Long time no see...

Hej igen.
Det var ett tag sedan. Ungefär 19 månader för att vara exakt. Ja, jag är tillbaka. Det är dags för en ny resa. Lite lik, men ändå så annorlunda. Jag har ett barn nu. Ett underbart barn, som springer, samlar sniglar i trädgården, äter omogna smultron, älskar att bada och vaknar med ett leende på morgonen.

Jag vill försöka få ett syskon. Så om det går vägen, så är denna blogg för dig du ännu ofödda. Även du ska få dokumenterat din resa. Och går det inte vägen så är det ändå en del av min barnlängtan. Och det är den jag sätter på pränt här på dessa sidor. Så nu vet ni läget om det.

Läget annars då? En skulle kunna tro att vi nu hade vanan inne och gjorde precis allt rätt den här gången. Men nejdå. I maj var jag redo att köra igång igen. Och då menar jag redo, typ nästa mens. Men ack, så lätt ska det inte gå. Först mailväxling med Stork-kliniken, sen nytt jobb med att hitta svensk hjälp. Sen prover som ska tas, provsvar som ska komma in och tidsbokningar som ska göras och som drar ut på tiden. Så det jag kan hoppas på nu är att ett första försök kanske hinns med i slutet av augusti. Insemination står på menyn så vitt jag vet nu. Ska träffa läkare på stork i början på augusti.

Jag har ett barn, så pressen är inte lika stor nu. Men längtan är det. Och det är den längtan som gör att det är dags igen. Long time no see. Välkomna tillbaka!

Glad påsk

Idag firar jag blogginlägg nr 100, med att berätta om dagens viktigaste händelse. Inseminationen.

Halv åtta sitter vi på bussen. Tänk vad det är lätt att gå upp tidigt när det är något sådant här på gång! Min nervositet har lagt sig något, men det känns allt lite ändå att starta resan. Allra helst att komma upp vid Norreport och promenera längs gågatan i Byen, som håller på att vakna. Alla är på väg till sitt,men vi är på väg till något alldeles speciellt.

"-Det är som att vara på ett Spa", säger Magnus när vi sitter i väntrummet på Stork. "Fields of Gold" ljuder lugnande från högtalarna. Allt är lugnt.


Såhär ser sängarna ut som används vid ultraljud och insemination

När klockan visar strax efter halv tio kommer Maha, vår barnmorska för dagen. I handen har hon katetern med plastsprutan. Där är dom...hoppet om ett barn.
Hon visar in oss i ett av rummen och efter lite småprat (Magnus hänger med så gott han kan) är det dags för mig att lägga mig på britsen.

Det känns lite när hon ska få instrumenten på plats. Jag märker att jag är lite spänd. Men när Magnus sen får hjälpa till med sprutan känns allt bra. Magnus är koncentrerad. Det är ett stort ögonblick.

"- Lite overkligt" säger vi båda, när vi får ligga tillsammans på britsen efteråt. En halvtimmes vila med filt och musik. Och närhet. Det blir så konkret, men ändå lite svårt att greppa det här. Det här momentet går så snabbt, samtidigt som det är en sådan omvälvande händelse. Just nu är det kanske på gång att ske en befruktning. Mitt slem såg fint ut, ägglossningsfint, sa Maha när inseminationen var klar. Vi håller tummarna.

På väg hem är det fullt med människor på stan. Vi tar en fika uppe vid Norreport. Sätter oss i fönstret för att kunna titta ut på alla som går förbi. Tanter med färgglada halsdukar (de flesta andra i svart och mörkblått), coola killar och tjejer i gäng, mannen med leopardmönstrad jacka, damen med trollfrisyr... vi tröttnar aldrig på att kolla på folk.

Sedan tåg hem igen. Och väntan. Denna evinnerliga väntan. Den värsta tiden. Men påsken känns bra. Och jag hoppas att påskafton 2013 kommer ge något alldeles extra framöver. Det bästa påskägget av dem alla. Ett barn.

Nervös

Det här känns inte helt bra. Jag går omkring med en ständig klump i magen. Vet inte om det beror på att jag är orolig för vad som händer efter inseminationen, eller för att det är mycket annat som stressar runtomkring.

Hur gör man då?

Allt jag vill är att fokusera på goda tankar. Ta det lugnt. Det som är det är. Inget jag kan göra något åt nu ändå. Bara hålla tummarna. Och se framåt. Och leva med att jag just nu är lite nervös...

Längtan

Nu känns den igen. Mensen alltså. Det var märkliga dagar förra veckan. En segdragen start kan man säga, med konstig magont som jag inte brukar ha. mensvärk x2 på något sätt.

Men nu är det "som vanligt" igen. Blöder som vanligt, värken tonar bort som vanligt, livet rullar på som vanligt igen. Nästan.

Nu ska man bara ta tag i det där livet igen. Hitta orken och kraften att möta verkligheten. Jobbet, släkten... Även om det hade varit så skönt att bara få kura ihop sig och stänga ute allt ett par tre veckor sådär. Fast jag vet ju att det inte funkar så.

Vi har i alla fall fått taget de saknade blodproverna. Jag har bestämt mig att mensdag ett var på lördagen och även om jag eventuellt borde räkna fredagen som dag ett, så var det enligt Stork ok att ta proverna nu. Så att vi är redo om en månad då ett nytt försök ska göras. Yes. Det är vi. Ger inte upp än. Ger inte tappt (ett ord som används alltför sällan). Och tills dess går vi vidare. Läser om andras graviditeter, om erbjudanden på barnavdelningar, följer syrrans resa, som i april kommer resultera i ännu en bebis...

Jag vill bara att det också ska vara jag...

Hellweek Part Two - final part

Negativt. Det lilla hopp som fanns kvar fick en sista knock och kunde inte resa sig på nio. Teststickan visade bara ett enda litet rosa streck. Inte två.

Tomhet. Jag grät ut min sorg redan i fredags när blodet började synas lite för väl. Nu var det mer ett konstaterande.

Besvikelse. Vi som sett fram emot att äntligen få planera ett annorlunda år. Känna att det är ok att ta hem sina gamla leksaker och barnkläder nu när föräldrarna rensar för flytt från mitt tidigare föräldrahem. Vågar vi det nu?

Trötthet. För att åter behöva berätta för nära och kära att det inte riktigt gick den här gången heller. Snälla inga fler försök till käcka tillrop att "Det ordnar sig nästa gång" eller "Det är bara att ta nya tag". Jag vet att ni menar väl, men det hjälper inte. Räcker med ett "Vi är ledsna för er skull". Att vi känner att ni finns där. Det behöver jag just nu, inget annat.

Ilska. Varför i helvete vill det sig inte?!? Hur många sorger ska vi behöva ta? Varför kan vissa vid första försöket? Varför kan de som aldrig borde få skaffa barn - de som misshandlar, våldtar och kränker?

Djävlaranamma. Nej vi ger inte upp än. Det kändes bra den här gången. Det kan fortfarande gå. Vi vill ju det här så mycket.

Oro. Att börja planera för provtagning, ultraljud och recept mellan Danmark och Sverige. Att behöva agera mellanhand och själva ha koll på att rätt provtagningar görs i rätt tid osv. Kan inte hjälpas, det känns osmidigt och lägger lite trist känsla på hela processen. Varför får man inte ta ut danska recept i Sverige eller använda sitt högkostnadskort till det?

Lugn. Vi hoppar inte på det direkt. Den här blödningen var konstig. Vi planerar nya försöket på nästa mens, i mars i stället. Det är ok att vänta.

Sorg. Vi ville ju så gärna. Vi trodde så mycket på det. Sorgen kommer efter tomheten. Smygande. Den finns där.

Hopp. Det såg bra ut nu. Och ungefär hälften av alla "normala" befruktningar leder också till missfall. Det kan fortfarande gå.

Hellweek är över. Men vår resa är det inte...

 

Skrock, hopp och förbannad skrock

Höll ett medarbetarsamtal idag. En tjej som är föräldraledig, men kommer tillbaka om en månad. Vi hade ett bra samtal. När vi promenerade hemåt från cafét frågade hon hur det gick med vår barnlängtan. (Hon vet sedan innan, har också själv varit där).

Oj, tänkte jag. Vad säger jag nu? Ett allmänt "- Vi försöker" eller som det är; att jag väntar på att få ta testet. Det blev det senare, men vad svårt det var. Det är helt ok att berätta att man är igång med hormoner, ska på ultraljud o.s.v. en just de här dagarna är så fyllda med skrock att det påverkar allt jag säger. På jobbet i övrigt har jag inte sagt ett ljud sedan jag i december berättade att vi var på gång med ett nytt försök.

För tänk om... Eller? Det måste ju vara Ok att säga som det är. På vägen tillbaka till jobbet upprepade jag för mig själv: "Något du säger påverkar inte hur det blir...något du säger påverkar inte hur det..."

Vilken resa detta är!

Mellan värk och förhoppning

Dessa mellandagar då jag bara väntar på att tiden ska gå utan att det visar rött i trosan. Tickande minuter och timmar. Sakta, sakta på väg mot en möjlighet.

Ödesdagen är fortfarande en vecka bort - då det är dags för gravtest. En plötslig mensvärk tre dagar in skapar oro, men enligt Magnus (som kollar upp sånthär) så ska det vara normalt. Lite mysko tycker jag själv. Att värken inte kommer direkt utan först efter tre dagar...

Minsta kurr i magen, minsta lilla fis på tvären märker jag. Känner av, undrar. Vet ju inte hur eller om det egentligen kan kännas. Om det är bra eller dåligt. Försöker bara att inte stressa, att röra på mig lagom, äta bra och hålla tummarna för att det fäster.

Det här har varit veckan mellan värk och förhoppning...

Funderar på forum

Magnus håller just nu på att försöka skapa ett diskussionsforum för ofrivillig barnlöshet. Vad han kunde se, så fanns det kanske vissa trådar på platser som Familjeliv, men inget med huvudfokus på IVF, insemination, hopp och förtvivlan när man vill men det inte går.

Finns det behov och intresse? Eller känns det bättre att vara en del av något större, mer kopplat till allt annat som handlar om barn och föräldraskap. (Detta blir en mycket ovetenskaplig kundundersökning)

Själv är jag inte så mycket inne på familjesidor, eftersom jag är där jag är. Men jag tycker t.ex. att IVF-bloggar och Föreningen Barnlängtans sidor är bra eftersom de samlar just oss som delar liknande erfarenheter. Kanske kan forumet länkas hit på ngt sätt.

Vad säger ni? Ska jag be Magnus fortsätta utveckla eller ska han lägga tiden på sin app med hårdrockquiz i stället? (Dit jag by the way planterade ett gäng Winnerbäck-frågor, men de raderades snabbt av en anledning jag inte riktigt förstår.)

=)

Babyboom bland vänner

Trodde det fanns en skyddad plats, en skyddad tidpunkt. Ett tillfälle där jag för en stund kunde glömma min barnlängtan och umgås med vänner utan att påminnas om sorg, hopp och längtan. Men jag borde vetat bättre.

Idag ringde kompisarna vi ska fira nyår med. Vi ska förbereda olika delar av middagen och de ville kolla lite om tider och skålar att använda. Helt apropå kollade Magnus om de fortfarande ville sova över. Men nej, det behövdes inte. De väntar barn i maj, så de kan ta bilen hem. Grattis...

Det är så otroligt jobbigt att inte bara kunna vara glad för deras skull. Nu är jag glad, men samtidigt påminns jag om min egen sorg. Jag är så otroligt trött på att inte kunna se en film, en barnvagn på tåget, leksaker i butiken, eller ett par kompisars bebislycka, utan att själv få en klump i hjärtetrakten. Sånt som så många andra inte ägnar en enda tanke åt...

Ibland har det varit skönt (och på något sätt nödvändigt) att träffa vänner som inte heller har barn. Att få pusta ut lite. Inte riskera att hamna i samtal om vaknätter och blöjbyten. Eller att så uppenbart bli påmind om det man inte själv har, men önskar uppleva. Nyår var nog tänkt att bli en sådan kväll. Nu blir det inte så. Och efter att ha brutit ihop en liten stund så vet jag ju att jag klarar det. Att vi kommer ha kul. Att jag kan gratulera och vara glad. För det är jag ju också. Och jag hoppas ju fortfarande att vi om några månader kan berätta för dem att vi kommer att vara föräldralediga ihop.

Men jag tycker det är jobbigt också.

Första advent

Första advent...snö på backen, men med en rejäl förkylning, som startade för två veckor sedan känns det som. En förkylning som kommit och gått som en dålig repris på TV.

Nåväl, lussebullarna (med vit choklad, mums!) bakade jag redan för två veckor sedan ljusslingan sattes upp i förberedande syfte förra helgen. Nu var det bara att tända den.

Nu är det också legitimt att erkänna att jag lyssnar på julsånger. Till och med vädergudarna är på min sida, när de nu serverat ett tunt fint pudertäcke med snö i trädgården.

På ytan är allt mys och fint och trevligt. Men så skört. Varför måste det vara så? Jag både hör och känner mina skulderblad krampa ihop sig mer och mer. Trycket mellan axlarna blir tyngre. En halvtimmes thaimassage räckte inte långt. Jag borde nog skaffa något slags klippkort för att få hjälp att lossa knutarna. För jag tror inte jag klarar det på egen hand. Så känner ni någon bra massör i Lund-Malmö-trakten, tipsa gärna!

Men idag är det första advent. Brasan är tänd. Jag ska ge mig på att baka "lýxiga nötfudge" och sedan bär det av en tur ner till byns lokala lilla julmarknad. Och jag ska försöka att inte tänka för mycket på hur mysigt det hade varit att dela denna förväntan över decembermyset med fler. Kanske nästa år. Med tända ljus och snö på backen...men utan förkylningen då tack.

I väntan på...vadå?

Den är märklig den här tiden. Mellanrummet mellan försök och svaren på försöken. Då är det då som gäller och det finns ett sen, ett kanske i alla fall. Nu är det liksom ingenting. Bara en lång väntan.

Nej, jag låter väl inte livet stå stilla bara för att jag hoppas och väntar. Det är ju till och med så att jag passar på lite extra nu. Att jobba, boka in saker etc. Nu är det ju ok att göra det. Nu är det inga sprutor som ska tas, eller undersökningar som ska bokas in med kort varsel. Men det är ändå ett tomrum på något sätt. Det finns ju något annat där framme. Något som kräver fokus. Något som jag vill så otroligt mycket och som får en sådan påverkan på det liv vi lever nu.

Alla dessa människor jag träffar, som har byggt upp sitt liv runt sina barn. Det blir ju så. Fullt fokus på familjen. Alla dessa exempel från vardagen, oavsett om det är runt fikabordet på jobbet, eller under den utbildning jag deltog i förra veckan. Jag lyssnar och nickar, men har egentligen ingen aning om vad det innebär egentligen. Jag är ju inte där själv. Det är ett stort jävla mellanrum mellan mig och den vardagen. Ett mellanrum jag inte själv har särskilt mycket rådighet över och det gör det extra svårt att hantera.

Det är bara att vänta...vänta och se.

Vi har något att berätta...

- Jo, det var en sak vi skulle vilja berätta....

Känner ni igen det? Orden som får det att knyta sig i bröstet, som gör att man håller andan lite längre än vanligt. När tusen tankar hinner fara genom huvudet, samtidigt som man vet, MAN VET, vad det kommer att handla om.

När någon nära vill berätta om sin glädje, om att de väntar barn. När ens egna känslor är en enda röra. Man är ju glad för deras skull. Så klart. Håller tummarna för att allt ska gå bra för dem. Men samtidigt kommer den egna sorgen närmre. Gör det svårt att hålla uppe mungiporna i det där leendet som förväntas av en.

Den här gången var det en närstående, under en gemensam semester. Inte precis att man kan stänga om sig och låta det smälta in i lugn och ro. Nog hade jag och M pratat om att detta kunde ske och på något var det en slags förberedelse. Vi hade gått igenom scenarion för hur vi skulle kunna tänkas reagera. Och nu när det skedde kunde vi vara öppna med att det kändes svårt för egen del. Utan att det ska förta deras glädje. Ni hänger med, eller hur.

Jag trodde att jag tog det bra. Satt tålmodigt och lyssnade på hur det hade gått till, fick veta de flesta detaljer faktiskt. Och jag sa till mig själv: - Linda, såhär är det. Såhär blir det. Man kommer att bubbla och vilja berätta allt. Skärp till dig nu. Håll ihop.

Det gick väl sådär...hrm. Jag har ju börjat med nässpray nu och då är jag inte riktigt härskarinna över mina egna reaktioner och känslor. Jag sa till M att det var bra, men inombords växte det stora svarta hålet till sig. Såpass mycket att jag flydde ut på Borås gator (ja, vi var i Borås just då) för att smälta det hela. Men det ska tydligen bli värre innan det blir bättre. Jag lyckades spoliera en överraskning övriga hade till mig eftersom jag gått min väg och SEN sagt till att jag gått ut. Skuldkänslor på skuldkänslor, vissa kändes lite väl förstorade i sammanhanget, men de blandades i en sådan där salig röra som är så svår att ta sig ur. Men det gick till slut.

Än en gång tog jag det där svårbemästrade förnuftet till fånga och mötte övriga på stan för en middag. Jag försökte förklara hur det var - att jag är glad för händelsen, men att min sorg kom lite för nära. Och att jag dessutom känt att jag förstört den goda stämningen. Det blev ok. Jag blev ok. Och vi kunde säga hej då till varandra och önska varandra lycka till - från hjärtat - när den gemensamma semestern närmade sig sitt slut.

Men jag misstänker att jag inte kommer undan. Varje gång någon inleder med ett - Jo, vi skulle vilja berätta en sak, så kommer det att vara lite, lite jobbigt mitt i all den glädje som den där meningen förebådar...

Sorgattack

Det värsta är att man inte vet när hjärtat kommer slitas ur bröstet på en. Vad som kan bli den utlösande faktorn för denna avgrundsdjupa sorg att välla fram likt skoningslös lava. Som får mig att vilja krypa ihop på golvet som en hård rund boll och stänga ute allt. All andras lycka, all fågelsång, all känsla av liv och förgivet tagande.

När gråten inte längre är gråt, utan ett jämrande läte, som omöjligt kan komma från min strupe. Men det är därifrån det kommer. När ögon och näsa muras igen av tårar och snor. När huvudet sprängs inifrån av en blixtrande värk. När all längtan, alla drömmar, allt hopp snurrar och snurrar som en centrifug tills det svartnar för ögonen. Som en stjärna som imploderar. Inte ett ljud, totalt vindstilla – sedan bara en stor smäll som blåser omkull allt i sin väg. Som suddar ut allt runt omkring.  Och där, mitt i stormens öga står du. Ensam. Med bara ett stort svart hål där ditt hjärta en gång satt. När andras barnsnack blir till ilskna bålgetingar som attackerar din redan ärrade kropp. När varje kommentar, varje händelse, varje tillfälle du kommer nära dem, blir ännu ett stick som aldrig kommer att läka. När din sorg och ditt dåliga samvete över att du borde skärpa till dig blir för tungt att bära. När du ramlar ihop fullständigt.

För mig var det första semesterdagen. Det visste jag inte igår. Det anade jag inte för en timme sen. Nu vet jag. Nu är jag där.

Efter ett oskyldigt slötittande på Allsång på Skansen, när kameran plötsligt sveper ut över publikhavet. Då man ser en liten knatte på en av sina föräldrars axlar. Med de obligatoriska neonfärgade hörselskydden, klappandes med i Loreens Euphoria. Då kom smällen för mig. Den stora sorgen, ilskan, vanmakten. Insikten att det finns inget du kan göra egentligen. Det kommer inte hjälpa att dricka mindre kaffe, eller gå ner två kilo till i vikt. Det är inte där slaget kommer att avgöras. Jag kan inte heller säga var, men det är inte där.

Jag slits mellan att behålla hoppet uppe och att kapitulera för hjärnans försök att ställa sig in på ett liv utan barn. Såklart vill jag vara hoppfull. Såklart tror jag på försöket som stundar. Men jag kan inte styra attackerna som kommer. Den svarta filt som kastas över mig när jag är som minst beredd. Som är så svår att hantera på annat sätt än att bryta ihop och låta tårarna forsa.

Och klockan är inte ens nio på morgonen…

Vi är Ok ändå...

Tack Klara.

För ditt sommarprat.



Klara Zimmergren i Sommar i P1 - 2012



Hur mellanlandar man?

