Babyboom bland vänner

Trodde det fanns en skyddad plats, en skyddad tidpunkt. Ett tillfälle där jag för en stund kunde glömma min barnlängtan och umgås med vänner utan att påminnas om sorg, hopp och längtan. Men jag borde vetat bättre.

Idag ringde kompisarna vi ska fira nyår med. Vi ska förbereda olika delar av middagen och de ville kolla lite om tider och skålar att använda. Helt apropå kollade Magnus om de fortfarande ville sova över. Men nej, det behövdes inte. De väntar barn i maj, så de kan ta bilen hem. Grattis...

Det är så otroligt jobbigt att inte bara kunna vara glad för deras skull. Nu är jag glad, men samtidigt påminns jag om min egen sorg. Jag är så otroligt trött på att inte kunna se en film, en barnvagn på tåget, leksaker i butiken, eller ett par kompisars bebislycka, utan att själv få en klump i hjärtetrakten. Sånt som så många andra inte ägnar en enda tanke åt...

Ibland har det varit skönt (och på något sätt nödvändigt) att träffa vänner som inte heller har barn. Att få pusta ut lite. Inte riskera att hamna i samtal om vaknätter och blöjbyten. Eller att så uppenbart bli påmind om det man inte själv har, men önskar uppleva. Nyår var nog tänkt att bli en sådan kväll. Nu blir det inte så. Och efter att ha brutit ihop en liten stund så vet jag ju att jag klarar det. Att vi kommer ha kul. Att jag kan gratulera och vara glad. För det är jag ju också. Och jag hoppas ju fortfarande att vi om några månader kan berätta för dem att vi kommer att vara föräldralediga ihop.

Men jag tycker det är jobbigt också.

All I want for Christmas...

Så fick jag min december-mens (trodde väl aldrig jag skulle blogga om sådant här). Men det här är speciellt. Speciellt nervöst.

Tanken är nämligen att starta insemination nästa mens  Det känns som om det varit ett långt uppehåll, mest fyllt av irritation över prover som aldrig skickas hem (har ringt tre gånger och ännu inte sett några prover). Även om väntan är lång så var det nog klokt att avvakta julen och inte riskera ännu en julafton med ovälkommen julklapp och ryggvärk.

En dag kvar på jobbet, sedan välbehövligt jullov. Och trots trevligt umgänge med släkten, så längtar, längtar, längtar jag efter en jul i det egna huset, allra helst med en liten på armen.

All i want for christmas... ...is you!

Slut på vanligt hyfs hos kliniken?

För fyra månader sedan sa läkaren på IVF-kliniken att vi skulle få tillbaka pengar i och med att vi avbröt behandlingen. (Hade köpt tre-pack, men efter första försöket och samtal med läkarna kom vi tillsammans fram till att det nog inte skulle gå så bra framöver heller.) Fyra månader med mailande och telefonsamtal, för att få veta hur mycket och hur vi får pengar tillbaka, där alla bara hänvisar vidare till varandra. Ingen kreditfaktura i sikte.

Då är vi ändå fortfarande "kunder" eftersom vi ska betala 6500kr för att få hjälp med prover och recept. Men att ge tillbaka pengar är visst inte lika viktigt som att begära in dem.

Varför ska det vara så svårt att få ett klart besked? Fyra månader!?!

För fyra veckor sedan var jag där och tog blodprov. Jag skulle ringa efter två veckor för att få besked och då även kunna be om att få provsvaren hemskickade (vet inte riktigt varför de inte bara kan skicka hem dom när de kommit...) Nåväl. Jag gav dem tre och en halv vecka, men när jag ringde kunde de ändå inte ge besked om alla provsvaren. Skulle kolla och återkomma.

Skulle något prov saknas eller behöva tas om, måste jag göra det nästa vecka, eftersom mensen närmar sig och vissa prover skulle tas i samband med den.
Hade ju varit v ä l d i g t trevligt att få de där provsvaren!

Ja, jag vet att det är PMS-dagar, men det är kanske det som behövs för att ryta till ordentligt. Det är ju egentligen riktigt sorgligt att plötsligt inte vara intressant att ha en bra kontakt med, eftersom vi inte kommer generera mer pengar till företaget. Men vanligt hyfs kanske hade varit på sin plats i alla fall. När jag hittills ringt har jag varit trevlig, vänlig, ställt frågor, men inte alls påstridig. Kanske dags att byta taktik...

Första advent

Första advent...snö på backen, men med en rejäl förkylning, som startade för två veckor sedan känns det som. En förkylning som kommit och gått som en dålig repris på TV.

Nåväl, lussebullarna (med vit choklad, mums!) bakade jag redan för två veckor sedan ljusslingan sattes upp i förberedande syfte förra helgen. Nu var det bara att tända den.

Nu är det också legitimt att erkänna att jag lyssnar på julsånger. Till och med vädergudarna är på min sida, när de nu serverat ett tunt fint pudertäcke med snö i trädgården.

På ytan är allt mys och fint och trevligt. Men så skört. Varför måste det vara så? Jag både hör och känner mina skulderblad krampa ihop sig mer och mer. Trycket mellan axlarna blir tyngre. En halvtimmes thaimassage räckte inte långt. Jag borde nog skaffa något slags klippkort för att få hjälp att lossa knutarna. För jag tror inte jag klarar det på egen hand. Så känner ni någon bra massör i Lund-Malmö-trakten, tipsa gärna!

Men idag är det första advent. Brasan är tänd. Jag ska ge mig på att baka "lýxiga nötfudge" och sedan bär det av en tur ner till byns lokala lilla julmarknad. Och jag ska försöka att inte tänka för mycket på hur mysigt det hade varit att dela denna förväntan över decembermyset med fler. Kanske nästa år. Med tända ljus och snö på backen...men utan förkylningen då tack.

Äggledarkontroll

Klockan nio i morse hade jag tid hos gynekologen i Lund. Hade aldrig varit där förr. Har aldrig haft en personlig gynekolog över huvud taget. (Cellproverna tas där Region Skåne har minst kö för tillfället och jag är lite för gammal för ungdomsmottagningen som skrev ut p-piller en gång i tiden.) Det gör det hela lite svårare. Vem fixar remiss dit man behöver? Vem ordnar med de prover som ska tas? Vem kan ställa upp och hjälpa till med det där lilla extra, som man så gärna vill ha hjälp med när man av olika skäl behöver leta sig utanför landets gränser för att få hjälp med sin barnlöshet?

Nåväl. På något sätt hade jag, utan remiss eller annat, lyckats få en tid hos denna gynekolog för att göra en äggledarundersökning. För att se om det överhuvud taget kan vara aktuellt med insemination. Som sagt var det första gången jag var där.

Inledningen gick bra. I receptionen fick jag visa leg och frikort och sedan sitta ner i ett litet väntrum. Där fick jag också (ännu en) blankett att fylla i. Röker du? Nej. tar du mediciner? Nej. Har du tidigare varit gravid? Nej Vad är det för fel på dig? ...(suck)

Jag gick på toa, som man ju gör inför ett gynbesök. När jag kom ut stod en sköterska där
- "Har du varit på toaletten? Jag skulle ju vilja ha ett urinprov. Prova och drick lite mer". (Hej och välkommen hit på dig själv...) Precis då kom gynekologen och jag fick följa med henne in på det pampiga kontoret. Där skulle jag försöka berätta om varför jag var här, hur jag kommit hit och vad jag gjort tidigare. (försök att förklara för en som sitter och skriver samtidigt att du haft tre IVF-försök, som var fyra egentligen och som sedan blev ett till, fast egentligen två, men det ena räknades inte...)

När denna lilla fars var färdig, visades jag hur äggledarundersökningen skulle gå till. Och den var riktigt pedagogisk, där jag på en bild av livmoder och äggledare fick veta att en kateter med ballong skulle upp i livmodern. Sedan skulle koksaltlösning sprutas upp. Om vätskan därefter syntes i buken, så var det en indikator på att äggledarna var fria. Det var bara att hoppa upp i gynstolen och sätta igång proceduren.

Manicken med ultraljud var ok, man börjar bli van vid den. Sedan något slags verktyg som spänner upp (inte lika kul, men får la gå). Katetern ok, men ballongen ville inte riktigt lägga sig på plats, så de fick skjuta in den ytterligare. D e t  g j o r d e  o n t. Hela jag skvatt till där i den där högtekonologiska gynstolen. Egentligen ville jag börja lipa och tycka jättesynd om mig själv, men det var liksom inte läge. Som tur var så kändes själva insprutet av koksaltlösning inte så mycket. Och det gick lätt. Och det samlades vätska i buken. Båda delar tyder på fri passage! (bara det är ju värt en liten glädjetår!)

Så även om jag kanske inte längtar tillbaka till just den här gynstolen, så kändes det bra att kunna kryssa för ännu en sak på "att-göra-inför nästa insemination/IVF-försök". Och extra bra att det visade fri passage. Då finns ju faktiskt möjligheten att en insemination ska kunna gå vägen. Så även om det var med lite framåtlutad gång jag promenerade till bussen, så var det ju steg på rätt väg. Bara det känns fint i denna annars grå, trista novembervecka...

I väntan på...vadå?

Den är märklig den här tiden. Mellanrummet mellan försök och svaren på försöken. Då är det då som gäller och det finns ett sen, ett kanske i alla fall. Nu är det liksom ingenting. Bara en lång väntan.

Nej, jag låter väl inte livet stå stilla bara för att jag hoppas och väntar. Det är ju till och med så att jag passar på lite extra nu. Att jobba, boka in saker etc. Nu är det ju ok att göra det. Nu är det inga sprutor som ska tas, eller undersökningar som ska bokas in med kort varsel. Men det är ändå ett tomrum på något sätt. Det finns ju något annat där framme. Något som kräver fokus. Något som jag vill så otroligt mycket och som får en sådan påverkan på det liv vi lever nu.

Alla dessa människor jag träffar, som har byggt upp sitt liv runt sina barn. Det blir ju så. Fullt fokus på familjen. Alla dessa exempel från vardagen, oavsett om det är runt fikabordet på jobbet, eller under den utbildning jag deltog i förra veckan. Jag lyssnar och nickar, men har egentligen ingen aning om vad det innebär egentligen. Jag är ju inte där själv. Det är ett stort jävla mellanrum mellan mig och den vardagen. Ett mellanrum jag inte själv har särskilt mycket rådighet över och det gör det extra svårt att hantera.

Det är bara att vänta...vänta och se.

Det perfekta sticket

Blodet droppar, blodet droppar... om man har tur. Jag är en av de där svårstuckna. Just snyggt att jag också är (eller i alla fall tidigare var) en av de där som INTE tyckte om att ta blodprov, sprutor och sånt. Nu har jag fått vänja mig.

Förutom när det gäller en sak. Nej, inte själva sticket. Inte heller tömningen eller när jag ska sitta och trycka med en liten vit lapp på armen. Inget av det är det.

Det som får mig att bli lite sådär klädsamt kallsvettig och ger mig tvångstankar om att plötsligt göra ett opassande och smått hysteriskt armryck är...själva letandet! När sköterskan drar fingret över armvecket, känner, söker. Det är då jag måste tvinga mig själv att tänka på andningen. Det är då jag känner att jag helst skulle vilja lägga mig ner på sängen med handflatan över pannan i en matt pose. Varför?

Idag hade jag tur. Sköterskan hittade rätt på första försöket. (Bara ett letande) Nu är mina prover på väg till labbet och vi är ett steg närmre nästa fas.

Och det får väl vara värt lite tvångstankar i sökandet efter det perfekta sticket...

Dagens skäms-dans

Oj, måste bara först berätta om dagens mest pinsamma händelse (skyller på fredagssprallighet). Jag och min man hade precis kommit hem från jobbet och han väntade på att en kille vi skulle köpa högtalare av skulle komma.

Jag fick ett ryck och började liksom sjunga och dansa i hallen. Inte snyggt och graciöst, utan mer en blandning av Riverdance-Loreen-mimare. (Jag gör sånt ibland.) Hittade på medan jag sjöng. precis när jag var mitt uppe i "kom in, kom in, så ska du få dina pengar" sa Magnus;
- Tänk om han kommer nu.

Det fick mig att titta mot dörren och visst. En tydlig skugga bakom glaset i dörren syntes (hur länge hade han stått där?) Jag fick skrattatack och rusade in i sovrummet där skämskudden kom väl till pass. Magnus, som ändå hade stått still där i hallen, fick öppna och fixa sina affärer på egen hand. Själv skrattgrät jag så tyst jag kunde. (Att komma ihåg: aldrig fjabbedansa i hallen när vi väntar besök) 

Nåväl...I övrigt känns det som om det kommer ordna sig. Öresundskliniken hjälper till med det praktiska. Visserligen kostar det, men vad gör man. Jag får köpa den där elcykeln till våren i stället helt enkelt. Skönt bara att veta att jag kommer att kunna göra mina prover och få mina recept utskrivna.

Så det kan ju vara värt en liten skäms-dans såhär på fredagskvällen.

Trevlig helg allesammans!

Vårdens logik

Ursäkta, men jag förstår mig inte alls på vårdens logik. När man som jag inte haft en "husgynekolog", eller läkare för den delen, så känns det som en ogenomtränglig djungel att hitta och förstå vilken vård och vilka prover som är ok att få och vilka som verkar omöjliga.

Det är ju inte så att vi väljer Danmark för att det är så jäkla roligt att ta tåget över bron. Eller för att den danska kronan är ovanligt låg just nu. Vi gör det för att det verkar vara bästa chansen att få hjälp med barnlösheten. Jag blir ju för tusan inte yngre och ännu en vårdgaranti-väntetid på RMC och sedan kanske ytterligare väntan på donatorsperma vet jag inte om vi klarar.

Att det sedan var otroligt svårt att se att den möjligheten ändå fanns, är ju också intressant i sig. Jag känner mig inte dum, är ganska bra på att ta in information, att söka själv. Men när vi gjort våra tre IVF-försök, så pekade allt på att dörren där var stängd. Att vi var hänvisade till privat vård, eller donations-IVF i utlandet. Så nu står vi här, med ett behov av vissa blodprover, som verkar omöjligt att få.

Lite dumt att inte den danska kliniken kan ordna detta kan jag också tycka. Hade ju underlättat ganska rejält om de hade kunnat ta de prover de behövde.

Vi letar lite på forum och så och kommer säkert hitta en lösning. Jag betalar gärna, bara det blir möjligt att fixa. En äggledarundersökning har jag lyckats boka in i alla fall, det ingick tydligen i vården. Men det är ju inte sådana här bestyr man vill lägga sin tid och energi på precis. Skulle vara mycket trevligare att känna att det här tar den svenska vården hand om. Jag kan lugnt koncentrera mig på att hitta energi och kraft inför själva behandlingen. Att oavsett var jag behövt vända mig för behandlingen, så stöttar staten och regionen åtminstone med det praktiska runtomkring. Inte nog med att man får bekosta behandlingen själv efter tre försök (skulle vilja se någon annan sjukdom behandlas så), man får kämpa i ständig motvind dessutom.

Vårdens logik är inte helt logisk helt enkelt.

Lördagsmys

Idag ska jag försöka glömma bort allt vad IVF heter. Trots att tunga regnmoln hänger över den skånska himlen, så ska det bli härligt att ta bussen ner till Skanör och lite lördagsmys på Gässlingen. Scones, spa, massage, en god middag och övernattning med frukost. Förhoppningsvis inte så många barn, utan mest par som vill koppla av.

Jag vet att det inte går att fly hur länge som helst från gynekologbesök, oro för hur det ska gå att ta prover och inläsning av riktlinjer för insemination. Men jag hoppas jag lyckas koppla bort det under ett dygn i alla fall. Att spänningarna i axlarna försvinner, så att det blir lättare att möta det som sen kommer. Att vi får ny energi. Lugn. Hopp.

Jag hoppas att den vedeldade tunnan finns på plats...

Hur gör man med recepten?

Så har vi tagit bron över till Köpenhamn. I onsdags var det dags för första besöket på Stork-kliniken. Ett nytt kapitel i denna resa.

Vi var framme med tåget nästan en timme för tidigt, men skulle ju leta oss från stationen och till rätt gata. Gärna också hinna ta en fika innan. Någonstans hade vi väl sagt att vi skulle hitta ett fik i närheten, men jag började blli nervös och efter att ha passerat ett café utan att välja det så flippade jag väl ut lite. Svart eller vitt. Allt eller inget. Bara att trava på och lägga sin nervositet på frustrationen över att inte få en latte innan läkarbesöket. Men ibland är det gott med de stora kedjorna. Danska motsvarigheten till Espresso House dök upp, bara hundra meter från kliniken och en redan speedad Linda tog en "lugnande" kopp kaffe. (nåväl, men varm mjölk är ju bra när man ska sova, så det blev väl inte helt fel ändå).

Sådär en tio minuter innan utsatt tid var vi framme och blev mottagna av världens trevligaste receptionist och ett väntrum som mer kändes som någons vardagsrum. En bra start. Och det var ju bra, för vi fick sitta och vänta ett tag. En av gynstolarna hade gått sönder så det blev lite kötid eller vad man ska säga.

När vi till slut fick träffa vår läkare med praktikant så kändes det bra. Lite svårt att hänga med i danskan ibland och att få en blick över vilka prover som vi behövde göra och vilka vi redan tagit. Jag lyckades t.o.m. med konststycket att låta som om jag var i ett avlägset u-land genom att säga att "I Sverige så blir vi vaccinerade mot röda hund". Läkarnas utbyte av blickar sa väl allt och jag skrattade generat och mumlade ngt om att "Ja, förlåt, det vet ni ju, jag vet inte hur jag tänkte där". Så är det när man försöker vara tydlig...

I alla fall, nu står vi plötsligt här med två alternativ; insemination eller IVF. Jag kan väl känna att det skulle vara spännande att se om insemination kan funka, men det jag oroar mig mest för just nu är inte processen i sig...utan proverna och recepten. Det praktiska helt enkelt.

Plötsligt står man där med frågorna: Vem kan ta proverna i Sverige till mig? Hur kommer det gå att få ut recepten? Och kan någon hjälpa till med att skriva ut dem i Sverige så att vi kan använda högkostnadsskyddet? Har jag uppfattat rätt vilka prover jag behöver göra och när?Jag har ingen egen gynläkare idag. Hur gör man?

Det där med att ta hormoner, att gå igenom insemination eller äggplock, det kan jag i princip göra i sömnen. Men att behöva lägga tid och energi på praktikaliteterna är sådant som får mig att börja storgråta. Och bli nervös och orolig. 

Nu har vi ett par månader på  oss och som tur är så är det vid sådana här tillfällen som Magnus blir klippan. Ser till att vi tar en sak i taget. Att jag inte ska ta ut för mycket oro i förskott osv. Nu har vi mailat till mina vårdkontakter och ska dubbelkolla med Köpenhamn. Och hoppas att det ordnar sig. Vill ju inte att barnlängtan ska försvinna för att det inte funkar med prover och recept!

Nervös

Usch, jag är nervös. På onsdag ska vi till Köpenhamn för ett första besök på Stork-IVF-kliniken. Det har blivit dags att testa med spermiedonation...

Plötsligt är man där igen. Nya blanketter som ska fyllas i. Längd, vikt, tagna prover, tidigare sjukdomar, antal koppar kaffe om dagen... Ny plats, nya sköterskor och läkare, nytt land med nya regler. Bara det att ta ett tåg i bra tid (inte för tidigt och inte för sent) och att sedan hitta rätt, får mina fjärilar i magen att börja röra på sig. Sedan ska vi gå igenom samtalet, se vad som är möjligt och inte möjligt, hur det funkar här, om de verkar trevliga och så vidare.

Hemma har jag försökt hitta tidigare journaler (de är hittade). Krångla med att kolla vilka recept jag redan har och fylla i formuläret inför mötet. Allt detta gör att nervositeten hälsar på igen. Det känns som om jag inte riktigt har kontrollen och som om allt bara händer medan jag står och ser på. Jag behöver bekräfta att nu är vi igång igen. Prata om det kanske uppenbara. Och göra det i lugn och ro. Inte bara fastna i "måstena" (som att kolla tågtabeller och fundera över hur mycket frukt jag äter varje dag). Jag försökte förklara det för Magnus, men det verkade som om vi pratade förbi varandra. Så nu sitter jag här själv i soffan och försöker hålla mig ovan ytan.

Det här med att jag vill prata betyder inte att jag vet precis exakt om vad, innan vi börjar prata om det. Det kommer ju med stämningen, med närhet, att bara dela tankarna som kommer. Snacka om det uppenbara som sagt. Som att man är nervös för det nya. För oron att jag inte kommer leva upp till ideal-IVF-kvinnan. Och på ännu en ny plats jag inte känner till.

Ja, jag är nervös. Tror det kommer att gå över till förväntansfullt nervös, men just nu är det bara vanlig, jobbig, ledsam, tröttande nervositet. Hoppas det lugnar sig till på onsdag...

Avlastning och höstpromenader

Oj, det var ett tag sedan. Även om skrivandet har lugnande verkan så är det ibland t.o.m. för kaotiskt för att ens sätta sig vid datorn och blogga om det. Ni känner säkert igen er. Men nu kan det vara på väg igen.
Jag fick nämligen lite oväntad avlastning förra veckan. Då kom svärföräldrarna på besök. Inte oväntad i den meningen att de inte tidigare brytt sig om och menat väl. Men oväntat för att jag annars, av naturliga skäl, har lite närmre till min egen mamma i vissa sammanhang. Men här behövde jag annat stöd och det fick jag. Och det känns bra. Att dela oron med någon annan gör det lite lättare att bära själv helt enkelt.

Vi åkte bl.a. till Skäralid för en stärkande promenad i naturens höstskrud. Det var den helgen det plötsligt var tjugo grader varmt igen. Och vi kunde sitta ute på altanen till sent på kvällen. (Nu är ordningen återställd, med förfrusna Dahlior att plocka upp ur rabatten).

Som om det inte var nog med att kämpa på med sina tankar och känslor kring barnlösheten, med oron om den man lever med, så finns även oron för mina föräldrar där. Men pappa är på bättringsvägen, så det är ingen fara för livet längre på det sättet. Men så mycket som ändå förändras. Praktiska saker. Där både mamma och pappa behöver stöd, var och en på sitt sätt. För mig gäller det att hitta en balans i allt detta. Att känna att jag är där, men också att jag får ta timeout för att ta hand om mig själv. Då är höstpromenader oslagbart.

Samtidigt som det stärker, så känns det också vemodigt att gå där i skogen. Jag vill ju inget hellre än att gå där med ett eget barn. Att låta det känna den friska doften, upptäcka alla spännande lekar och gömmor, lära sig om skog och djur, känna frihet...

På onsdag går vi in i en ny fas. Jag hoppas jag är redo. Jag hoppas Magnus är redo. Och att det kan bli en nystart och ge bättre odds för chansen att få ett barn. Längtar ju så mycket...

Mörkö Hölö - the bottom is nådd

Jo de finns, både Mörkö och Hölö. Söder om Södertälje, mot Gnesta till. Magnus har berättat att de sett vägskyltar med dessa när de var ute och körde. Och de fick symbolisera världens ände, typ "mörka hålet", fast på degerforska.

Just så har det varit ett par dagar. Djupt ner i mörka hålet. Kommer när man minst anar det. Inte alltid när man vill. Men ibland slår det till och då slår det hårt. Vissheten. Sorgen. Vanmakten. Den där jävla orättvisan.

När man dyker ner i det mörka hålet ser man bara svart. Blicken riktad neråt, försöker urskilja botten, men det är svårt att veta vad som är vad i detta kompakta mörker. Men när man väl har landat där, då är det faktiskt möjligt att vända blicken. Kolla hur långt man fallit, hur långt upp det är till den där ljusstrimman ovanför huvudet. Och börjar man kisa dit, så finns hoppet där. Det är ändå skönt.

Vi jobbar oss nu sakta uppåt. Tillsammans. Vi tar hjälp av Region Skånes kuratorer - man behöver verkligen en utomstående med bra samtalsteknik för det här. Tänk, fyra och ett halvt år har vi levt i denna barnlängtan. Inte konstigt att det brister till slut. Panikångest-attacker. Trötthet. Sorg.

Men nu en känsla av att vara på väg uppåt igen. Ett nytt försök på ett litet nytt sätt (berättar snart mer om det). Men också nu en ny oro för min vikt. Jag har ju gått upp igen och kan inte bara skylla på hormonbehandlingarna. Nej, det ligger mycket tröstätande runt min midja för tillfället och ironiskt nog skapar det ännu mer stress inför nya försöket. Jag vill ju vara stark och ge de bästa förutsättningar. Men det är svårt att ha karaktär och fokus i Mörkö Hölö. Så är det bara. Tur då att vi klättrar uppåt igen. Att vi lovat att stötta varandra. Att ett nytt kapitel är på väg att skrivas och även om jag inte vet slutet på det, så finns möjligheten där. Att den inte slutar här igen. I Mörkö Hölö. Oavsett om det är världens ände, eller en liten ort utanför Gnesta.

Min syster ska ha barn

Min syster ska ha barn. Igen. Lätt som en plätt går det också. Bara att bestämma sig, så händer det. Tänk att t.o.m. kunna tänka på att planera in så att reglerna för ersättning hos försäkringskassan blir så förmånliga som möjligt.

Jag förstår att det kan vara lite svårt att berätta. Hon försöker verkligen sätta sig in i och ta hänsyn till min situation. Det är snällt. Hon ville att vi skulle ta en lunch ihop, men inte förrän vi var på väg därifrån, berättade hon att det var dags för en liten till. Grattis, sa jag och var ju glad för hennes skull. Men ganska tom inuti. Med tanke på den uppförsbacke mitt eget liv är i just nu är nog inte det så konstigt.

Försökte förresten följa debatten som varit efter artiklarna i media. Men jag blev bara så illa berörd av vissas kommentarer om ofrivillig barnlöshet att jag inte ens kunde skriva ett argt blogg-inlägg. Jag tror dock att detta ses som en kvinnofråga och kvinnofrågor har aldrig setts med särskilt blida ögon. Man säger att det handlar om att vi tror att det är en rättighet. Tvärt om. Det är ju en rättighet för alla andra och hela samhällsstrukturen bygger på föreställningen om barnfamiljen. Den om att alla kan och vill "skaffa" barn. Det är en rättighet för de som kan. T.o.m. för dem som missköter, misshandlar och våldtar sina egna barn. Det skapar inte lika många upprörda kommentarer till nyhetsartiklarna som en önskan om barn gör. Är inte det konstigt?

Min syster ska ha barn och jag vet inte när eller om jag får en chans till samma sak. Blödde lite idag. Kanske kommer menscykeln igång igen så det kan bli dags att försöka på nytt. Om jag orkar. Om vardagen håller ihop. Svårt att veta just nu.

Höstsol

 Jaa, jag vet att jag lovade att gå den där långpromenaden i skogen idag...hrm... 


Nästa sommar så...



Men jag hamnade i trädgården i stället och det var skönt det också. Bara gå och plocka. Lite ogräs här, några pinnar där. Och plantera två stackars astilbe som jag köpt på rea. Men jag tror de klarar sig, jag bor ju inte för inte i den sköna "zon ett".  

Det är något speciellt med att påta i trädgården. Tiden finns liksom inte och ett lugn kommer över mig. Ibland pratar jag lite för mig själv (eller med rödhaken som håller sig i närheten med förhoppningen om nygrävd mask) men mest får trädgårdens ljud ta plats och tankarna flyga lite som de vill.

I blåställ och fleecejacka, med solen värmande i ansiktet och den friska oktobervinden ystert flygande i mitt hår - då känns det ok igen. Och jag kan säga som Gandalf: "This too shall pass". På något sätt gör det ju det. Och det är väl en himla tur!

PS: I morgon blir det unisex svensexa för kompisen som gifter sig på lördag. Han har ingen bestman och ingen har haft en tanke på att vara den som drar igång ett firande. Men en dags planering är allt som krävs ibland. Så i morrn blir det antingen gokart eller biljard...och vi blir minst tre i alla fall som firar honom =)

Hösttankar

Hösten är egentligen en fantastisk årstid. I alla fall de där klara, friska dagarna, då löven skiftar i rött och gult, solen kikar ner, samtidigt som det anas en kyla i luften. Dagar jag helst vill spendera i skogen, under träden. Andas in dofterna av jord och vila. Samla tankarna. Samla kraft. Men jag stannar inne. I soffan. Framför TV:n. Tar en pliktskyldig runda i trädgården, men drar inte på mig trädgårdsbyxorna och fleecejackan. Även fast jag vet att det skulle göra gott.

Jag är fast i ett vakuum. Ibland känns det som om jag inte riktigt vet vem jag verkligen är. Vad jag vill. Vad jag känner och behöver. Och spelar det någon roll?  Livet rullar ju på ändå.

Pappa börjar piggna till på sjukhuset. Operationen gick bra, men det tar ett tag att komma igen och få alla värden och hjärtslag under kontroll. Idag gick besöket bra. Förra gången var det jobbigare. Då mådde han sämre och blandade ihop mardrömmar med verklighet. Han var misstänksam och trodde på konspirationer. Så var det inte idag. Skönt. Det har varit en tuff vecka med många och betungande känslor.

Har börjat träffa min psykolog igen. Att bara få bli speglad och lyssnad på hjälper just nu. Ett andrum. En välbehövlig stunds vila från andras krav, förväntningar och misstolkningar. Och från mina egna också för den delen.

Jag är så trött. Och spänd. Riktigt känner hur axlarna har parkerat sig ända uppe vid öronen. Tänker att den enda jag kan lita på är mig själv. Men orkar jag? Orkar jag bry mig, ta mig samman? Ta mig vidare?

Mellan försöken är det alltid så märkligt. Som om det man varit med om inte riktigt finns där längre. Ett vakuum. En vilja och ett behov av att få styr på vardagen, men en trötthet som gör det svårt att dra lasset på egen hand. Magnus har nämligen gått in i sig själv och jag vet inte när han kommer ut. Så det blir till att kämpa på helt enkelt. Se till att komma ut på den där höstpromenaden. För min egen skull. I morgon gör jag det, oavsett väder. Jag lovar.

Konsten att vara stark

Jag ser mig nog som ganska stark. Visst, jag gråter mycket och bryter ihop lite då och då - över både banala och världsliga ting. Men på något konstigt sätt tar jag mig igenom det. Biter ihop. Försöker fokusera på en känsla av att jag klarar det. Att hur det än blir, så får jag göra det bästa av den situation som blir. Jag ordnar och donar som den "duktiga flicka" samhället har gjort mig till. Hittar sätt att gå vidare. (Men pyser på det sätt som kvinnorollen tillåter - med anklagelser, beroende av andras tyckande och dålig självtillit. Vilket inte gör relationen bättre precis, jag inser det.)

Den här helgen började jag dock tvivla på min styrka. Fortfarande i sorgearbetet efter senaste IVF-försöket ringer mamma och berättar att pappa ligger på sjukhus - nersövd med respirator. Ett brock på kroppspulsådern har brustit och han opererades natten till lördagen. En pappa på sjukhus, en mamma i olag och ett eget brustet hjärta sedan tidigare. Och en känsla av att min styrka rinner ur mig som ett läckande rör...

Vi har väl inte världens bästa relation, pappa och jag (han var en frånvarande pappa som de flesta fäder födda på 30- och 40-talet), men det känns ändå jobbigt att veta att han ligger där på sjukhuset, med en tuff operation bakom sig. Jag, Magnus och min syster åkte upp i lördags för att hålla mamma sällskap och idag var vi inne och hälsade på pappa på intensiven. På något sätt hjälpte det att se honom, även om han inte var vaken. Han såg ok ut och blev väl omhändertagen.

Men på detta ett eget liv i gungning. Visserligen ett hopp om en fortsättning på IVF-resan, men med så mycket feltolkningar och sårade känslor längs vägen. Så mycket längtan efter tröst och förståelse, men alltid med ocean av stolthet och rädsla emellan. Hur klarar man av att hålla en fin relation i detta virrvarr av ledsenhet? Hur hittar man sätt att stötta när man själv behöver stöttning? Hur ger man andrum när man själv har behov av den andres andetag? Och hur hanterar man dessa nya, oväntade familjesorger som slår ner i ens liv? Samtidigt som vardagen och jobbet ska flyta på precis som vanligt?

Konsten att vara stark när det gäller är inte alltid så lätt. Jag tror jag kan, men det är en gropig väg och jag snubblar många gånger. Så om det finns en lathund i konsten av att vara stark så skulle jag tacksamt ta emot den. Det känns som om jag behöver det nu.

" - Punkt 5: Lek med era barn"

- Tack för det tipset...(din okänsliga typ...)

Var på en fantastiskt rolig utbildning häromdagen. Om kreativitet och dess betydelse för individer, team och organisationer. Om att säga "ja, och" i stället för "nej, men". Om att alltid hitta tre lösningar på ett problem i stället för att sträva efter "det enda rätta svaret" och mycket mer. Jag kände mig, glad, inspirerad och nyfiken.

Tills den där listan på tips om hur du övar din kreativitet kom upp. Där sitter man i godan ro, ler lite för sig själv medan man antecknar vad utbildningsledaren tipsar om; "Sätt klockan på fel arm, välj en annan väg till jobbet, lek med dina barn..."

Så var jag där igen. Fast i min "ledsen-bubbla". Synen blir suddig i kanterna, jag blir frusen och får knottror på huden och ett svagt sus i öronen. "Lek med dina barn". Ja det hade jag gärna gjort "OM JAG HADE NÅGRA!!!" Det hjälpte inte att han sedan sa att man ju kunde leka med andas barn också, jag var redan där i känslan av ledsenhet, saknad och sorg. Det gick på två sekunder.

Ok, jag kanske inte kan vara hur känslig som helst. Livet går vidare. Barn och barnvagnar fortsätter att korsa min väg. Folk gnäller om sömnlösa nätter och skjutsande till träning runtomkring mig. Får ett, två och ibland tre barn sådär lätt och ledigt...och välplanerat. Har inte en tanke på att det inte är lika lätt för andra.

Och det är ju så den ser ut. Normen. Samhällets struktur. Att lätt kunna få barn är default (som Magnus skulle sagt). Och jag börjar bli så förbannat trött på det.

Det är därför jag väljer att prata om min situation, även om det känns obekvämt ibland (för mig och andra).
Det är därför jag inte längre använder  standardfrågan om barn och familj när jag träffar nya bekanskaper.
Det är därför som jag kommer att berätta om min känsla för utbildningsledaren när vi får utvärderingsformuläret från kursen.

Jag vet inte än om jag någonsin kommer att få barn eller inte. Men resan går vidare och kanske kommer jag sitta där och leka med mina barn i framtiden. Men jag ska aldrig ha det som exempel på en utbildning...

Nystart

Jag har länge gillat Winnerbäck. Den där vemodiga tonen, den något raspiga rösten, texten som fångar mina tankar och känslor. Det finns en Winnerbäck-låt för varje tillfälle.

Sen kan man undra om det är självplågeri att lyssna på Elegi ("För en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom" - ja ni fattar) och de andra låtarna om mörka höstar där löven singlar ner.  Det är ju inte de muntra låtarna jag väljer precis. Det ska plågas in i själen. Det ska kännas i hjärtat.

Nåväl, det är ju höst nu, så det passar bra med hans musik. Molnen tornar upp sig. Den kvalmiga sensommarvärmen har blåst bort och löven gulnar i trädgården.

Men jag gillar hösten. Det känns som en slags nystart. (Det har det gjort sedan jag gick i lågstadiet och fick packa skolväskan med nya pennor och nyinslagna böcker inför första skoldagen efter sommarlovet.) Och nu om någonsin är jag i behov av en nystart. Hitta ett sätt att leva med sorgen jag alltid kommer att bära med mig, samtidigt som jag behöver finna vägen för hur jag kan leva fortsättningen av mitt liv.

Jag har ju bara detta liv. Jag är 36 år. Det är dags att verkligen känna efter vad som är viktigt, vad som betyder något för mig. Och sedan bestämma mig för hur jag kan leva efter det. Jag kanske inte når hela vägen. Jag och alla i min situation vet detta alltför väl. Men jag ska i alla fall försöka. Och hösten är den perfekta tidpunkten för detta. För att bevara hoppet om det som inte blev och samtidigt hitta en väg framåt igen. Lita på att styrkan finns där. "Här under askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större", som Winnerbäck skulle ha sagt... Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Mina Winnerbäck-favoriter just nu:

- Brustna hjärtans höst

- Mareld

- Elegi

- Nånting större

- Ingen soldat

- Tidvis

- Faller

Jag vill bestämma själv

Häromdagen kom en kollega från en annan enhet in till mig för att stämma av en sak. Det var ganska snabbt gjort och jag tänkte väl inte mer på det. Satt vid datorn, med handen på musen. Då tar hon mig plötsligt på handen och säger:
- Jag beklagar. J-O berättade. Jag har varit igenom samma sak, så vill du prata så säg till.
- Tack, sa jag.

Vad skulle jag säga? Gesten var god och jag uppskattar att hon ville dela med sig av sin situation. Men jag har inte berättat för henne om min.

Visst inser jag att sådant här sprider sig. Det är ju inte så att jag är hemlig, men någonstans vill jag själv bestämma när, hur och till för vem jag berättar. Här hade tydligen min kollega, hennes chef, sagt ngt om mig. Det kändes obekvämt på något sätt.

Dagen gick och det var inte förrän på kvällen när jag kom hem, som jag kände att nej, detta är inte OK. Inte att mina chefskollegor sprider ut det till sina medarbetare. Så vad gör en ung kvinna till hennes 60-årige manlige kollega? Jo, morgonen därpå gick jag in till honom och sa hur jag kände. Han ursäktade sig faktiskt. Insåg varför jag tyckte så och höll väl med. Sen fattade jag aldrig om det verkligen var han eller en annan av hans medarbetare (en som sedan tidigare visste att jag skulle göra IVF) som hade sagt vad det handlat om. Jag hade varit ledsen den dagen, så jag förstår att folk som såg det blir nyfikna. Men ändå. De kan väl fråga mig i så fall. (Det vågar man antagligen inte - men att sladdra om det med andra går bra.)

Det är inte lätt att sära på arbete och privatliv. Och just barn och familj är tydligen sådant man får klampa in i helt utan eftertanke. Därför kan det kanske vara bra att visa en annan sida. Den som inte är så självklar idag. Som de som har sina barnbarns foto på kaffemuggen när vi fikar. Men någonstans vill jag ändå bestämma själv när det är ok att prata om det. Och när jag hellre låter bli...

Tomheten och jag

Tomheten och jag går hand i hand. Vi känner varandra ganska väl just nu. Tomheten är han som kommer efter allt. Som en något ovälkommen gäst en vardagskväll. Efter hormon-humör-svängningar, efter all magpirr av hopp och alla tårar av sorg.

Det är veckan då allt återgår till det "normala". Då jag beter mig som jag brukar göra på jobbet (inga oväntade gråtattacker). Möten och mailande avlöser varandra. Det är som om inget har hänt.

Nästan...

Tomheten är som den där elefanten i rummet ingen pratar om. Som sliter upp ett stort svart hål i ditt hjärta och som lägger sig som en bubbla mellan dig och resten av världen. Som å ena sidan skyddar dig från att bryta ihop totalt, men som å andra sidan får dig att sluta dig inom ditt skal, rädd för att förlora ännu mer än du redan gjort.

Det är veckan då tvåsamheten går en kamp mot ilska, sorg, förlåtelse, saknad, missförstånd och besvikelse. Den svåra balansgången i att hitta ett eget sätt att hantera situationen och samtidigt finnas där, stötta och förstå den andre. En tändsticka bryter man lätt av på mitten. Ett gäng tändstickor är svårare. Det är bara så förbannat svårt att inse det, när tomheten är här och hälsar på.

Tomheten och jag går hand i hand. Min högsta önskan är att han ska välja en annan väg. Snart.

Det gör inte längre ont, men det är hellre nåt jag har

Vad gör man när tårarna rullar som små vattenklot nerför kinderna? Jo, skriver en sångtext som Magnus sen ska få tonsätta. Hjärta och smärta är poetens levebröd...eller nåt.

Jag har kanske inte rätt att klaga

Jag har det ändå ganska bra

Jag har min egen framgångssaga

Lever fritt, som någon sa

Men vad är frihet när det värker

När det man hoppas inte finns

Vad är livet när man märker

Att det är saknaden man minns

Det gör inte längre ont

Men du finns inte heller kvar

Jag har inte längre ont

Men det är hellre nåt jag har

Du är inte längre där

Och det mörka tränger på

Det som alla andra bär

Är nåt jag aldrig kommer få

Jag trodde nog att det var givet

Att allting blir just som man vill

Att jag kunde välja livet

Lägga till det när jag vill

Men nu när timmarna blir långa

Och nu när sanningen är här

När mina känslor blir för trånga

Är det saknaden jag bär

För allt jag ville, som skulle ske

För allt jag önskade du kunde se

För hoppet om att ha dig här

För all den saknad som nu är

 

Det blå streckets helvete

Hur går man vidare när världen rasar samman inför ens ögon? Hur hittar man sin styrka när hjärtat har slitits ut från sitt fäste? Hur håller man sig samman när hoppet är en dåres hopp?

Jag skulle så gärna vilja berätta att de två veckorna fram till gravtest har varit en fantastisk resa och att den resan nu skulle fortsätta tack vare två blå streck på pinnen. 

Så blev det inte.

Första kramperna som kom kändes väl ändå OK. Kan ju kännas så när det fäster. När det ett par dagar senare blev rött i stället för vitt i trosskyddet hoppas man väl att det bara är en sådan där blödning som kan hända. Utan att det är någon fara.

När det börjar bli en ordentlig blödning och smärtan i mage och rygg kommer tillbaka vet jag inte om jag kan lura mig själv längre. Men någonstans lever hoppet om att det bara är ett av våra två små embryon som tappat fotfästet. Att det andra ska klara sig. 

Tyvärr hjälper inte det hoppet mot att bryta ihop som en våt fläck. Det kommer över en när man minst anar det. På bussen, på väg hem från jobbet. I soffan när jag lyssnar på en låt på Spotify. I duschen. Jag blev ständigt påmind genom den molande värken i ryggslutet och i det visuella varje gång jag gick på toa.

Jag kunde inte vara på jobbet. Jag ville inte vara själv. Magnus var på kurs i Stockholm hela veckan. Mamma kom ner och vi fixade lite i trädgården tillsammans. Jag lyckades hålla tankarna och känslorna i schack ett par timmar. Nästan fungera normalt.

I fredags tänkte jag vara redo att gå till jobbet. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren var att börja storgråta. Tur man har fina kollegor som stöttar. Skönt man har en chef som omsluter en i sin bamsefamn och bara finns där. Som förstår och säger att det är ok att jag går hem, men som också stöttar och säger att det är bra jag försöker. Det gav mig styrka att vara kvar på jobbet den dagen. Och på kvällen kom Magnus hem. Tror aldrig jag har blivit så glad av att se honom. (inte ens under vår nykära period).

Idag tog vi testet tillsammans. Fram tills dess fanns det lilla glödande hoppet. Efteråt fanns bara tomhet. Endast ett blått streck på stickan...och så var det definitivt...

Hur går man vidare? Hur klarar man av att träffa kompisar och släkten med sina barnvagnar? Hur blir man oberörd över TV-program där man skojar om fertilitet eller snackar barn? Hur hittar man de goda bitarna i livet igen?

Jag klänger mig fast vid en klippvägg mot ett stup. Jag försöker hitta fästen att hålla i. Försöker hitta en väg att klättra upp. Har blicken vänd uppåt, mot ljuset. Det har jag. Men det är långt dit upp och klipporna är svarta och hala. Jag vet att någonstans finns min styrka. men kommer den att räcka till?

Visst har jag hoppet kvar. Men just nu är jag fast i det blå streckets helvete...

Jag tror ju inte på skrock

Jag brukar inte vara särskilt skrockfull av mig. Men plötsligt säger jag inte högt det jag kanske tänker på. Jag väger mina ord, både för mig själv och andra. Ska inte ta ut något i förskott, som kan komma och bita mig i svansen efteråt. Trots att läkaren sa att nu finns det inget mer att göra, mer än att vänta och se.

Det är inte lätt att vara skrockfull med en familj som vet vad vi går igenom just nu. Som såklart undrar hur vi mår och hur det går. "Jag vet inte" är mitt standardsvar just nu. Och det är ju för all del sant. Jag mår allt på en och samma gång och det går upp och ner och rakt fram samtidigt.

Kanske kan jag låtsas att jag bara är sådär vackert hemlighetsfull som Greta Garbo, eller lagom vag som en genomsnittlig politiker. Kanske ingen som märker. Mer än jag och min man, som känner lite samma sak. Vi låter dagarna gå, håller oss upptagna med vardagslivet, samtidigt som vi stämmer av läget lite försiktigt då och då. Men inte för mycket. Bara tillräckligt för att förstå varandra, hitta samma våglängd och ladda styrka och energi av varandra.

Vi säger till varandra att vi inte tror på skrock. Men det är ändå vissa saker vi undviker att nämna just nu...

Hopp i elefanter

Dagarna segar sig fram. Denna väntan. Denna ovisshet. Man griper efter halmstrån, testar avslappning för att behålla en lugn andningsrytm. Hoppas det går den här gången, hoppas det går den här gången, hoppas det går...

Vi har en tavla på vår vägg. En tavla som följt med mig ett tag, jag köpte den på Gallerix runt 2001. Den där tiden då hela mitt vardagsrum hade lite av ett djungeltema. (Jag har fått modifiera det där temat något nu när jag blivit med make). Under tiden vi bodde i lägenheten i Malmö stod den uppe på vinden, men nu, i huset, har den hittat fram igen.

Och på något sätt inger den hopp. Visst, den innehåller också ganska mycket längtan. En önskan om att lugnt och stadigt vandra fram i livet, tillsammans... Men mest är det hopp.

Nu när ingeting är avgjort, när allt fortfarande är möjligt. När mina speedade äggstockar har lugnat ner sig och det kan vara svårt att förstå att man för mindre än en vecka sedan fick tillbaka sina embryos. Då är det skönt att ha människor och saker runtomkring mig som inger lugn och hopp. Och tavlan med elefanter är en av dem...

Tärande väntan

Hjälp, vilken pärs det var i torsdags. Jag vågade inte riktigt tro på att det hade gått bra - att det hade blivit befruktning. Jag väntade med oro på att telefonen skulle ringa, eller att de skulle kalla in oss i ett vanligt undersökningsrum och meddela att tyvärr...

Min man tycker att det är jobbigt att jag tänker såhär. Han vill att vi bara ska vara positiva och se att det kommer att gå. Det vill väl jag också. Och det gör jag ju! Hoppet finns väl alltid med mig. Jag är t.o.m. mer rädd att jag ska springa framåt lite för snabbt (och att min positiva fåfänga i stället ska bita mig i svansen). Tankar om hur det är att föda på våren, förhoppningar om att det inte blir en för svettig sommar när man har en nyfödd. Hoppet om tvillingar, nu när två embryon fått chansen. Sådana tankar har jag hela tiden.

Oron över att någon (vem vet jag inte, tror ju inte på gud) ska straffa mina förhoppningar, gör att jag samtidigt försöker se på alternativ. Lyckas vi inte nu, gör vi det nästa gång. På ett annat sätt. Det är en slags ventil för mig, som inte förtar förhoppningen för detta försöket, utan som finns där för att jag inte ska bli helt galen om det inte skulle gå. Ett sätt att inte känna för mycket press nu. Press som kan skada lugnet som behövs för att ge goda förutsättningar för det här försöket. Press som kan göra att jag ger upp och att det inte blir någon nästa gång. Det är ju detta jag försöker hålla stången. Och dessutom ska jag känna skuldkänslor över att jag känner så här. Hur mycket orkar man bära?

Den här gången gick det bra. Vi fick komma in i vilorummet, jag fick sätta på mig den tjusiga särken och vi fick lyssna på läkaren, som berättade att av fyra befruktade embryon hade de valt ut två fina exemplar. Två små fjabbar som ska få en chans. Tårar kom. Såklart. Bara det här känns som en seger. Skit i att en himla massa väntan återstår och att jag går som en gammal pensionär pga fortfarande aktiva äggstockar och smärtan från tisdagens äggplock. Strunt samma att det inte gått förut, det här är en färsk ny chans. Och oavsett vad vissa i min närhet säger, så tror och hoppas jag på det här. Av hela mitt hjärta.

Därför är jag faktiskt tacksam för denna väntan är en tärande väntan. Hade den inte varit det, så hade jag inte brytt mig tillräckligt om det. Hade jag bara skojat och flamsat, så hade jag inte tagit det på tillräckligt stort allvar. Och likgiltighet är det sista jag känner just nu...

Snälla, ring inte....

Detta är de värsta dygnen under hela vår IVF! Och det beror inte på att det spänner i magen och jag får gå som en krokig gammal gumma när jag ska ta mig från soffan till toan, till soffan igen.

Själva äggplocket är väl inte heller en helt angenäm upplevelse. Förutom fantastiska sköterskan Karina, som håller handen och påminner en om att ta djupa lugna andetag, när man ligger där på britsen och känner sticket från äggutplockaren.

Men det kan jag stå ut med. Det som gör mest ont är väntan mellan äggplocket och vår inbokade tid för återinförande. Rädslan för att telefonen ska ringa. För att man ska ringa och säga, att "Nej tyvärr, det blev ingen befruktning den här gången...heller"

Vi har haft fler återinföranden än obefruktade tillfällen, jag vet. Men det senaste minnet är som skarpast på något sätt. Denna antiklimax som sker när man inte ens får chansen.

Vi ska vara positiva och inte ta ut något i förskott, det vet jag också. Men vad hjärnan och förnuftet försöker intala, sätter sig ibland de där känslorna emot. Jag vill att det ska gå bra så mycket att det värker i hjärtat. Vill tro på att vi har flyt den här gången. Ser varje litet positivt tecken som en signal på det där flytet. Såhär tjugo utplockade ägg senare. Ett labb som gör sitt yttersta för att hitta fina spermier och få en bra befruktning.

Nu är det fyra timmar tills vi ska vara där igen. Snälla, ring inte....

Panikattack

Igår vid midnatt fick jag lite av ett hysteriskt utbrott kan man nog säga. Panikattack går också bra.

24:00 skulle jag ta min kära lilla mognadsspruta. Jippie! Redan vid tiosnåret börjar det krypa i benen på mig och jag studsar runt i soffan som en guttaperka. Jag är inte kvällsmänniska! Sista timmen försöker vi hålla oss vakna med hjälp av Galenskaparnas humorserie "Tornado - en tittarstorm". Jag sitter upp i soffan. Jag ligger på fotpallen. Jag vänder mig på ena sidan, vänder mig på andra sidan, försöker hålla mig vaken. Kan meddela att jag inte minns ett dugg av sista halvtimmen på TV:n. Minns bara tröttheten.

Och på detta ska vi då blanda till tiotusen enheter Pregnyl. med denna fantastiska engångsspruta som gud glömde. Som tur är så sköter Magnus blandandet. Han är den lugna av oss.

Men när klockan närmar sig midnatt börjar jag bli lite nervös. Vill ju inte bli för sen med sprutan, måtte vi hinna "i tid". Jag vill ju hinna andras in - andas ut- lite också innan jag sticker in nålen i magvalken. Det drar ut några minuter på tiden, så redan när jag får sprutan är jag uppe i varv.

Den här finingen kan du köpa
på Granngården. Min spruta var i typ
samma härad. Tyckte jag...

Och denna jäkla spruta sen! Menopurens engångsdito är en barnlek jämfört med denna! Det går ju inte att lugnt och försiktigt få upp vätskan och dubbelkolla efter den lilla droppen i detta åbäket! Antingen kommer jag att rycka upp kolven och spruta ut hela innehållet i en våldsam kaskad, eller så kommer det att dröja till nästa vecka innan jag lyckas. Sprut-jäkeln (ursäkta svordomen) rör sig inte som jag vill. Just nu rör den sig inte alls.

Panik, panik, panik, panik.... och däremellan en make som försöker behålla lugnet och slutligen får hjälpa mig att få ordning på sprutan så jag kan sticka in den där långa lite sneda nålen och börja spruta in vätskan. Det känns som om det står still, men sakta men säkert töms innehållet in i magen på mig. Jag (men framförallt maken) kan pusta ut.... Eller jag menar... först ännu en liten övertrött scen från mig om att vi blev sena, att vätskan kanske inte kom i osv osv. Som om det är detta jag ska lägga energin på...

Men nu är det gjort. Till slut somnar vi, unnar oss en senare buss till jobbet och intar position väntan. Måndag är vilodag. Inga sprutor, ingen spray. På tisdag vet vi om sprutan gjort det den ska. Då har jag förhoppningsvis lämnat panikattackerna bakom mig...

"Hur många barn får jag när...

...jag blir stor?"

Satt du också på trottoarkanten och letade upp lagom stora stenar i gruset, sa ramsan, kastade upp stenarna i luften och såg hur många av dem som du lyckades fånga kvar?

Fick du också en dockvagn i julklapp runt din treårsdag? Som du bäddade ner din lilla "Skrållan" i och sedan gick på promenad ute på gatan med?

Lekte du också "mamma, pappa, barn" med de andra ungarna i kvarteret?

Framförallt som tjej så matas du redan från spädbarnsåldern med bilden av dig själv som mamma i framtiden. Den omhändertagande. Du byter kläder på Skrållan, serverar saft i den lilla rosablommiga kaffeservisen och möblerar dockskåpet med furumöbler och plastiga dockor (en mamma, en pappa, en syster, en bror - tror dock att dagens ungar är lite mer vana vid andra slags plastfamiljer och familjekonstellationer och det är ju bra). Du vet inget annat än att så ska det vara. För dig också, när du blir ungefär lika stor som din egen mamma...

Visst finns det säkert något bra och lärande i denna lek. En förberedelse inför vuxenlivet. (Killar lär sig dunka varann i ryggen och stå upp för varandra, tjejer att ta hand om sina dockbarn - kom inte och säg att det där är biologiskt, för då kommer jag att ryta till!)

Kanske ska det vara lite oskuldsfullt när man är barn. Man ska inte behöva tänka (eller ännu mindre uppleva) krig, ensamhet, sorg. Men kanske kan det också vara ok att få veta att allt inte kan tas för givet. Inte senaste WII-spelet, inte årliga flygresor till Mallis, inte egna barn. Och även om man, om man vill, själv får möjligheten att bilda stor familj, så är man kanske lite mer ödmjuk inför den ynnesten. Och man funderar ett steg till innan man slänger ur sig att "Ska ni inte skaffa barn snart? För oss var det bara att skaka kalsongerna..." Eller ännu hellre: "Vad tråkigt att ni har svårt att få barn. För oss var det bara att skaka kalsongerna..."

Nåväl. Som tur var hade jag både lego och bilbana att leka med också. (Tack kära storebröder för att ni gav mig fler valmöjligheter!) Så det där med dockleken blev liksom inte hela min identitet. Kompisarna och jag övergick från "mamma, pappa, barn" till att arrangera shower för föräldrarna, bilda spionklubb och leka dunkgömme i trädgården.

Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att ibland fundera på det där. Ja, ni vet. Hur många barn får jag när jag blir stor?

PS: På tal om Skrållan och barndomsminnen, så tipsar jag om Malin Billers blogginlägg i det ämnet. Min Skrållan var också "tantpermanentad".

Väntan

Nu känns det ska ni veta. Två centimeter stora äggblåsor - ett gäng av dem i varje äggstock - kanske inte är så tungt, men det känns. (Undra om äggstockarna är sura på mig för att jag hetsar dem så?)

Nu är det slut med Menopur för den här gången. Ett par dagar med spray och vid midnatt på söndag den kära mognadssprutan - den som känns som ett ärtrör att karva in i magen. Nåväl, minnet kanske överdriver lite då...

Men midnatt sen! Kul för den som är kvällsmänniska, men vad är jag? Jo en sådan som gärna lägger mig halv tio om det inte är ngt bra på TV. Nu ska man både hålla sig vaken och sedan lyckas att låta bli att strula till det med sprutan i sitt zombieliknande tillstånd mitt i natten. Magnus är nöjd dock - detta betyder ju att vi kan titta på film längre än vi vanligtvis gör när det är "jobbedag" dagen efter.

På tisdag är det dags. Och en viss spänning börjar byggas upp. Jag är inte orolig för det som händer på tisdag. För mig har det varit ok att ta ut äggen. Även om man är lite groggy efteråt och jag på nya stället saknar det extra syret som jag fick på RMC. Nej, det är dagarna emellan som är värst. Väntan på beskedet om det lyckats. Dels att hitta fina spermier, dels att mina ägg ska gilla spermierna såpass mycket att de tycker det är värt att börja dela på sig tillsammans. Oron för ett nytt antiklimax. 

Men då är då och nu är nu. Nu är det bara att vänta. Att låta äggen mogna därinne. Så att de är redo när de ska säga hej till personalen på labbet. Jag är lite nervös, men lite nervositet är bra sägs det. Då fokuserar man. Det tror jag på. Ibland kan det dessutom vara skönt att vara i händerna på denna väntan. Det finns liksom inte så mycket att göra nu, när det är tre dagar kvar tills vi ska dit.

Skulle väl då vara den där filmen som Magnus gärna vill se nu. Han väntar bara på mig...

Det är bara att hoppa upp

Ah, dessa kontroller av äggblåsorna! Denna härliga position där man känner sig som mest till sin fördel! Detta tillfälle då vaginan bara är just en vagina, som är en bra väg in om man vill få ett snyggt ultraljud. Inget sexigt någonstans.

Jag försöker tänka på att hitta ett par strumpor som inte är alltför slitna när vi ska dit. (Som om det inte är penibelt nog att ligga där utsträckt som ett spretig par blomstjälkar - att ha skav på strumpan skulle bara bli för piiinsamt tänker jag... jag har inte sagt att det man tänker hos gynekologen alltid är logiskt.) Sen är det ju bra med ett par skor som inte är för bekvämt ingångna, dvs doftande. Man måste ju tänka på läkarn-stackarn, som har fötterna mina i lagom ansiktshöjd. (nej, jag har inte skorna kvar på mig när jag ligger där, men de doftar ju av sig...)


"Jag tror jag tar min blå gyndräkt idag..."

Det där med lång tröja för att behålla någon slags grace när man seglar fram bakom skynket och upp på stolen, den tiden är förbi. Nu är det "bara att snabbt kila fram och hoppa upp" som gäller. Något sånär graciöst, gärna sjunka ner lite extra. För tillgänglighetens skull.

Idag var det dags att kolla om sprutorna gett resultat. Efter vår traditionella promenad från Södervärn till kliniken, anmälde vi oss i receptionen och satte oss ner för att vänta. Ett par tre andra gjorde samma sak. Då, alltid där och då, blir jag toanödig. (Hrm...kommer det bli bättre eller sämre av att gå på toa och försöka klämma ut lite? Hinner jag innan det är vår tur? Varför låter det alltid så konstigt när man spolat i toaletten på det här stället?) Många tankar far genom huvudet, men jag bestämmer mig för att leva lite farligt och vänta med toalettbesöket. Snart är det väl ändå vår tur att komma in.

"Linda & Magnus, varsågoda." Hej hej säger vi och när vi satt oss tillrätta runt bordet i undersökningsrummet vet vi att det egentligen bara är formaliteter att samlas runt det där bordet. Att det egentligen bara är för mig att göra mig redo att hoppa upp. Jag går bakom skynket, viker snällt ihop byxor och trosor...och så snabbt upp på britsen. Sådärja, titta lite upp i taket medan ultraljudsmanniken kommer på plats, sedan kika på skärmen. Magnus får stå lite på sidan, nästan bakom skynket, och kika på skärmen han med. Nu ska det letas, räknas och mätas. Det verkar vara ok, för snart är läkarn nöjd och jag får hoppa ner igen.

Nu känns det som att det är viktigt att få på sig kläderna fort. Det blir som en liten tävling mellan mig och läkarn; Ska han hinna tvätta och sprita händerna innan jag fått ordning på gylf och bälte? Jaaa, jag vann! Jag tar med mig skorna bort till bordet och knyter dem där. Ändå ganska nöjd med hur det hela gick idag. (Inte förrän när jag är tillbaka på jobbet och ska gå och "pudra näsan" upptäcker jag att jag visst vänt trosorna ut och in. Räknas det som fusk om vi hade tävlat på riktigt i påklädar/tvätta händerna-OS?) 

Nåväl, jag är ju också nöjd med det vi fick se på skärmen. Det verkar läkarn också. Vi stämmer av lite kring läkemedel och processen. Vi börjar kunna det här, men det är alltid bra att kolla lite extra. Ifall ifall.

Om fyra dagar ska vi dit igen (same procedure as last time). Men den här gången hoppas jag kunna hålla trosorna rättvända när de ska på igen...