Oj oj en sån pärs! I måndags skulle vi över till Köpenhamn för ultraljud nr 1.
Jag vaknade redan 03:00, nervös som tusan. På ett bra sätt, men ändå lite jobbigt. Nu var det inte bara pga det där stora, som kanske kan hända, utan jag blev nervös för om tåget skulle vara fullsatt, att jag skulle frysa ihjäl utan långkalsonger eller att de stängt av bron just den här dagen.
På stationen i Lund skulle jag ladda mitt kort och köpa duo-biljett över sundet. (Hur svårt kan det vara?) Hrm, jo ganska svårt om man lyckas få fram Hemköp-kortet i stället för VISA-kortet, glömmer bort vilken hand man har jojo-kortet i och samtidigt pratar med gäll, osammanhängande röst till sin stackars make som försöker behålla lugnet. Han får hålla vantar, väska och Hemköp-kort...och så rullar tåget in...
Jag springer iväg med biljetten. Stackars Magnus hänger som tur är med. Han har ju allt annat. Vi kommer på tåget, hittar en bra plats och är på väg...
Allt går bra och vi hinner t.o.m. ta en fika på nya stamhaket "Baresso" i korsningen Gothersgade/Store Kongensgade. Stämningen på Stork känns fortfarande bra, men det råder visst lite förvirring över vad vi ska göra (på det sättet är det vanskligt med mail fram och tillbaka). Jag fick i alla fall mitt ultraljud och det såg bra ut (eller som en schweizerost, som sköterskan sa). Men sen ville sköterskan Helene ha ett samtal i och med att vi valt insemination.(Nya papper att fylla i och viss väntan...)
Samtalet gick bra, Helene känns bra, min vikt lite mindre bra, men medicineringen verkar kunna lösa sig. Så absolut på plus som helhet. Så vi åker hem igen, fulla av hopp över att nu är det på gång. Då kommer mailet...
"Kära ni. Det var trevligt att pratas vid, men det verkar som om vi saknar en del prover..."
Där gick rullgardinen ner för mig. Nu hade vi ändå missat eller missförstått vad som behövdes tas. Vår svenska klinik hade faktiskt också missat sådant vi bett om, upptäckte vi, medan andra prover trodde vi inte behövdes tas, då vi tagit dem tidigare. Måndagskvällen var med andra ord panikkvällen.
Tisdag morgon, blev vi lugnade. Vi kan fortsätta med processen, men gärna komplettera med proverna framöver. Och det går ju att lösa, eller hur?
På fredag ska jag över för nästa ultraljud och då ska jag titta på proverna som behövs tillsammans med Helene. Så ingen panik längre med andra ord.
Det ska kännas att man lever... =)
Ja men oohhh! hur svårt är det att ta lite blod i rör? kostar det så mycket att ta fler? men som sagt det var kanske lite missförstånd vilka prover? Det är ju inte VI som är läkare! Hur ska man ha koll på allt! Hoppas det går att ordna och allt går bra!
SvaraRaderaKram