Fantastiska Familjära Falkenberg

Så var semestern slut och det är dags att komma in i vardagslunken igen - och förhoppningsvis också ta upp bloggandet lite mer regelbundet.

För egen del har det blivit mycket häng hemma, en del med kompisar och släkt. Vi har också hunnit med Springsteen och Göteborg, plus ett slags husbilsäventyr i Småland.

Där i husbilen tog jag tillfället i akt att läsa turistbroschyrerna som fanns till hands. Och jag hittade en fantastisk annons från Falkenbergs kommun. Man har säkert en god tanke och att de har gjort en tydlig målgruppsanalys kan ingen betvivla. Nejdå. Här är det barnfamiljer (köpstarka såklart) som ska njuta av den där härliga blandningen av stad och natur, av livskvalitet för föräldrarna och barnen. Alla vill ju sina barn väl, det vore till och med alldeles för grymt att vägra dem att växa upp i Falkenberg...

Hur mycket Rosanna i annonsen själv fått välja sina ord och hur mycket PR-byrån styrt, är jag inte rätt person att svara på. Men någon har i alla fall valt att lyfta upp just detta: "Magen är stor nu och det är så fantastiskt att känna bebisen röra sig och tänka att snart blir jag och min man en familj." Kul för er...

Rosanna blir inte bara en familj tack vare barnet, hon vill ta med det ut i naturen just runt Falkenberg, leka med det i skogen, plocka bär, bla bla bla (Inte en chans att pappan hinner få vara föräldraledig här inte).

Ja ja, jag har ju inga planer att flytta till Falkenberg ändå. Borde väl inte bli så upprörd och är kanske inte det heller egentligen. Det här är vardag, normen, målgruppen. Man är van.

Men det är ta mig tusan en sak som irriterar mig! Jag och  Magnus är ju också en familj redan nu. Med eller utan barn! I min familj finns även mina föräldrar, syskon och syskonbarn. Jag är inte ensam bara för att jag inte blivit gravid själv än. Singelhushåll och hushåll utan barn kan vara minst lika köpstarka, kreativa och entreprenörsdrivande som den klassiska kärnfamiljen. Om inte mer...

Så kära Falkenbergs kommun, jag kanske kommer och hälsar på en weekend eller två. Men jag tror inte att jag kommer att hitta det jag verkligen söker här. Även om ni lovar det i er fantastiska familjära annons.

Självklart

Jag har aldrig tänkt att jag inte skulle kunna få barn. Från p-pillren i tonåren, tills jag hittade min långvariga kärleksaffär, så har det liksom varit självklart att barn, det är inga problem när det väl är dags. Mina syskon har ju både en och två...och sex ungar (tror jag är uppe i 16 syskonbarn vid det här laget...) Tror även att alla i min omgivning sett mig som framtida förälder och dessa förväntningar skapar ju även egna förväntningar. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Allt är inte så självklart.

Jag vet det nu. Jag vet också att många andra också vet det. Vi är inte precis ensamma med att ha lite nyckfulla ägg och få spermier. Bara att konstatera att även om jag i stort är en del av heteronormen, så är jag det inte riktigt fullt ut ändå. Då borde jag ha 1,3 ungar eller nåt, vid det här laget...

Tänk så otroligt lite det pratas om IVF. På arbetsplatsen menar jag. Det är så naturligt att det efter bröllop är ok att undra när bebisen kommer. Att när man gått upp i vikt av hormonerna få frågan om magen tyder på att det är dags att gratulera. Men jag gissar att det lätt kan bli lite tryckt stämmning om man vid morgonkaffet i stället slänger ur sig att: "Jaha, nio ägg redo att befruktas och en man med uppskuren pung som går som Zeb Macahan där hemma. Håll tummarna för oss på fredag".

Det var emellertid när jag började prata om vår IVF som jag upptäckte att det fanns närmre än jag själv trodde. Och med de personerna som jag delar samma erfarenheter med, är det rätt skönt att det i stället är självklart att det är svårt och tufft, men också hoppfullt. Ju fler vi är som visar en annan sida, desto synligare och mindre "konstigt" kan det ju faktiskt bli.

Då kanske det nya självklara är att ingenting är självklart alls.