Det gör inte längre ont, men det är hellre nåt jag har

Vad gör man när tårarna rullar som små vattenklot nerför kinderna? Jo, skriver en sångtext som Magnus sen ska få tonsätta. Hjärta och smärta är poetens levebröd...eller nåt.

Jag har kanske inte rätt att klaga

Jag har det ändå ganska bra

Jag har min egen framgångssaga

Lever fritt, som någon sa

Men vad är frihet när det värker

När det man hoppas inte finns

Vad är livet när man märker

Att det är saknaden man minns

Det gör inte längre ont

Men du finns inte heller kvar

Jag har inte längre ont

Men det är hellre nåt jag har

Du är inte längre där

Och det mörka tränger på

Det som alla andra bär

Är nåt jag aldrig kommer få

Jag trodde nog att det var givet

Att allting blir just som man vill

Att jag kunde välja livet

Lägga till det när jag vill

Men nu när timmarna blir långa

Och nu när sanningen är här

När mina känslor blir för trånga

Är det saknaden jag bär

För allt jag ville, som skulle ske

För allt jag önskade du kunde se

För hoppet om att ha dig här

För all den saknad som nu är

 

"Hur många barn får jag när...

...jag blir stor?"

Satt du också på trottoarkanten och letade upp lagom stora stenar i gruset, sa ramsan, kastade upp stenarna i luften och såg hur många av dem som du lyckades fånga kvar?

Fick du också en dockvagn i julklapp runt din treårsdag? Som du bäddade ner din lilla "Skrållan" i och sedan gick på promenad ute på gatan med?

Lekte du också "mamma, pappa, barn" med de andra ungarna i kvarteret?

Framförallt som tjej så matas du redan från spädbarnsåldern med bilden av dig själv som mamma i framtiden. Den omhändertagande. Du byter kläder på Skrållan, serverar saft i den lilla rosablommiga kaffeservisen och möblerar dockskåpet med furumöbler och plastiga dockor (en mamma, en pappa, en syster, en bror - tror dock att dagens ungar är lite mer vana vid andra slags plastfamiljer och familjekonstellationer och det är ju bra). Du vet inget annat än att så ska det vara. För dig också, när du blir ungefär lika stor som din egen mamma...

Visst finns det säkert något bra och lärande i denna lek. En förberedelse inför vuxenlivet. (Killar lär sig dunka varann i ryggen och stå upp för varandra, tjejer att ta hand om sina dockbarn - kom inte och säg att det där är biologiskt, för då kommer jag att ryta till!)

Kanske ska det vara lite oskuldsfullt när man är barn. Man ska inte behöva tänka (eller ännu mindre uppleva) krig, ensamhet, sorg. Men kanske kan det också vara ok att få veta att allt inte kan tas för givet. Inte senaste WII-spelet, inte årliga flygresor till Mallis, inte egna barn. Och även om man, om man vill, själv får möjligheten att bilda stor familj, så är man kanske lite mer ödmjuk inför den ynnesten. Och man funderar ett steg till innan man slänger ur sig att "Ska ni inte skaffa barn snart? För oss var det bara att skaka kalsongerna..." Eller ännu hellre: "Vad tråkigt att ni har svårt att få barn. För oss var det bara att skaka kalsongerna..."

Nåväl. Som tur var hade jag både lego och bilbana att leka med också. (Tack kära storebröder för att ni gav mig fler valmöjligheter!) Så det där med dockleken blev liksom inte hela min identitet. Kompisarna och jag övergick från "mamma, pappa, barn" till att arrangera shower för föräldrarna, bilda spionklubb och leka dunkgömme i trädgården.

Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att ibland fundera på det där. Ja, ni vet. Hur många barn får jag när jag blir stor?

PS: På tal om Skrållan och barndomsminnen, så tipsar jag om Malin Billers blogginlägg i det ämnet. Min Skrållan var också "tantpermanentad".

Vi är Ok ändå...

Tack Klara.

För ditt sommarprat.



Klara Zimmergren i Sommar i P1 - 2012



Dagens dikt

Ledsamhet

Vem torkar tårarna som hjärtat gråter?

Vem lägger om såren när själen slits itu?

Vem sårar vem - och vem förlåter?

Vem ser all saknad nu?

När vet man att det är på väg att rämna?

När är det värt att hålla kvar?

När är det lika bra att lämna?

När blir man trygg i det man har? 

Vad kan sägas, vad kan höras?

Vad kan säkert klaras ut?

Vad kan inte längre göras?

Vad är vad - när tar det slut?

http://zindy-zone.dk/

Bara teori och ingen praktik

Har varit till Stockholm tur & retur. Jag är med i ett nätverk för kvinnor och jämställdhet inom transportsektorn och det var årsmöte med tillhörande seminarium. Inspirerande och intressant.

På middagen som följde, kretsade samtalet naturligt nog kring kvinnors och mäns olika möjligheter att delta i och påverka samhället. För att förtydliga - det handlar inte om att man ska behöva bli så lika som möjligt. Tänk i stället: "ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två",  Och att tankar och erfarenheter ska värderas lika.

Kvinnorna vid mitt bord hade - förutom sin teoretiska kompetens - personliga erfarenheter. De hade ju både ett, två och fem barn att relatera till! Jag, jag har bara teorierna. Ingen praktik.

Mer än mina egna erfarenheter och upplevelser förstås. 

Jag kan tänka mig, att om jag får barn, kommer jag säkert att trilla i fallgropar på vägen för jämställdhet. Men jag kommer också försöka skapa något mer. Fler alternativ både för en kille och en tjej. Det känns lite surt att ännu inte ens få chansen.

Det blir ju lätt lite ihåligt att diskutera sådana här frågor när det är som det är just nu. "Det är ju lätt för dig att säga, som inte själv har barn." Jo, men jag vill ju ha egna barn! Jag vill anta utmaningen att låta en flicka utveckla äventyrslusta och en pojke att gråta - om det är det de vill.

Men tills vidare får jag nöja mig med att diskutera. Och inspireras av andra.

Och vänta...