Tomheten och jag

Tomheten och jag går hand i hand. Vi känner varandra ganska väl just nu. Tomheten är han som kommer efter allt. Som en något ovälkommen gäst en vardagskväll. Efter hormon-humör-svängningar, efter all magpirr av hopp och alla tårar av sorg.

Det är veckan då allt återgår till det "normala". Då jag beter mig som jag brukar göra på jobbet (inga oväntade gråtattacker). Möten och mailande avlöser varandra. Det är som om inget har hänt.

Nästan...

Tomheten är som den där elefanten i rummet ingen pratar om. Som sliter upp ett stort svart hål i ditt hjärta och som lägger sig som en bubbla mellan dig och resten av världen. Som å ena sidan skyddar dig från att bryta ihop totalt, men som å andra sidan får dig att sluta dig inom ditt skal, rädd för att förlora ännu mer än du redan gjort.

Det är veckan då tvåsamheten går en kamp mot ilska, sorg, förlåtelse, saknad, missförstånd och besvikelse. Den svåra balansgången i att hitta ett eget sätt att hantera situationen och samtidigt finnas där, stötta och förstå den andre. En tändsticka bryter man lätt av på mitten. Ett gäng tändstickor är svårare. Det är bara så förbannat svårt att inse det, när tomheten är här och hälsar på.

Tomheten och jag går hand i hand. Min högsta önskan är att han ska välja en annan väg. Snart.

Det gör inte längre ont, men det är hellre nåt jag har

Vad gör man när tårarna rullar som små vattenklot nerför kinderna? Jo, skriver en sångtext som Magnus sen ska få tonsätta. Hjärta och smärta är poetens levebröd...eller nåt.

Jag har kanske inte rätt att klaga

Jag har det ändå ganska bra

Jag har min egen framgångssaga

Lever fritt, som någon sa

Men vad är frihet när det värker

När det man hoppas inte finns

Vad är livet när man märker

Att det är saknaden man minns

Det gör inte längre ont

Men du finns inte heller kvar

Jag har inte längre ont

Men det är hellre nåt jag har

Du är inte längre där

Och det mörka tränger på

Det som alla andra bär

Är nåt jag aldrig kommer få

Jag trodde nog att det var givet

Att allting blir just som man vill

Att jag kunde välja livet

Lägga till det när jag vill

Men nu när timmarna blir långa

Och nu när sanningen är här

När mina känslor blir för trånga

Är det saknaden jag bär

För allt jag ville, som skulle ske

För allt jag önskade du kunde se

För hoppet om att ha dig här

För all den saknad som nu är

 

Det blå streckets helvete

Hur går man vidare när världen rasar samman inför ens ögon? Hur hittar man sin styrka när hjärtat har slitits ut från sitt fäste? Hur håller man sig samman när hoppet är en dåres hopp?

Jag skulle så gärna vilja berätta att de två veckorna fram till gravtest har varit en fantastisk resa och att den resan nu skulle fortsätta tack vare två blå streck på pinnen. 

Så blev det inte.

Första kramperna som kom kändes väl ändå OK. Kan ju kännas så när det fäster. När det ett par dagar senare blev rött i stället för vitt i trosskyddet hoppas man väl att det bara är en sådan där blödning som kan hända. Utan att det är någon fara.

När det börjar bli en ordentlig blödning och smärtan i mage och rygg kommer tillbaka vet jag inte om jag kan lura mig själv längre. Men någonstans lever hoppet om att det bara är ett av våra två små embryon som tappat fotfästet. Att det andra ska klara sig. 

Tyvärr hjälper inte det hoppet mot att bryta ihop som en våt fläck. Det kommer över en när man minst anar det. På bussen, på väg hem från jobbet. I soffan när jag lyssnar på en låt på Spotify. I duschen. Jag blev ständigt påmind genom den molande värken i ryggslutet och i det visuella varje gång jag gick på toa.

Jag kunde inte vara på jobbet. Jag ville inte vara själv. Magnus var på kurs i Stockholm hela veckan. Mamma kom ner och vi fixade lite i trädgården tillsammans. Jag lyckades hålla tankarna och känslorna i schack ett par timmar. Nästan fungera normalt.

I fredags tänkte jag vara redo att gå till jobbet. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren var att börja storgråta. Tur man har fina kollegor som stöttar. Skönt man har en chef som omsluter en i sin bamsefamn och bara finns där. Som förstår och säger att det är ok att jag går hem, men som också stöttar och säger att det är bra jag försöker. Det gav mig styrka att vara kvar på jobbet den dagen. Och på kvällen kom Magnus hem. Tror aldrig jag har blivit så glad av att se honom. (inte ens under vår nykära period).

Idag tog vi testet tillsammans. Fram tills dess fanns det lilla glödande hoppet. Efteråt fanns bara tomhet. Endast ett blått streck på stickan...och så var det definitivt...

Hur går man vidare? Hur klarar man av att träffa kompisar och släkten med sina barnvagnar? Hur blir man oberörd över TV-program där man skojar om fertilitet eller snackar barn? Hur hittar man de goda bitarna i livet igen?

Jag klänger mig fast vid en klippvägg mot ett stup. Jag försöker hitta fästen att hålla i. Försöker hitta en väg att klättra upp. Har blicken vänd uppåt, mot ljuset. Det har jag. Men det är långt dit upp och klipporna är svarta och hala. Jag vet att någonstans finns min styrka. men kommer den att räcka till?

Visst har jag hoppet kvar. Men just nu är jag fast i det blå streckets helvete...

Sorgattack

Det värsta är att man inte vet när hjärtat kommer slitas ur bröstet på en. Vad som kan bli den utlösande faktorn för denna avgrundsdjupa sorg att välla fram likt skoningslös lava. Som får mig att vilja krypa ihop på golvet som en hård rund boll och stänga ute allt. All andras lycka, all fågelsång, all känsla av liv och förgivet tagande.

När gråten inte längre är gråt, utan ett jämrande läte, som omöjligt kan komma från min strupe. Men det är därifrån det kommer. När ögon och näsa muras igen av tårar och snor. När huvudet sprängs inifrån av en blixtrande värk. När all längtan, alla drömmar, allt hopp snurrar och snurrar som en centrifug tills det svartnar för ögonen. Som en stjärna som imploderar. Inte ett ljud, totalt vindstilla – sedan bara en stor smäll som blåser omkull allt i sin väg. Som suddar ut allt runt omkring.  Och där, mitt i stormens öga står du. Ensam. Med bara ett stort svart hål där ditt hjärta en gång satt. När andras barnsnack blir till ilskna bålgetingar som attackerar din redan ärrade kropp. När varje kommentar, varje händelse, varje tillfälle du kommer nära dem, blir ännu ett stick som aldrig kommer att läka. När din sorg och ditt dåliga samvete över att du borde skärpa till dig blir för tungt att bära. När du ramlar ihop fullständigt.

För mig var det första semesterdagen. Det visste jag inte igår. Det anade jag inte för en timme sen. Nu vet jag. Nu är jag där.

Efter ett oskyldigt slötittande på Allsång på Skansen, när kameran plötsligt sveper ut över publikhavet. Då man ser en liten knatte på en av sina föräldrars axlar. Med de obligatoriska neonfärgade hörselskydden, klappandes med i Loreens Euphoria. Då kom smällen för mig. Den stora sorgen, ilskan, vanmakten. Insikten att det finns inget du kan göra egentligen. Det kommer inte hjälpa att dricka mindre kaffe, eller gå ner två kilo till i vikt. Det är inte där slaget kommer att avgöras. Jag kan inte heller säga var, men det är inte där.

Jag slits mellan att behålla hoppet uppe och att kapitulera för hjärnans försök att ställa sig in på ett liv utan barn. Såklart vill jag vara hoppfull. Såklart tror jag på försöket som stundar. Men jag kan inte styra attackerna som kommer. Den svarta filt som kastas över mig när jag är som minst beredd. Som är så svår att hantera på annat sätt än att bryta ihop och låta tårarna forsa.

Och klockan är inte ens nio på morgonen…

Dessutom det dåliga samvetet

Så uppenbart vilket gungfly det är just nu. Hur allting verkligen går i vågor. Hur det ena dagen är helt Ok att se barn, höra om barn och prata med barn. Till att det nästa dag sitter en klump i halsen och en önskan om att dra ner rullgardinen och bara få vara ifred från världen.

Inte nog med att man tampas med alla dessa känslor kring IVF:en, till på köpet kommer det dåliga samvetet.  Dåligt samvete för att ännu inte ha träffat gymnasiekompisen som fick barn för ett par månader sedan...och som hunnit flytta till nytt hus sedan vi sågs sist. Eller för att inte umgås med sin systerson så som man kanske borde och förväntas. Dåligt samvete för att känna sig obekväm, både för att det gått så lång tid och för att faktiskt träffas.

Det är jobbigt att vara nära andras "familjelycka" just nu. (Just idag i alla fall.) Och det är också jobbigt att det känns jobbigt (om ni hänger med).

Ibland går det bra och då tänker jag att jag faktiskt får bjuda till. Att det får vara ok att stänga av de tankarna och hänga på snacket och sällskapet. Att det ibland får göra lite ont helt enkelt. Sånt är livet, typ.

Men kan det ibland vara ok att säga nej? Även om vi inte har setts på tusen år? Hur ok är det att pausa en relation? Tiden kommer ju inte precis tillbaka och man riskerar ju att missa många saker. Dåligt samvete igen...

Just idag väntar jag på mensen för att kunna komma igång med nästa IVF. För att preliminära planeringen på kliniken ska fungera. Just idag är det extra jobbigt med att känna pressen över hålla kontakten. Oro över nässpray, kommande försök och framtiden i största allmänhet tar överhanden och tränger sig på och breder ut sig som ett ovädersmoln en tryckande sommardag. (Var är sängen och den där rullgardinen att dra ner, när man behöver den?)

Vissa dagar är värre än andra. Kanske är det ok att säga nej de dagarna. De perioderna. För ett par veckor sedan hade det känts helt ok att träffas. Och om några veckor är det säkert så igen. Så även om mitt dåliga samvete lett till att det är jag som kontaktat för att träffas, är det ok att ångra sig? Att vänta?

Att låta vågorna lugna sig något...utan att det dåliga samvetet tar över totalt...

Det går bättre & bättre

Det är inte längre varje gång jag ser en barnvagn (med barn i) som hjärtat hoppar över ett slag, som jag käner vemodet komma över mig likt en våt, täckande filt. Det är inte varje gång en vän eller kollega berättar om sina ungar, som jag vill gå därifrån, gråta eller ibland skrika att jag inte vill veta.

Det går ganska bra att gratulera en kollega till nytillskottet i familjen, att leka med kompisens barn eller att se Latte-mammorna promenera flockvis på stan.

Men ganska bra är inte "bra alltid" och inte heller jättebra. Det är väl mer OK och OK får kanske vara good enough just nu. Det finns ju fortfarande en chans även för oss.

Men det är fortfarande varje gång någon försöker sig på välmenande råd, som jag bara vill kräkas. (Nu gör jag inte det för jag har ju lärt mig att det kan anses lite ofint, helst om man kräks på en annan människa.) Strategin är att stänga av. Att nicka och le, men i tanken vara tusen mil bort. Någon annanstans. Så kan de stå där och berätta hur bra vi har det som är fria att göra vad vi vill, eller att det löser sig nog, bara vi slappnar av.

I stället umgås jag med dem som inte alltid tjatar om vad deras barn sagt eller gjort. Med dem som inte försöker hitta lösningar som inte finns, utan i stället bara finns där, frågar hur jag mår, vad jag tänker och känner. Som ger kraft och energi.

Som hjälper mitt hjärta att hålla sig lugnt när ännu en barnvagn närmar sig på trottoaren...

Perspektiv

Ok, det finns några som glider genom livet på den där berömda räkmackan. Som aldrig har stött på något problem, känt någon sorg eller saknad. Som inte förlorat något eller någon. Någonsin. Det finns säkert några, men skrapar man på ytan är de nog inte så många. Egentligen.

Jag sörjer någon jag ännu inte haft. Andra saknar personer som tagits från dem. Ibland alldeles för tidigt.

På jobbet håller vi ofta uppe fasaden. Håller oss till vardagliga samtalsämnen, till jobbfrågor och samtal om vädret och vad vi ska göra till helgen. Visst, man kanske inte ska bli för privat i sin arbetsrelation. Men alla har ju ett privatliv, som på ett eller annat sätt påverkar även jobbet. Och ibland kan det vara riktigt befriande att i alla fall bli personlig och dela en del av sina lite mer djupare och kanske lite mindre ljusa erfarenheter.

Alla har vi något. Eller? Jag kan inte sluta förundras över vissa personers okänslighet/obetänksamhet/avsaknad av insikt. (Undrar om det framförallt är de där räkmacke-personerna som representeras här) De som klampar in på det privata med tunga leriga stövlar och som inte tänker på eller bryr sig om att torka bort smutsen efter sig. De som gör en så förbannat trött.

Därför är jag extra tacksam när det faktiskt är på andra hållet. När någon lämnar ett förtroende (ja, jag tycker att det kan ses som det) och delar med sig av något personligt och svårt. Något som kanske inte är precis samma som det jag går igenom just nu, men där känslan kan vara densamma. Något som ger oss möjlighet att mötas.

Jag hade ett sådant tillfälle idag. Och det gav mig perspektiv.

Det gör inte mindre ont för mig i min saknad, men lite perspektiv är i alla fall så mycket bättre än leriga stövlar som klampar in...