Nu dör vi i förtid också...

Som de flesta tidiga lördagsmorgnar, spenderar jag första timmen med en kopp te och Sydsvenskan. Idag var det en artikel om att ofrivilligt barnlösa dör i förtid. Man tar inte hand om sig själv på samma sätt om man inte har en ny liten generation att ta hänsyn till.

Jo tack, jag vet. Nej, jag har ju inte dött i förtid än (även om det känns som en stor bit av ens själ dör för varje försök med negativt resultat). Men osunda vanor är lite av en vardag i min tvåpersoners-familj. Snabbt, kortsiktigt dämpade av oro och sorg heter det också.

I artikeln står det bl.a. att:

• Fler ofrivilligt barnlösa män blir inlagda med alkohol- och drogrelaterade problem
• Fler ofrivilligt barnlösa kvinnor blir inlagda pga psykiska problem och begår oftare självmord

Om ett par veckor är det dags att prova insemination. Jag önskar att jag och min man var starkare, friskare och sundare än vad vi är idag. Men i stället har hösten präglats av att kortsiktigt försöka dämpa sorgen på det där osunda sättet. Var och en på sitt håll, i stället för att stödja och peppa varandra - i handling - som ju oftare är effektivare än ord.

Jag hoppas att jag ändå hittar tillbaka till styrkan. En vinterpromenad i det oväntade solskenet får bli första steget. Ett litet steg mot nytt hopp om en liten... och om att inte behöva dö i förtid...