Hur mellanlandar man?

Man tror det är Ok, att det är lugnt. En mellanperiod. Man tror man har vant sig. Att det inte påverkar vardagen mer än en förflugen tanke då och då.

Hur osant är inte det?

Det finns ju alltid där. Hemma i TV-soffan, mellan mötena på jobbet, under mötena på jobbet, i träningen, under natten...

Jag vet att jag har en annan identitet också. Jag är inte bara "den som försöker bli gravid, men ännu inte lyckats". Jag vet att jag måste se mig och mitt liv i ett större perspektiv. Jag vet att det enda livet egentligen garanterar är en förhoppningsvis stillsam död inom en hundraårsperiod.

Jag vet allt det. Samtidigt som jag också blir den jag är just nu genom de erfarenheter, sorger och uppgivna stunder jag går igenom just nu. Den här upplevelsen jag lever i för tillfället präglar mig. Inte bara till det sämre, men det kommer alltid vara en del av mig, oavsett resultatet av våra IVF-försök.

Utslaget på en livstid, så kanske inte IVF-perioden varar så länge egentligen. Ju äldre jag blir desto lägre andel av livstiden kommer dessutom att ha gått åt till hormonbehandlingar, äggplock och väntan på besked. Men just nu är det en stor del av livet. Just nu, när allt annat också ska ske samtidigt - nu när man verkligen ska stadga sig, få ordnad ekonomi och familj. Det blir så påtagligt då. Trots att vi är många som går igenom detta, så spelar vi ändå med laget med avvikare. Vi som inte når upp till normen om familjen med barn. Oavsett vi vill eller inte.

Nog tror jag att jag jag kommer att landa till slut. På ett eller annat sätt. Men hur mellanlandar man?

Dagens dikt

Ledsamhet

Vem torkar tårarna som hjärtat gråter?

Vem lägger om såren när själen slits itu?

Vem sårar vem - och vem förlåter?

Vem ser all saknad nu?

När vet man att det är på väg att rämna?

När är det värt att hålla kvar?

När är det lika bra att lämna?

När blir man trygg i det man har? 

Vad kan sägas, vad kan höras?

Vad kan säkert klaras ut?

Vad kan inte längre göras?

Vad är vad - när tar det slut?

http://zindy-zone.dk/

Det går bättre & bättre

Det är inte längre varje gång jag ser en barnvagn (med barn i) som hjärtat hoppar över ett slag, som jag käner vemodet komma över mig likt en våt, täckande filt. Det är inte varje gång en vän eller kollega berättar om sina ungar, som jag vill gå därifrån, gråta eller ibland skrika att jag inte vill veta.

Det går ganska bra att gratulera en kollega till nytillskottet i familjen, att leka med kompisens barn eller att se Latte-mammorna promenera flockvis på stan.

Men ganska bra är inte "bra alltid" och inte heller jättebra. Det är väl mer OK och OK får kanske vara good enough just nu. Det finns ju fortfarande en chans även för oss.

Men det är fortfarande varje gång någon försöker sig på välmenande råd, som jag bara vill kräkas. (Nu gör jag inte det för jag har ju lärt mig att det kan anses lite ofint, helst om man kräks på en annan människa.) Strategin är att stänga av. Att nicka och le, men i tanken vara tusen mil bort. Någon annanstans. Så kan de stå där och berätta hur bra vi har det som är fria att göra vad vi vill, eller att det löser sig nog, bara vi slappnar av.

I stället umgås jag med dem som inte alltid tjatar om vad deras barn sagt eller gjort. Med dem som inte försöker hitta lösningar som inte finns, utan i stället bara finns där, frågar hur jag mår, vad jag tänker och känner. Som ger kraft och energi.

Som hjälper mitt hjärta att hålla sig lugnt när ännu en barnvagn närmar sig på trottoaren...

Midsommartid

En midsommar med många kalas, men för en gångs skull utan fokus på barn. Inte alltid helt lätt att få till.

Vi har några vänner som inte har barn, och med ett par av dem blev det i år midsommarfirande med sill, femkamp, jordgubbar, sällskapsspel och grillat (som blev tillagat i ugn, eftersom vi, som alltid, misslyckades totalt med att få fjutt på själva grillen).

Just midsommar känns annars som en familjehögtid - inte en dag man kan be vännerna lämna bort barnen till mor- eller farföräldrar för en stunds vuxenumgänge. Och även om jag visst tycker det är trevligt med barn omkring mig ibland, kan det vara minst lika skönt när samtalen inte störs av någon unge som gråter, eller någon vuxen som tappar koncentrationen för att kolla vad deras guldklimp hittar på.

När vi kan umgås, snacka... som vuxna individer. Utan att behöva snacka barn. Lyxigt.

Ibland är det emellertid ok att fråga vännerna med barn om vi kan umgås utan barn. De nära vännerna förstår oftast, även om det ibland kan vara svårt att ställa frågan även till dem. Det bästa är ju när de blir glada, när det ser det som ett break från vardagen och inte som ett uttryck för att vi inte tycker om deras småttingar.

Precis som jag ska kunna umgås på egen hand utan maken. När jag går på after work. När han har PS3-kvällar med sina kompisar utan mig (och där gråter jag verkligen inte för att jag inte deltar. De envisas ju med att spela FIFA och inte Lego-spelen som jag gillar).


För två år sedan firade vi midsommar med vänner som har barn och då ingick dans kring stången och hela baletten. För ett år sedan firade vi själva, med vår egen lilla femkamp. Och i år tillsammans med bara vuxna i goda vänners lag. Inget är egentligen sämre eller bättre än något annat. Bara det finns plats för både ock. Men ibland är det riktigt skönt med det sista alternativet - att umgås utan att behöva tänka, andas och prata om barn.

GLAD MIDSOMMAR!

Om vägen och målet

Denna väntan. Denna mördande mellantid med stiltje. Hur mycket hopp ska man bygga upp inför nästa försök? Hur mycket ska man bara försöka koppla ifrån och njuta av stiltjen, med risk för att också koppla ifrån sig själv för mycket?

Hur håller man fokus? Måste man hålla fokus hela tiden? Vad gör jag när jag känner att jag håller på att gå mitt itu på grund av alla dessa olika tankar och känslor som ömsom rusar ömsom alldeles för sakta glider genom mina vener?

"Daggdroppe" av Karin Boye

Jag tror jag har lärt mig att se framåt i alla fall. Även om den där gnagande oron över att det inte ens ska bli befruktning alltid finns där. Det känns ju inte som om vi fått en riktig chans då. Men annars är det en dag i taget, ett försök i taget och en tro på att detta försöket är det som ska ge resultat. Något som gör resan värd.

Det gäller kanske att se det som Karin Boye: "Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd"

Även om jag inte riktigt kan tro på det fullt ut varje dag, så kanske det är en tanke som kan hjälpa till att hålla en flytande, att inte tappa fotfästet om livet. Livet är ju hela vägen, alla krokar och böjar och raksträckor. Alla gupp och gropar, alla avstickare. Och visst gäller det att inte missa resan på grund av för stort fokus på regnbågens slut (som vi alla vet är lite svår, om inte omöjlig, att nå fram till).

Ja, även om vi lyckas nästa gång, om vi får chansen att skapa ett liv, som blir ett barn - vad är målet? Att föda? Att se barnet ta studenten? Att någon får ärva mina saker när jag dör? Då om någonsin blir ju resan i sig själva målet. Tiden vi får tillsammans.

"... Bryt upp, brytt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."

Länk: I rörelse, av Karin Boye

Perspektiv

Ok, det finns några som glider genom livet på den där berömda räkmackan. Som aldrig har stött på något problem, känt någon sorg eller saknad. Som inte förlorat något eller någon. Någonsin. Det finns säkert några, men skrapar man på ytan är de nog inte så många. Egentligen.

Jag sörjer någon jag ännu inte haft. Andra saknar personer som tagits från dem. Ibland alldeles för tidigt.

På jobbet håller vi ofta uppe fasaden. Håller oss till vardagliga samtalsämnen, till jobbfrågor och samtal om vädret och vad vi ska göra till helgen. Visst, man kanske inte ska bli för privat i sin arbetsrelation. Men alla har ju ett privatliv, som på ett eller annat sätt påverkar även jobbet. Och ibland kan det vara riktigt befriande att i alla fall bli personlig och dela en del av sina lite mer djupare och kanske lite mindre ljusa erfarenheter.

Alla har vi något. Eller? Jag kan inte sluta förundras över vissa personers okänslighet/obetänksamhet/avsaknad av insikt. (Undrar om det framförallt är de där räkmacke-personerna som representeras här) De som klampar in på det privata med tunga leriga stövlar och som inte tänker på eller bryr sig om att torka bort smutsen efter sig. De som gör en så förbannat trött.

Därför är jag extra tacksam när det faktiskt är på andra hållet. När någon lämnar ett förtroende (ja, jag tycker att det kan ses som det) och delar med sig av något personligt och svårt. Något som kanske inte är precis samma som det jag går igenom just nu, men där känslan kan vara densamma. Något som ger oss möjlighet att mötas.

Jag hade ett sådant tillfälle idag. Och det gav mig perspektiv.

Det gör inte mindre ont för mig i min saknad, men lite perspektiv är i alla fall så mycket bättre än leriga stövlar som klampar in...

Hur gamla är dina barn?

- Hur gamla är dina barn?

- Jag har inga.

- Nähä...

- Nej...

Ännu en konversation från vardagen. Ännu en förbannad påminnelse om vad som förväntas vara så enkelt, naturligt och självklart.

Det är ju inte precis så att jag kan utbrista "Ta ingen skit" som den fantastiska Grynet. Det är ju inte skit precis. Men det kan vara minst lika smärtsamt att höra. Att bli påmind om att jag nog borde vara både en- och tvåbarnsförälder vid det här laget.

Det finns alltid med mig. Sorgen. Längtan. Även om jag annars mår ganska bra just nu - ingen stress på jobbet, inga bråk hemma, inga hormoner som leker berg- och dalbana med min kropp och mina känslor. Men ändå så är det ständigt närvarande. En förflugen tanke här. En där. Och så vidare. En känsla för hur det skulle kunna ha varit. nej, jag har inte gett upp än, absolut inte. Men det betyder inte att det inte finns sorg längs vägen. Ibland vill jag hitta fram så mycket att det gör ont. Hitta hem till tillfället när jag kan berätta att "mitt barn har nu börjat i skolan", eller "mitt barn har precis flyttat hemifrån"...

Tillfället då jag enkelt kan svara på hur gamla mina barn är.

Säg det med en sång

Vilken otrolig förmån att ha en musikalisk make!

Jag har orden inom mig. Men det är han som ger liv till de svarta bokstäverna genom att lägga till ett skönt komp, en cello, gitarr... osv.

Det som kan vara svårt att prata om rakt upp och ner (även om jag på senare tid har blivit ganska frispråkig med min så kallade "situation") blir en levande story tack vare musiken. Och den ger en chans för mig att pysa, för det behöver man i IVF-bubblan.

Det som är ännu bättre är att jag vet vad sångtexten innebär för mig. Men den kan betyda något helt annat för en annan. Och det är Ok. Mer än Ok egentligen. Det är ju fantastiskt om det blir så. Om det kan skapa eftertanke, tröst, eller varför inte inspiration. Även om det från början är för bara mig.

Vi har dessutom turen att ha träffat en musikalisk tjej som vill hjälpa oss att spela in låtarna vi knåpar ihop. Att sen inte "Svensktoppen nästa" förstår vår potential är en annan story. (Okej, man ska inte få hybris efter bara några få ihopknåpade låtar och jag vet att ens egen bebis alltid är vackrast, men vissa av låtarna som gick vidare ÄR inte lika bra som vår... tycker vi...)

Har du något att säga, säg det med en sång.

Den låt som vi spelar in i vår källarstudio just nu heter Eternally. En sång som får mig att gråta och känna mig stark på en och samma gång. Alla dessa barnlängtankänslor inkapslade i tre verser och en refräng. Ja, ja, det här blir lite av en teaser eftersom vi inte kan lägga upp den på hemsidan än (ska ev. försöka komma med i "Svensktoppen nästa" nästa år). Påminn mig om att återkomma till den vid nyår!

Det går i vågor det där, att skriva texter som får en melodi. Det går inte att vara för nere, inte heller för uppått. Jag behöver viss distans, men samtidigt vara nära mina känslor. Och i ärlighetens namn, visst finns ingen bättre "inspiration" än IVF:en?! (tyvärr)

Även om jag skulle valt en annan inspirationskälla om jag bara kunnat.

Ibland önskar jag så innerligt att jag inte hade behövt säga det med en sång...

"Har du sen barnbarn, då...

...finns det inte mycket tid till annat!"

Tack för den! Den här gången var kommentaren dock inte riktad direkt till mig, utan till en annan person, i 50-årsåldern och barnlös. Han kanske har valt det själv. Kanske inte. Jag kunde i alla fall inte låta bli att notera hur förflugna kommentarer och samtal ofta landar i just detta. Någon slags norm om familj, barn och barnbarn och att man helt går upp i dem när de finns.

Men vem är jag att filosofera om detta? Jag befinner mig ju i en process där målet starkt och tydligt är just denna norm.

Inte så konstigt egentligen. Jag är ju också ett barn av min tid. Det är ju detta som är grejen på något sätt. Vad är annars meningen med i genomsnitt 83 levnadsår på denna jord? Att föra människosläktet framåt. Att säkra sig en möjlighet om omhändertagande på ålderns höst. (Vem vet hur länge välfärdssystemet klarar av att leva vidare?)

Eller handlar det om att det ska finnas någon som minns? Som kan föra historien om mig vidare? Som ger mig liv ett litet tag till efter att jag själv har lämnat det rent fysiskt?

Ja, kanske är det så det är:"I will live forever, if you always keep me in your mind" (De svar som inte finns i schlagervärlden, finns inte..)

Vem vill inte leva för evigt?! Och för de flesta ger barn och barnbarn de högsta oddsen för att lyckas med det. Vi kan ju inte alla bli odödliga popstjärnor, drottningar eller diktatorer. Vi kan ju inte alla uppfinna glödlampan eller botemedlet för cancer. Allra minst de som har barn och barnbarn. De behöver kanske förlita sig på bra relationer med sina efterkommande. För dem är det ju svårt att få tiden att räcka till annat...



Madonna - både popikon och förälder

 PS: Jag vet att jag ibland ställer saker på sin spets. En annan tanke jag också har om det här är att jag faktiskt önskar uppleva det som jag känner barn verkligen kan ge: så otroligt mycket skratt, lärdomar och utmaningar under den tid jag har på denna jord. Det är kanske i sig ett uttryck för egoism  - att utveckla mig själv, men även känslan av att kunna ge den möjligheten till en annan person. Vilken makt det är egentligen. För den som kan. (Men med makt kommer ansvar och hur förbannad blir man inte när den makten missbrukas! Men tankarna kring det får jag spara till en annan gång...)

Lagom till Bruce

Lagom till konserten vi bokat in i sommar är det dags för sprutor igen. Förhoppningsvis hinner vi med dagarna i Göteborg innan. Hur kul är det att blanda till en engångsspruta på toan på Ullevi?!

Visst hade det varit skönt att komma igång en månad tidigare, men klinikens semester ger i sin tur oss semester och det är nog bra. Jag hinner ju ha ett par "vanliga" semesterveckor innan det är dags för försök med nässpray igen. Och med det ledsenheten som jag har lärt mig kommer.

Annars är det ju skönast att få ta sprutorna hemma, i lugn och ro. Även om en börjar bli van. Och eftersom jag är lite, vad ska vi säga, oförsiktig... eller klumpig, så är det Magnus som blandar till dem och jag som sedan fyller i engångssprutan (och tar den också förstås). Magnus finns där och stöttar efteråt. När det spänner i magen och jag tycker lite synd om mig själv. Förra sommaren åkte han t.o.m. hem från en spelning för att vara med när jag tog spruta. (innan de börjat spela då, jag är ju inte helt hjälplös och krävande) Men det är skönt med sällskap.

Nu har vi en sommar framför oss. En sommar att göra somriga saker på. Och även om vi redan får börja planera och räkna dagar någon gång efter midsommar, så ger det långa protokollet lite andrum och tid för just det. Njuta av semestern. Gå på en marknad.  Använda sommarkortet för endagsutflykter. Grilla.

Och förhoppningsvis hinna med den där konserten i Göteborg också. 

Det skolan lär ut...

... och hur livet sedan blir, stämmer inte alltid helt överens. I alla fall inte utifrån det som lärdes ut "på min tid". Det enda vi fick lära oss var hur barn blir till och hur viktigt det är att skydda sig. Mot sjukdomar (vilket är bra) och mot oönskad graviditet (vilket ju också kan vara bra).

Men det där med att det kanske kan vara svårt att bli gravid, när får man höra det? Att en stor andel av de som faktiskt vill ha barn inte kan få det så lätt.

Därför blev jag glad av artikeln i Sydsvenskan, om att Skånes universitetssjukhus vill erbjuda fritt fertilitetstest. Inte bara för att det är gratis, utan för att det sätter ljuset på ofrivillig barnlöshet. Synliggör. Uppmärksammar. Det behövs.

Och om det kan hjälpa fler att få veta sådant här tidigt, innan det kanske är för sent, så är satsningen redan hemma. Vinsterna överröstar kostnaderna. Det vet vi som är här redan. I IVF-bubblan alltså.

Att få välja sjäv

"Man saknar inte kon förrän båset är tomt." Jo, visst är det så många gånger. Att man glömmer bort att uppskatta det som finns idag, men sedan när saker och ting förändras upptäcker man hur bra det kanske var tidigare.

Som att kunna sova på morgnarna, ha egentid och bara ta ansvar för sig själv. Tiden innan barn.


www.hamaca.se

Som småbarnsförälder kanske det enda man vill är att få lite lugn och ro (och det är ju en del av den berömda "ingen dans på rosor" som jag också är medveten om). Som småbarnsförälder kanske man avundas de som inte är i den situationen just nu och gärna berättar för dem att de ska ta vara på tiden och de positiva aspekterna av tillvaron. Det kan man berätta för dem som har valt det själva.


Men visst, det gör jag. Både uppskattar egentiden, en bättre ekonomi och friheten det för med sig. Men det känns inte som samma sak när jag inte har haft ett eget val.

En småbarnsförälder har i de flesta fallen valt att bli förälder, med allt vad det innebär. Såklart är det svårt att på förhand förstå vad som kommer med det och det är klart att man behöver och ska få uttrycka trötthet och viss uppgivenhet i den situationen. Men man har gjort och kunnat göra ett val.

Om jag hade valt att inte binda mig, inte vilja skaffa familj, inte försöka bli gravid, då är det en annan sak. Då hade jag kunnat ta den dialogen och lyft fördelarna. För visst finns det fördelar. Absolut.

Men nu vill jag välja barn. Med allt vad det innebär. Jag vill gråta över att inte ha fått sova en blund under natten, bli irriterad på att alltid behöva plock upp mat och leksaker från golvet, känna rastlöshet över att inte få tid att läsa den där boken. Varför det? Jo, för att för fördelarna ju överväger nackdelarna för mig. Och då är det svårt att höra att jag ska uppskatta det jag har.

Det är klart jag uppskattar det jag har, det kommer jag alltid att göra. Men det är inte det jag behöver höra...