Kära mamma

Ska hem till mamma idag, för att fira hennes 73:e födelsedag.

73 år. Det är respekt. Hon är nämligen av den gamla skolan dessutom, den som slitit på lågavlönade jobb, stannat hemma med oss barn och som tack fått en usel pension. Hon är alltså inte en av de välmående 40-talister, som under pensionen verkligen sätter fart på både sin konsumtion och sina fritidsaktiviteter.

Kära mamma, som jag vet längtar och hoppas på att det ska gå bra för oss. Som sörjer och är ledsen för vår skull, även om hon inte alltid vet hur hon ska visa det.

Nu längtar jag ju inte efter barn för mina föräldrars eller svärföräldrars skull. Men man tänker ju ändå. Jag vill ju att mina barn ska ha en äldre generation att vara med och lära sig saker av. Men tiden går.

Nu har min mamma barnbarn redan, så den där pressen att "producera" barnbarn finns inte riktigt från det här hållet. Sånt kan ju göra en galen och irriterad och förbannad. Nej, mina andra syskon har sett till att det inte saknas en ny generation. Hehe, kul för dem...Nädå, så farligt är det inte. Är van vid att alla fått barn runt omkring från innan jag visste att jag själv skulle ha svårt, så det får ju kännas OK.

Brorsans barn är t.ex. redan 16, resp. 13 år gamla. När de var små var de hemma hos sin farmor en dag i veckan, gick i skogen, spelade spel, umgicks. Då var mamma tio år yngre. Klart att de har kunnat få en annan relation.

Men jag hoppas att det finns tid för en relation. Snart. Om en vecka har jag och Magnus tid för samtal med läkaren. Hoppas han har något hoppfullt att säga. Jag är beredd att försöka igen.