Vissa börjar skriva när de först försöker bli gravida. Eller under första försöket. Vissa kan berätta om babylycka efter bara en eller ett par gånger med IVF. Andra får nöja sig med insikten om att det inte kommer att gå. Någonsin.
För mig har det femte försöket precis visat att det inte blev någon befruktning. Inte ens ett embryo att föra tillbaka. Abrupt slut bara. Och tomhet. Denna förbannade tomhet.
Jag vill vara arg. På alla de som så käckt pratar om hur de bara "skakade kalsongerna, så råkade det bli barn". På de som föder barn och sen skiter i att ta hand om dem. På de som kommer med sina "goda råd" (råd som står mig upp i halsen). På de som är helt vanliga föräldrar - de som egentligen inte gjort någonting, men som har något jag önskar att jag hade. Jag vet att det inte hänger ihop egentligen. Deras och mitt. men jag vill ändå vara arg.
Jag funderade länge om jag verkligen skulle "outa" mig i det offentliga såhär - att skriva en blogg om IVF:en. Men nu har jag börjat. Har redan varit igenom mycket, så det blir nog en del bakåtblickar. Jag har funderat på om jag bara skriver för mig själv - då hade jag ju kunnat öppna ett word-dokument och sparat det på datorns hårddisk. Men jag valde såhär ändå. Kanske för att visa att allt inte är som det verkar. Kanske för att eventuellt ge styrka till andra. Eller insikt till de som inte riktigt vet. Eller förstår. Eller tror att det är så lätt.
Och sen skriver jag för er, små fjabbar. Som jag hoppats på. Varje gång. Längtat efter och haft känslor för, redan när ni bara var små celler. För er som aldrig blev, men också för er som kommer. Hoppet är det sista som överger en människa, så även för mig. Även om det just nu är tufft. Så förbannat tufft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar