Längtan efter att tillhöra

Lyssnade på ett inlägg om äggdonatorer på SR idag. Modigt och starkt att vara en som donerar till andra. Jag kan förstå att det kan kännas märkligt att lämna ifrån sig något som är förknippat med reproduktion. Att lämna blod är ju också otroligt fint, men inte lika laddat på något sätt (förutom för mig, som är ett hopplöst fall när det gäller att hitta något att sticka i). Lite jobbigare var det att lyssna på hur den svarta marknaden drabbar kvinnor i fattiga länder även för detta. De som av omständigheterna tvingas till att dela med sig. Det är inte helt okomplicerat det här.

Starkt också av Anna & Mattias att berätta om sin situation. Även om det blir fler donatorer i Sverige, så är det ju bara de där tre försöken man har (i alla fall i Skåne) och skulle inte det gå, så är det ändå privat klinik och privata kostnader som står till buds. (Jo jag har hört om ersättning från försäkringskassan, men det vete katten..)

Det Anna säger i slutet av intervjun hugger till. Hon säger att den stunden de var gravida, även om det bara var ett litet tag, då var de innanför på något sätt. Och det är ju så det känns. Det handlar om just innanför och utanför den norm som finns i samhället idag. Och det är klart att vi längtar efter att tillhöra. Det finns något djupt mänskligt i det.

Nu dör vi i förtid också...

Som de flesta tidiga lördagsmorgnar, spenderar jag första timmen med en kopp te och Sydsvenskan. Idag var det en artikel om att ofrivilligt barnlösa dör i förtid. Man tar inte hand om sig själv på samma sätt om man inte har en ny liten generation att ta hänsyn till.

Jo tack, jag vet. Nej, jag har ju inte dött i förtid än (även om det känns som en stor bit av ens själ dör för varje försök med negativt resultat). Men osunda vanor är lite av en vardag i min tvåpersoners-familj. Snabbt, kortsiktigt dämpade av oro och sorg heter det också.

I artikeln står det bl.a. att:

• Fler ofrivilligt barnlösa män blir inlagda med alkohol- och drogrelaterade problem
• Fler ofrivilligt barnlösa kvinnor blir inlagda pga psykiska problem och begår oftare självmord

Om ett par veckor är det dags att prova insemination. Jag önskar att jag och min man var starkare, friskare och sundare än vad vi är idag. Men i stället har hösten präglats av att kortsiktigt försöka dämpa sorgen på det där osunda sättet. Var och en på sitt håll, i stället för att stödja och peppa varandra - i handling - som ju oftare är effektivare än ord.

Jag hoppas att jag ändå hittar tillbaka till styrkan. En vinterpromenad i det oväntade solskenet får bli första steget. Ett litet steg mot nytt hopp om en liten... och om att inte behöva dö i förtid...