Den 25 juli är min födelsedag. Det var på något sätt passande att vi fått tid till vårt första ultraljud just då. Äntligen skulle den här graviditeten bli på riktigt, det hade jag läst i böckerna om barn och födslar. Det var nu vi skulle få det där beviset att det faktiskt finns en annan liten människa inui mig. Något som hjärtljuden visserligen en månad tidigare bekräftat, men som fortfarande var väldigt, väldigt overkligt.
Jag var nervös. Magnus sa att han var lite nervös han också. Det är ju inte bara en "Hej, här är jag"-föreställning. Det handlar om att barnmorskan ska kolla att allt är Ok, sjukdomar eller missbildningar kan upptäckas. Vi har inte gjort något sk KUB-test, så detta var verkligen första mötet på många sätt.
I väntrummet hade jag klart minst mage. De kvinnor som var där samtidigt var betydligt längre på väg, en stackars tjej satt t.o.m. med något som lät som förvärkar. Jag bläddrade lite förstrött i en Amelia med barntema och blev som alltid så förundrad över hur oupplyst även denna typ av media är när det gäller ofrivillig barnlöshet. Det var "skaffa barn" hit och "planera barn" dit. Jotack, jättekul!
Men så var det äntligen dags. En barnmorska kom och visade oss in i undersökningsrummet. En TV på väggen rakt framför mig, Magnus i stolen bredvid. En stor blöt klick gelé på magen, så var vi igång. Och där! Visst var det väl!? Jo där var det! På riktigt. En sprattlande hand. En ryggrad. Ett ben i vädret (om man kan ha något i vädret inuti en livmoder). Ett bultande hjärta...
Barnmorskan gick systematiskt igenom det lilla livet, skulle kolla att allt så OK ut. Jag kom på mig själv med att hålla andan, djupt koncentrerad på allt sköterskan sa och gjorde. Var det verkligen OK? Såg det bra ut? Är den lilla krabaten på bilden verkligen vårt barn? Det var sånt fokus att känslorna av verklighet och glädje inte riktigt landade när vi var där. Det var fortfarande för otroligt för att vara sant. Hela grejen är ungefär som att börja tänka på var universum slutar. Man blir lite knäpp helt enkelt. Denna "Alien"-upplevelse av att se en annan varelse inuti sig själv är lite samma sak. Tycker inte alls det är så "naturligt och självklart" som många vill påstå. Inte för att jag inte vill, vi har ju kämpat i flera år för detta! Jag säger bara att det känns lite, lite konstigt.
Efter ett tag var sköterskan nöjd med mätningarna, hon ville bara få en profilbild också (var det så att vi skulle få ett minne med hem, tro?) men se det ville inte den lilla människan, som låg i en helt annan position där inne. Sköterskan tryckte och bökade med ultraljudsmunstycket (där jag kände att det mest satte igång en okontrollbar rörelse av magdaller, som ihte kändes helt bekvämt). Men det blev ingen profil. Därför (hoppas det bara var därför) bokades vi in på ett nytt ultraljud om en månad.
Det var först på kvällen det började sjunka in. Vad vi egentligen hade sett. Bilden av en arm och ett ben som sprattlar till och den med ett bultande litet hjärta, kom fram och etsade sig slutligen fast som en inre film. Hej lilla du! Du finns ju faktiskt. Du växer och gör dig redo för livet här ute. Du är vår och du är så välkommen. Och jag längtar något otroligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar