Lyssnade på ett inlägg om äggdonatorer på SR idag. Modigt och starkt att vara en som donerar till andra. Jag kan förstå att det kan kännas märkligt att lämna ifrån sig något som är förknippat med reproduktion. Att lämna blod är ju också otroligt fint, men inte lika laddat på något sätt (förutom för mig, som är ett hopplöst fall när det gäller att hitta något att sticka i). Lite jobbigare var det att lyssna på hur den svarta marknaden drabbar kvinnor i fattiga länder även för detta. De som av omständigheterna tvingas till att dela med sig. Det är inte helt okomplicerat det här.
Starkt också av Anna & Mattias att berätta om sin situation. Även om det blir fler donatorer i Sverige, så är det ju bara de där tre försöken man har (i alla fall i Skåne) och skulle inte det gå, så är det ändå privat klinik och privata kostnader som står till buds. (Jo jag har hört om ersättning från försäkringskassan, men det vete katten..)
Det Anna säger i slutet av intervjun hugger till. Hon säger att den stunden de var gravida, även om det bara var ett litet tag, då var de innanför på något sätt. Och det är ju så det känns. Det handlar om just innanför och utanför den norm som finns i samhället idag. Och det är klart att vi längtar efter att tillhöra. Det finns något djupt mänskligt i det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar