Nervös

Usch, jag är nervös. På onsdag ska vi till Köpenhamn för ett första besök på Stork-IVF-kliniken. Det har blivit dags att testa med spermiedonation...

Plötsligt är man där igen. Nya blanketter som ska fyllas i. Längd, vikt, tagna prover, tidigare sjukdomar, antal koppar kaffe om dagen... Ny plats, nya sköterskor och läkare, nytt land med nya regler. Bara det att ta ett tåg i bra tid (inte för tidigt och inte för sent) och att sedan hitta rätt, får mina fjärilar i magen att börja röra på sig. Sedan ska vi gå igenom samtalet, se vad som är möjligt och inte möjligt, hur det funkar här, om de verkar trevliga och så vidare.

Hemma har jag försökt hitta tidigare journaler (de är hittade). Krångla med att kolla vilka recept jag redan har och fylla i formuläret inför mötet. Allt detta gör att nervositeten hälsar på igen. Det känns som om jag inte riktigt har kontrollen och som om allt bara händer medan jag står och ser på. Jag behöver bekräfta att nu är vi igång igen. Prata om det kanske uppenbara. Och göra det i lugn och ro. Inte bara fastna i "måstena" (som att kolla tågtabeller och fundera över hur mycket frukt jag äter varje dag). Jag försökte förklara det för Magnus, men det verkade som om vi pratade förbi varandra. Så nu sitter jag här själv i soffan och försöker hålla mig ovan ytan.

Det här med att jag vill prata betyder inte att jag vet precis exakt om vad, innan vi börjar prata om det. Det kommer ju med stämningen, med närhet, att bara dela tankarna som kommer. Snacka om det uppenbara som sagt. Som att man är nervös för det nya. För oron att jag inte kommer leva upp till ideal-IVF-kvinnan. Och på ännu en ny plats jag inte känner till.

Ja, jag är nervös. Tror det kommer att gå över till förväntansfullt nervös, men just nu är det bara vanlig, jobbig, ledsam, tröttande nervositet. Hoppas det lugnar sig till på onsdag...