Höll ett medarbetarsamtal idag. En tjej som är föräldraledig, men kommer tillbaka om en månad. Vi hade ett bra samtal. När vi promenerade hemåt från cafét frågade hon hur det gick med vår barnlängtan. (Hon vet sedan innan, har också själv varit där).
Oj, tänkte jag. Vad säger jag nu? Ett allmänt "- Vi försöker" eller som det är; att jag väntar på att få ta testet. Det blev det senare, men vad svårt det var. Det är helt ok att berätta att man är igång med hormoner, ska på ultraljud o.s.v. en just de här dagarna är så fyllda med skrock att det påverkar allt jag säger. På jobbet i övrigt har jag inte sagt ett ljud sedan jag i december berättade att vi var på gång med ett nytt försök.
För tänk om... Eller? Det måste ju vara Ok att säga som det är. På vägen tillbaka till jobbet upprepade jag för mig själv: "Något du säger påverkar inte hur det blir...något du säger påverkar inte hur det..."
Vilken resa detta är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar