Att låna någon annans tanke

För någon vecka sedan hade vi vänner över på lite mat. De har också påbörjat en IVF-resa, men är ännu i startfasen. Det blev i alla fall så att vi pratade lite om våra tankar och erfarenheter - det kan vara skönt att göra det med någon som faktiskt vet hur det kan kännas. Även om varje situation och känsla är unik på sitt sätt.

Hon sa något som jag tänkt på såhär i efterhand. Att de väljer att flytta närmre släkten och syskonbarnen för att  - om det inte går vägen för dem - ändå vara nära barn och unga människor. Detta eftersom de tillför något extra till ens eget liv.

Och det är ju sant. Oavsett om det är mitt eget barn eller någon annans, så kan jag lära mig nya saker och framförallt se världen ur ett nytt perspektiv. Det är nyttigt och utvecklande, absolut. (Kontakten med andra människor är väl det som också egentligen är en grundförutsättning för utveckling kan jag unna mig att filosofera över såhär en söndagsförmiddag.)

Jag önskar att jag själv oftare hade kunnat se så nyktert på saken. För jag håller ju med. Men det blir ändå inte riktigt samma sak. Och det är jobbigt att inse att det är så - att det ändå inte är samma sak. Det är också något annat jag längtar efter också. Tror jag i alla fall. 

Oavsett, så var det ändå en liten tröst att få ta del av hennes funderingar. Allra helst när ens egna tankar för tillfället flyger runt som yra höns i en alldeles för trång hönsgård.

Då är det skönt att låna någon annans tanke för en stund.