Vanliga månader vet jag ganska väl när det börjar dra ihop sig till mens. Jag blir helt enkelt ganska retlig. Irriterar mig på sådant som annars går relativt obemärkt förbi. Blir ledsen, arg, orolig o.s.v. Det som känns lite jobbigt är att det händer mig nu med. Jag gråter när jag inte når pingisbollarna under vår bordtennismatch. Fräser till när Magnus inte kommer direkt och sätter sig vid matbordet när vi ska äta. Ja sånt.
Magnus har dock en bättre approach än jag på det hela. Det som blir det blir, inget att oroa sig för nu. Han har ju rätt egentligen. Det som jag tror är PMS kan ju vara något annat. Och skulle det vara PMS så får jag nog tillfälle att vara ledsen över det när mensen väl kommer.
En vecka kvar till testet. Dagarna segar sig fram. Jag kan inte fatta att det bara är sju dagar sedan vi var över i Köpenhamn. Väntan. Och ett beslut. Jag ska ersätta PMS-paniken med ett inre lugn. I morgon innebär det bl.a. att ta den där promenaden i solskenet som vi såg en glimt av redan idag.
En stärkande promenad i en tid då allt fortfarande är möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar