På julafton, av alla dagar, kom vårt älskade barn till världen!. 3290 g och 51 cm lång.
Så fantastiskt, men overkligt allt fortfarande är. Det går inte att ta in att det är samma person som legat där i magen i nio månader. Men nu är han här!
Vattnet gick vid midnatt natten till julafton. Jag hade inte haft några egentliga värkar, så det kändes ganska lugnt. Vi fick åka in till Lund för observation. Sköterskan lämnade en lapp med datum för igångsättning, den 25 dec. Bara att vända hem igen.
På julaftons förmiddag ringde jag min bror och sa att det nog visst skulle gå att fira julen tillsammans. Men för säkerhets skull skulle vi höras igen innan de åkte hemifrån. Magnus satte igång att städa lite inför besöket och jag tog upp maten ur frysen. Någon värk då och då fick mig att ändå landa i soffan efter ett tag. Så blev värkarna mer intensiva och kom oftare, men det var som om vi ändå inte fattade att det var på gång. Fortsättningen blev lite som en komedi man ser på film. Jag satt i soffan med TENS-apparat uppkopplad (sådan som ger elektriska impulser och på så sätt ska lindra smärta). Magnus fortsatte envist med att städa toaletten, samtidigt som han var tredje minut fick rusa in till mig och stötta genom värkarna och ta tid.
Första gången vi ringde förlossningen trodde de jag kunde vara hemma typ två timmar till. En halvtimme senare ville jag nästan börja krysta, så det var bara att ringa taxi. Där satt jag sedan och flåsade mig igenom taxiresan, med en taxichaufför som höll koll på tiden mellan värkarna.
Strax efter 14 var vi inne och kl. 17:19 föddes vårt barn. Allt godis och förtäring vi bullat upp med (då vi läst att det kan bli seg väntan och bra att ha med sig proviant) var orört. Det var bara dryck som hade gällt. Det var så att Magnus inte ens hann äta pepparkakorna som han bjöds på då det ständigt var dags för nytt värkarbete eller servering av vatten och saft till mig. En riktig klippa var han! Och jag inser att jag hade en riktigt bra förlossning, med lustgas som räddare, ett snabbt förlopp och inga större bristningar.
Nu har veckorna gått till att förstå att denna lilla varelse nu är med oss, att ta sig igenom såriga bröstvårtor, blöjbyten och sömnlösa nätter. Just sömnlösheten är värst. Har jag tur får jag tre timmars sammahängande sömn. Och annars är det mest soffan och en och annan promenad som gäller. Men de mysiga stunderna överväger som tur är. Och de säger ju att sömnen blir mer regelbunden (hoppet är väl det sista som överger människan...)
Men allt detta är en annan historia En resa slutar här, den som handlade om barnlöshet och barnlängtan. Vi har haft tur att med hjälp av donator och insemination få ett barn på vårt åttonde försök. Men jag kommer alltid bära med mig alla känslor som funnits, alla tidigare försök. Ingenting kan tas för givet, inte ens med en bebis i famnen. Det gör mig otroligt ödmjuk inför mitt liv och andras kämpande. Att vara ofrivilligt barnlös och leva med barnlängtan kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu med stor glädje kan fokusera på att hjälpa vår son till ett bra liv.
Tack ni som delat min resa! och jag hoppas det jag skrivit gett lite tröst, skratt och hopp på vägen.
KRAM!
Du lilla bebis i magen är en riktigt livlig krabat. Jag kan nästan ställa klockan efter dina vakenperioder och du gillar att kicka mig i höger sida. Allra mest underbart är det när vi ser hur det rör sig och liksom skumpar inifrån magen. Inte för att det alltid känns bekvämt. Ibland är det mer som en kallsup inifrån, men det är det värt!
Men för ett par dagar sedan ändrade rörelserna karaktär. Visst, det är sånt man läser om händer, men det kändes inte bra. Kanske var det bara att du låg lite annorlunda. Det var ju inte helt tyst där inifrån. Men så började tankarna flyga. Tänk om..?
Jag vet inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle klara av att något hände i det här skedet. Bubblan av ofrivillig barnlöshet som vi levt så länge i kan när som helst komma tillbaka och omsluta en. Med allt vad det innebär. Jag blev så rädd.
Så kontakt med barnmorskan, som hänvisade till kvinnokliniken i Lund. Det blev inte bättre av att jag där hamnade i en telefonkö som inte existerade. (Jo det är sant). Via växeln blev jag kopplad till telefonsvarare, som sa att man öppnade 08:00. Jag letade runt lite på hemsidan och hittade ett direktnummer. Strax efter åtta ringde jag och stod som nummer fyra i kö. Och där blev jag stående... När jag testade ringa via växeln med mobilen, fick jag telefonsvararbesked att "rådgivningen är stängd idag". Just snyggt. Så jag ringde kvinnoklinikens akut, som hänvisade till förlossningen, som berättade att det var drop-in på tredje våningen, bara att gå dit. Vid det här laget var jag lite av en våt trasa, Det ska inte mycket till för att börja gråta vid det här laget.
In med bussen till Lund. Där mötte Magnus upp. Väl framme gick det väldigt smidigt. Jag kom snabbt in till barnmorska, som satte på CTG. Hjärtljuden hördes klart och tydligt. Sedan ett ultraljud för att kolla fostervatten. Allt såg bra ut. Men bebisen låg med fötterna mot moderkakan, hade liksom svängt ett halvt varv med kroppen. Det var därför rörelserna ändrad karaktär. Puh! Hem igen och bara ta det lugnt. Det var ett litet orosmoln, som skingrades.
Så lite som behövs för att komma ur balans. Kanske är det för att vi har gått igenom det i gjort. Så mycket pendlande mellan hopp och förtvivlan. Tärande på relationen. Avskärmande från livet utanför. Lite är det hjärnans eget fel (berättade Åsa Nilssonne, professor i medicinsk psykologi i "Sommar".) Att vi har förmågan att tänka oss in i vad som kan hända i framtiden, och då även skräckscenarier. Sen blandar hjärnan ihop dessa tankar med verkligheten och vi oroar oss för sådant som inte ens hänt.
Du lilla liv där inne, du betyder redan så mycket för mig! Och varje gång du kickar mig så påminns jag om vilket litet mirakel du är! Jag längtar efter dig!
Den 25 juli är min födelsedag. Det var på något sätt passande att vi fått tid till vårt första ultraljud just då. Äntligen skulle den här graviditeten bli på riktigt, det hade jag läst i böckerna om barn och födslar. Det var nu vi skulle få det där beviset att det faktiskt finns en annan liten människa inui mig. Något som hjärtljuden visserligen en månad tidigare bekräftat, men som fortfarande var väldigt, väldigt overkligt.
Jag var nervös. Magnus sa att han var lite nervös han också. Det är ju inte bara en "Hej, här är jag"-föreställning. Det handlar om att barnmorskan ska kolla att allt är Ok, sjukdomar eller missbildningar kan upptäckas. Vi har inte gjort något sk KUB-test, så detta var verkligen första mötet på många sätt.
I väntrummet hade jag klart minst mage. De kvinnor som var där samtidigt var betydligt längre på väg, en stackars tjej satt t.o.m. med något som lät som förvärkar. Jag bläddrade lite förstrött i en Amelia med barntema och blev som alltid så förundrad över hur oupplyst även denna typ av media är när det gäller ofrivillig barnlöshet. Det var "skaffa barn" hit och "planera barn" dit. Jotack, jättekul!
Men så var det äntligen dags. En barnmorska kom och visade oss in i undersökningsrummet. En TV på väggen rakt framför mig, Magnus i stolen bredvid. En stor blöt klick gelé på magen, så var vi igång. Och där! Visst var det väl!? Jo där var det! På riktigt. En sprattlande hand. En ryggrad. Ett ben i vädret (om man kan ha något i vädret inuti en livmoder). Ett bultande hjärta...
Barnmorskan gick systematiskt igenom det lilla livet, skulle kolla att allt så OK ut. Jag kom på mig själv med att hålla andan, djupt koncentrerad på allt sköterskan sa och gjorde. Var det verkligen OK? Såg det bra ut? Är den lilla krabaten på bilden verkligen vårt barn? Det var sånt fokus att känslorna av verklighet och glädje inte riktigt landade när vi var där. Det var fortfarande för otroligt för att vara sant. Hela grejen är ungefär som att börja tänka på var universum slutar. Man blir lite knäpp helt enkelt. Denna "Alien"-upplevelse av att se en annan varelse inuti sig själv är lite samma sak. Tycker inte alls det är så "naturligt och självklart" som många vill påstå. Inte för att jag inte vill, vi har ju kämpat i flera år för detta! Jag säger bara att det känns lite, lite konstigt.
Efter ett tag var sköterskan nöjd med mätningarna, hon ville bara få en profilbild också (var det så att vi skulle få ett minne med hem, tro?) men se det ville inte den lilla människan, som låg i en helt annan position där inne. Sköterskan tryckte och bökade med ultraljudsmunstycket (där jag kände att det mest satte igång en okontrollbar rörelse av magdaller, som ihte kändes helt bekvämt). Men det blev ingen profil. Därför (hoppas det bara var därför) bokades vi in på ett nytt ultraljud om en månad.
Det var först på kvällen det började sjunka in. Vad vi egentligen hade sett. Bilden av en arm och ett ben som sprattlar till och den med ett bultande litet hjärta, kom fram och etsade sig slutligen fast som en inre film. Hej lilla du! Du finns ju faktiskt. Du växer och gör dig redo för livet här ute. Du är vår och du är så välkommen. Och jag längtar något otroligt!
Tisdagen den 25 juni var en stor dag. Det var dagen då jag kände kärlek vid första hjärtslaget...
Det var barnmorskebesök för att ta de där evinnerliga blodproverna. Vi hade ju provat förra gången utan att en endaste bloddroppe kom ut (mina blodkärl gillar tydligen att rulla iväg och gömma sig när väl nålen kommer). Jag kan meddela att resultatet blev precis samma idag. Fyra stick senare fanns det inga blodfyllda rör att skicka till labbet. Det blir till att prova igen på vårdcentralen nästa vecka. Men, men...det var inte därför dagen var speciell.
Magnus satt i väntrummet vid provtagningsförsöken, men sen tog också han plats hos mig och vår barnmorska Kristina. Vi skulle nämligen få lyssna på hjärtljuden. Kristina sa att det kanske bara var 60% chans att lyckas höra något, det berodde på hur fostret låg. Hon satte på apparaten och lät den glida över nedre delen av min mage.
Och direkt hörde vi det. Höga, snabba hjärtslag, som ett litet skenande ånglok. Och då var det som om fem år av längtan, hopp, tårar, uppgivenhet och oro sköljde iväg i en mäktig flodvåg. Tårarna kom, samtidigt som jag försökte ligga stilla och vara tyst för att höra hjärtjuden. Gick sådär kan jag säga. Detta lilla liv inne i mig. Det var verkligt. På riktigt. Jag fick tag på en hand (visade sig vara Kristinas) och kramade den så hårt att det måste ha gjort ont. Plötsligt hördes som ett litet plupp och ljuden tystnade. Kristina sa att vi hade hört att bebisen vänt sig och antagligen gömt sig lite längre in. Vid ett ytterligare tillfälle hörde vi hjärtslagen, sen var det svårare att urskilja. Men Kristina sa att hon var jättenöjd med det hon hört.
Jag har aldrig känt en sådan direkt kärlek som jag kände när jag hörde de snabba hjärtslagen. Och det var ändå bara ljud! Jag blev inte mig själv på hela dagen. Grät på toan efteråt, grät på väg till bussen...grät fast jag inte var ledsen. Jag var bara så otroligt överväldigad.
Jag kan rent teoretiskt förstå att jag säkert var mer spänd inför detta än vad jag själv trott. Att när vi fick höra hjärtat slå där inne, blev översköljda av en otrolig lättnad. Men denna omedelbara kärlek hade jag inte kunnat förbereda mig på. En kärlek jag hoppas kommer att få möjlighet att växa. Du, lilla spirande liv. Du har haft min kärlek från första hjärtslaget...
