Septembersjukan slog till.
(PS. Det här inlägget kommer mest handla om elände och tycka synd om, så att ni vet)
Först en helt "fantastisk" vecka med urinvägsinfektion. Den som man känner på sig är på väg innan den helt brutit ut. För mig var det så att snabbprovet på vårdcentralen inte ens gav utslag och läkaren sa "Grattis, du är frisk". Nej tänkte jag, det är jag inte. Då skulle det inte kännas obehagligt, ont och allmänt besvärligt i och runt urinblåsan. Som tur är finns barnmorskan, där jag lämnade ett nytt prov. "Vi får nog beskedet på måndag" sa hon. Detta var en torsdag. När jag kom hem kände jag att nej, jag vet ju vad det är, jag måste kunna få hjälp tidigare. Så efter ytterligare telefonsamtal med barnmorskan så skrev läkaren ut antibiotika till mig redan samma dag. Och kan ni tänka er - efter två tabletter försvann det jobbiga! Helgen var räddad!
Veckan efter var det dags igen. Jag och Magnus var på en "Blocket-tur". Vi hade hittat både spjälsäng och skötbord, precis såna vi ville ha, och tog hyrbilen på en runda i Skåne. Då kände jag hur det började klia i halsen. Nej, nej, nej, inte det också! Och vi som skulle till Gekås för seriös bebis-shopping nästa dag! Med Alvedon och näsdukar gick det väl an, men det var inte riktigt med samma energi som jag hoppats. (Saken blev ju inte bättre av att kanal 5 var där och filmade och vi lyckades hamna i deras väg. Vad svarar man på frågan: "Vad är det bästa med en tandborste?" Förstår att de vill fördumma besökarna där, men frågan är vem som egentligen längtar mest efter att vara någon annanstans...)Detta var helgen den 14-15 september. Och efter varje förkylning kommer hostan. Idag sitter jag fortfarande och hostar. Har inte sovit igenom en hel natt på en månad nu. Det har fått bli soffan med tio kuddar för att stötta upp på ett något sånär behagligt sätt, eftersom det eviga hostandet dessutom gav rejäl träningsvärk. I veckan hostade jag dessutom sönder ett revben (alt. ett muskelfäste) så det blev en natt på akuten också. Visst kan det vara trevligt att kunna förbereda sig på vad som komma skall i form av vaknätter och så. Men nu när jag känner mig bra för övrigt, hade jag mycket hellre lagt energin på härliga höstpromenader och fixande i huset. (Bara jag nu går från jobbet till bussen, hostar jag i en kvart efteråt). Ibland har jag varit så trött på det hela att jag bara suttit och gråtit rakt upp och ner.
En gång satt jag på en föreläsning på jobbet och hostade sådär småjobbigt så att man kände att man störde, men att det ändå gick att hålla i schack. Trodde jag. En extra retning i halsen fick mig att välja gå ut och försöka hosta klart utanför lokalen. Det var tur att det fanns en toalett strax intill. Jag kom knappt innanför toadörren förrän jag började kräkas! Mysigt. Efteråt mådde jag trots allt så pass Ok att jag kände att jag hade kunnat sätta mig och lyssna vidare. Men jag tog ändå bussen hem i stället. Det har nu hänt ett par tre gånger att jag kräkts efter vissa av hostattackerna. Som tur är har jag varit hemma då. Barnmorskan förklarade att magen som redan är hoptryckt, kan vara extra känslig. Fattades bara det.
Man säger att bebisen lär sig känna igen föräldrarnas röster. Min lilla bebis kommer undra var den där stötande tonen har tagit vägen. Visst blir man lite orolig att detta påverkar, men det ska ju vara ganska säkert där inne. Hjärtljuden låter bra, det växer som det ska och det rör på sig i magen vid alla möjliga och omöjliga tidpunkter. Jag misstänker att det är bebisen som väcker mig om nätterna och sedan har det varit hostan som hållit mig vaken...
Nåväl. Efter denna månad hoppas jag innerligt att jag får börja koncentrera mig på graviditeten i stället för på hostan. Det går ju så snabbt nu. Redan vecka 31. Jag vet inte om jag är redo än! Just nu hoppas jag bara att revbenet hinner läka tills det är dags. Och att septembersjukan börjar ge med sig nu. Vi är ju ändå inne i mitten av oktober...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar