Jag har aldrig tänkt att jag inte skulle kunna få barn. Från p-pillren i tonåren, tills jag hittade min långvariga kärleksaffär, så har det liksom varit självklart att barn, det är inga problem när det väl är dags. Mina syskon har ju både en och två...och sex ungar (tror jag är uppe i 16 syskonbarn vid det här laget...) Tror även att alla i min omgivning sett mig som framtida förälder och dessa förväntningar skapar ju även egna förväntningar. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Allt är inte så självklart.
Jag vet det nu. Jag vet också att många andra också vet det. Vi är inte precis ensamma med att ha lite nyckfulla ägg och få spermier. Bara att konstatera att även om jag i stort är en del av heteronormen, så är jag det inte riktigt fullt ut ändå. Då borde jag ha 1,3 ungar eller nåt, vid det här laget...
Tänk så otroligt lite det pratas om IVF. På arbetsplatsen menar jag. Det är så naturligt att det efter bröllop är ok att undra när bebisen kommer. Att när man gått upp i vikt av hormonerna få frågan om magen tyder på att det är dags att gratulera. Men jag gissar att det lätt kan bli lite tryckt stämmning om man vid morgonkaffet i stället slänger ur sig att: "Jaha, nio ägg redo att befruktas och en man med uppskuren pung som går som Zeb Macahan där hemma. Håll tummarna för oss på fredag".
Det var emellertid när jag började prata om vår IVF som jag upptäckte att det fanns närmre än jag själv trodde. Och med de personerna som jag delar samma erfarenheter med, är det rätt skönt att det i stället är självklart att det är svårt och tufft, men också hoppfullt. Ju fler vi är som visar en annan sida, desto synligare och mindre "konstigt" kan det ju faktiskt bli.
Då kanske det nya självklara är att ingenting är självklart alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar