I väntan på...vadå?

Den är märklig den här tiden. Mellanrummet mellan försök och svaren på försöken. Då är det då som gäller och det finns ett sen, ett kanske i alla fall. Nu är det liksom ingenting. Bara en lång väntan.

Nej, jag låter väl inte livet stå stilla bara för att jag hoppas och väntar. Det är ju till och med så att jag passar på lite extra nu. Att jobba, boka in saker etc. Nu är det ju ok att göra det. Nu är det inga sprutor som ska tas, eller undersökningar som ska bokas in med kort varsel. Men det är ändå ett tomrum på något sätt. Det finns ju något annat där framme. Något som kräver fokus. Något som jag vill så otroligt mycket och som får en sådan påverkan på det liv vi lever nu.

Alla dessa människor jag träffar, som har byggt upp sitt liv runt sina barn. Det blir ju så. Fullt fokus på familjen. Alla dessa exempel från vardagen, oavsett om det är runt fikabordet på jobbet, eller under den utbildning jag deltog i förra veckan. Jag lyssnar och nickar, men har egentligen ingen aning om vad det innebär egentligen. Jag är ju inte där själv. Det är ett stort jävla mellanrum mellan mig och den vardagen. Ett mellanrum jag inte själv har särskilt mycket rådighet över och det gör det extra svårt att hantera.

Det är bara att vänta...vänta och se.