Man tror det är Ok, att det är lugnt. En mellanperiod. Man tror man har vant sig. Att det inte påverkar vardagen mer än en förflugen tanke då och då.

Hur osant är inte det?

Det finns ju alltid där. Hemma i TV-soffan, mellan mötena på jobbet, under mötena på jobbet, i träningen, under natten...

Jag vet att jag har en annan identitet också. Jag är inte bara "den som försöker bli gravid, men ännu inte lyckats". Jag vet att jag måste se mig och mitt liv i ett större perspektiv. Jag vet att det enda livet egentligen garanterar är en förhoppningsvis stillsam död inom en hundraårsperiod.

Jag vet allt det. Samtidigt som jag också blir den jag är just nu genom de erfarenheter, sorger och uppgivna stunder jag går igenom just nu. Den här upplevelsen jag lever i för tillfället präglar mig. Inte bara till det sämre, men det kommer alltid vara en del av mig, oavsett resultatet av våra IVF-försök.

Utslaget på en livstid, så kanske inte IVF-perioden varar så länge egentligen. Ju äldre jag blir desto lägre andel av livstiden kommer dessutom att ha gått åt till hormonbehandlingar, äggplock och väntan på besked. Men just nu är det en stor del av livet. Just nu, när allt annat också ska ske samtidigt - nu när man verkligen ska stadga sig, få ordnad ekonomi och familj. Det blir så påtagligt då. Trots att vi är många som går igenom detta, så spelar vi ändå med laget med avvikare. Vi som inte når upp till normen om familjen med barn. Oavsett vi vill eller inte.

Nog tror jag att jag jag kommer att landa till slut. På ett eller annat sätt. Men hur mellanlandar man?

Dagens dikt

Ledsamhet

Vem torkar tårarna som hjärtat gråter?

Vem lägger om såren när själen slits itu?

Vem sårar vem - och vem förlåter?

Vem ser all saknad nu?

När vet man att det är på väg att rämna?

När är det värt att hålla kvar?

När är det lika bra att lämna?

När blir man trygg i det man har? 

Vad kan sägas, vad kan höras?

Vad kan säkert klaras ut?

Vad kan inte längre göras?

Vad är vad - när tar det slut?

http://zindy-zone.dk/

Det går bättre & bättre

Det är inte längre varje gång jag ser en barnvagn (med barn i) som hjärtat hoppar över ett slag, som jag käner vemodet komma över mig likt en våt, täckande filt. Det är inte varje gång en vän eller kollega berättar om sina ungar, som jag vill gå därifrån, gråta eller ibland skrika att jag inte vill veta.

Det går ganska bra att gratulera en kollega till nytillskottet i familjen, att leka med kompisens barn eller att se Latte-mammorna promenera flockvis på stan.

Men ganska bra är inte "bra alltid" och inte heller jättebra. Det är väl mer OK och OK får kanske vara good enough just nu. Det finns ju fortfarande en chans även för oss.

Men det är fortfarande varje gång någon försöker sig på välmenande råd, som jag bara vill kräkas. (Nu gör jag inte det för jag har ju lärt mig att det kan anses lite ofint, helst om man kräks på en annan människa.) Strategin är att stänga av. Att nicka och le, men i tanken vara tusen mil bort. Någon annanstans. Så kan de stå där och berätta hur bra vi har det som är fria att göra vad vi vill, eller att det löser sig nog, bara vi slappnar av.

I stället umgås jag med dem som inte alltid tjatar om vad deras barn sagt eller gjort. Med dem som inte försöker hitta lösningar som inte finns, utan i stället bara finns där, frågar hur jag mår, vad jag tänker och känner. Som ger kraft och energi.

Som hjälper mitt hjärta att hålla sig lugnt när ännu en barnvagn närmar sig på trottoaren...

Hur gamla är dina barn?

- Hur gamla är dina barn?

- Jag har inga.

- Nähä...

- Nej...

Ännu en konversation från vardagen. Ännu en förbannad påminnelse om vad som förväntas vara så enkelt, naturligt och självklart.

Det är ju inte precis så att jag kan utbrista "Ta ingen skit" som den fantastiska Grynet. Det är ju inte skit precis. Men det kan vara minst lika smärtsamt att höra. Att bli påmind om att jag nog borde vara både en- och tvåbarnsförälder vid det här laget.

Det finns alltid med mig. Sorgen. Längtan. Även om jag annars mår ganska bra just nu - ingen stress på jobbet, inga bråk hemma, inga hormoner som leker berg- och dalbana med min kropp och mina känslor. Men ändå så är det ständigt närvarande. En förflugen tanke här. En där. Och så vidare. En känsla för hur det skulle kunna ha varit. nej, jag har inte gett upp än, absolut inte. Men det betyder inte att det inte finns sorg längs vägen. Ibland vill jag hitta fram så mycket att det gör ont. Hitta hem till tillfället när jag kan berätta att "mitt barn har nu börjat i skolan", eller "mitt barn har precis flyttat hemifrån"...

Tillfället då jag enkelt kan svara på hur gamla mina barn är.

Att få välja sjäv

"Man saknar inte kon förrän båset är tomt." Jo, visst är det så många gånger. Att man glömmer bort att uppskatta det som finns idag, men sedan när saker och ting förändras upptäcker man hur bra det kanske var tidigare.

Som att kunna sova på morgnarna, ha egentid och bara ta ansvar för sig själv. Tiden innan barn.


www.hamaca.se

Som småbarnsförälder kanske det enda man vill är att få lite lugn och ro (och det är ju en del av den berömda "ingen dans på rosor" som jag också är medveten om). Som småbarnsförälder kanske man avundas de som inte är i den situationen just nu och gärna berättar för dem att de ska ta vara på tiden och de positiva aspekterna av tillvaron. Det kan man berätta för dem som har valt det själva.


Men visst, det gör jag. Både uppskattar egentiden, en bättre ekonomi och friheten det för med sig. Men det känns inte som samma sak när jag inte har haft ett eget val.

En småbarnsförälder har i de flesta fallen valt att bli förälder, med allt vad det innebär. Såklart är det svårt att på förhand förstå vad som kommer med det och det är klart att man behöver och ska få uttrycka trötthet och viss uppgivenhet i den situationen. Men man har gjort och kunnat göra ett val.

Om jag hade valt att inte binda mig, inte vilja skaffa familj, inte försöka bli gravid, då är det en annan sak. Då hade jag kunnat ta den dialogen och lyft fördelarna. För visst finns det fördelar. Absolut.

Men nu vill jag välja barn. Med allt vad det innebär. Jag vill gråta över att inte ha fått sova en blund under natten, bli irriterad på att alltid behöva plock upp mat och leksaker från golvet, känna rastlöshet över att inte få tid att läsa den där boken. Varför det? Jo, för att för fördelarna ju överväger nackdelarna för mig. Och då är det svårt att höra att jag ska uppskatta det jag har.

Det är klart jag uppskattar det jag har, det kommer jag alltid att göra. Men det är inte det jag behöver höra...

26 maj - de ofrivilligt barnlösas dag

Förra året togs det initiativ till en speciell dag för att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet, berättar föreningen Barnlängtan. Det är samma dag i år. Dagen före Mors dag.

Symboliskt. Bra. Och behövligt.

Min arbetsgivare gatukontoret har nu skickat brev och förfrågan till arbetsgivarpolitiska utskottet om att kunna erbjuda bruttolöneavdrag för behandling. Det gör man nämligen inte inom Malmö stad för tillfället. En av Skånes största arbetsgivare...

Men min förvaltning har nu valt att stötta, även om man för tillfället inte har makt att avgöra saken själv och även om stöttningen just nu inte betyder ekonomiskt stöd, utan moraliskt. Det är nog viktigare egentligen.

Själva betalade vi fakturan för min privata behandling igår. Halva summan, eftersom makens privata företag ordnar avdraget på bruttolönen. Så kanske kommer inte jag få möjlighet att ta del av ev. nya regler. Men mina kollegor i samma situation kanske får. Och det är en seger i sig.

Ibland får man stå upp för andra och inte bara sig själv. För det är ju så att jag inte är ensam. Verkligen inte. Och allra minst en dag som denna. Som jag alltid kommer att ha med mig - även om jag också får chans att fira Mors dag. Någon gång där framme.

PS: Bra inslag i TV4:s nyhetsmorgon: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=snart_ar_det_de_ofrivilliga_barnlosas_dag&videoid=2195240