En dag att minnas

På bussen till Lund satt vi längst fram och diggade till "I feel good" på chaufförens radio. Kan det bli en bättre start på dagen? Jag menar, att sätet längst fram var ledigt och att en låt som får det att spritta i kroppen spelas! ;-)

Idag skulle bli en bra dag. En möjligheternas dag. Idag fanns inget annat.

Bussen var i tid. Tåget var i tid. Inte mycket folk alls (kanske inte så konstigt klockan åtta en söndagmorgon). Vi kom till Norreport, tog promenaden till Kongens Nytorv och det obligatoriska stoppet på Baresso. Strax innan tio klev vi in på Stork.

En skön väntan. Lite vatten, bläddra i en av sagoböckerna som de har där. De som beskriver hur det är att växa upp med bara en förälder, eller två av samma kön. Eller att ha blivit till med hjälp av en donator. Fina böcker som jag hoppas jag får läsa för en liten.

Sen kom Liv och hälsade. Det var hon som skulle hjälpa oss med inseminationen. Hon pratade svenska, till Magnus lycka. (Han har inte riktigt kommit överens med danskan, värmlänning som han är.)

Vi blev visade till ett av rummen. Utanför varje rum sitter en liten figur, en slags symbol i stället för nummer. Vi var i pingvinrummet. Ännu ett tecken på att det kommer bli en fin dag (Magnus har en förkärlek för pingviner och jag fick en mjukdjurs-pingvin en gång när jag var sjuk. En kär vän numera.)

Liv berättade om proceduren, vad som skulle hända och hur det kanske skulle kännas. Hon sa att Magnus fick hjälpa till med själva inseminationen om han ville. Det var oväntat och lite pirrigt.

Så låg jag där på britsen (en sån där skön en, utan speciella hållare för benen). Liv var lugn och försiktig. Hon sa att sekretet vid livmodern såg fint ut (Ha, trodde aldrig att jag skulle bli glad över att ha fina ägglossnings-flytningar!). Plötsligt var det dags för Magnus att hjälpa till. Först kände jag att det var lite pinsamt att ha två personer samlade nedanför mina spretande ben, men Magnus sa sedan att allt han sett var sprutan han skulle använda. Och det var speciellt att han fick göra det. Befäste på något sätt att vi gör det tillsammans.

Själva inseminationen gick ganska snabbt, men sen fick vi rummet för oss själva, en filt över benen och Magnus kunde krypa upp vid mig på britsen. Där låg vi och försökte ta in det som hänt. Lite varma om kinderna. Jag vet inte om det var för att det faktiskt var ganska varmt, eller om det var en varm känsla som kom från inombords. Det var en smått fantastisk upplevelse. Om en halvtimme skulle spermierna ha hittat hela vägen till äggstocken och där lägga sig och vänta på ägget. Hur spännande som helst!

Så när vi ligger där blir vi plötsligt medvetna om musiken. Är det inte? Hrm. Låter som Tone Norum i "Allt som jag känner" fanns liksom i Bollywood-style. Det är någon slags indisk meditationspop som har precis samma melodislinga. Att få Tone Norum och Tommy Nilsson på näthinnan just här och nu var nog det mest oväntade idag.

Efter en stund kände vi att det nog var dags att kliva upp och vi sa adjö till Stork för den här gången. Förhoppningsvis behöver vi inte komma tillbaka, om ni förstår vad jag menar. Men jag trivs här. Alla vi mött har varit omtänksamma och vänliga. Så skönt.

Nu är det bara att vänta och hoppas att det fäster. Att det är blödningsfritt och ett positivt resultat om två veckor då det är dags för gravtest. En lite pirrig väntan. Men just idag, här och nu kan det inte vara bättre. Och det är just den känslan jag vill och behöver landa i. Att allt är möjligt. Och oavsett: - Det här är en dag att minnas.