Lyssnade på ett inlägg om äggdonatorer på SR idag. Modigt och starkt att vara en som donerar till andra. Jag kan förstå att det kan kännas märkligt att lämna ifrån sig något som är förknippat med reproduktion. Att lämna blod är ju också otroligt fint, men inte lika laddat på något sätt (förutom för mig, som är ett hopplöst fall när det gäller att hitta något att sticka i). Lite jobbigare var det att lyssna på hur den svarta marknaden drabbar kvinnor i fattiga länder även för detta. De som av omständigheterna tvingas till att dela med sig. Det är inte helt okomplicerat det här.
Starkt också av Anna & Mattias att berätta om sin situation. Även om det blir fler donatorer i Sverige, så är det ju bara de där tre försöken man har (i alla fall i Skåne) och skulle inte det gå, så är det ändå privat klinik och privata kostnader som står till buds. (Jo jag har hört om ersättning från försäkringskassan, men det vete katten..)
Det Anna säger i slutet av intervjun hugger till. Hon säger att den stunden de var gravida, även om det bara var ett litet tag, då var de innanför på något sätt. Och det är ju så det känns. Det handlar om just innanför och utanför den norm som finns i samhället idag. Och det är klart att vi längtar efter att tillhöra. Det finns något djupt mänskligt i det.
torsdag 24 januari 2013
tisdag 22 januari 2013
Tidsoptimisterna
Jag visste det! Jag skulle bett om en utskrift att få med mig hem direkt. Jag börjar ju gråta för mindre...
Det handlar om mitt ultraljud på Öresundskliniken. 11:10 skulle jag vara där. 11:30 gick sekreteraren förbi och bad om ursäkt för förseningen. "Men du kanske är van?" tolkade hon mitt hummande till svar. Ja. Tyvärr. (Men deeet gör inget, min arbetstid är inte lika mycket värd som er...) Missförstå mig rätt.Jag lägger gärna ner tid på det här, men ständigt återkommande förseningar är inget annat än dålig planering.
När jag kom in gick själva ultraljudet bra. Skönt. FP undrade vem han skulle maila resultatet till. Jag sa att det gick bra till mig så kan jag vidarebefordra redan under dagen. Jag sa att jag behövde det snabbt,eftersom jag utifrån det skulle få besked om fortsatt behandling. FP lovade att maila direkt.
Tyvärr har jag lärt mig den hårda vägen att det där "direkt" betyder något annat för en tidsoptimist. Vid två-snåret ringde jag och påminde. Jättejobbigt. Man är ju inte precis hormonstabil själv. Ville ju vara säker på att hinna. Det gick så långt att jag och Magnus var på väg dit för att få ut resultatet, men då hann det komma. Vi hann skicka till Stork och de hann svara.
"Allt ser bra ut. Fortsätt med dosen och boka in ett nytt ultraljud på torsdag..."
Ånej, inte igen! Just nu är jag mindre nervös för själva inseminationen och mer för förberedelserna innan. I alla fall när jag har med tidsoptimister att göra...
Det handlar om mitt ultraljud på Öresundskliniken. 11:10 skulle jag vara där. 11:30 gick sekreteraren förbi och bad om ursäkt för förseningen. "Men du kanske är van?" tolkade hon mitt hummande till svar. Ja. Tyvärr. (Men deeet gör inget, min arbetstid är inte lika mycket värd som er...) Missförstå mig rätt.Jag lägger gärna ner tid på det här, men ständigt återkommande förseningar är inget annat än dålig planering.
När jag kom in gick själva ultraljudet bra. Skönt. FP undrade vem han skulle maila resultatet till. Jag sa att det gick bra till mig så kan jag vidarebefordra redan under dagen. Jag sa att jag behövde det snabbt,eftersom jag utifrån det skulle få besked om fortsatt behandling. FP lovade att maila direkt.
Tyvärr har jag lärt mig den hårda vägen att det där "direkt" betyder något annat för en tidsoptimist. Vid två-snåret ringde jag och påminde. Jättejobbigt. Man är ju inte precis hormonstabil själv. Ville ju vara säker på att hinna. Det gick så långt att jag och Magnus var på väg dit för att få ut resultatet, men då hann det komma. Vi hann skicka till Stork och de hann svara.
"Allt ser bra ut. Fortsätt med dosen och boka in ett nytt ultraljud på torsdag..."
Ånej, inte igen! Just nu är jag mindre nervös för själva inseminationen och mer för förberedelserna innan. I alla fall när jag har med tidsoptimister att göra...
måndag 21 januari 2013
Den varmaste omtanke
Min hosta hade kommit tillbaka och en slags förkylning likaså. Just snyggt när de är nedräkning för insemination. Vill ju bara vara fit for fight så att säga.
I söndags när det var läggdax var hostan värre än vanligt. Jag försökte komma på något vi hade hemma, som kunde lindra. Hade vi inte...? Jo hostmedicinen Magnus fått innan jul att ta just vid läggdags. Absolut värd att prova. Så med 10 mg Cocillana-etyfin hoppades jag på en hostfri natt. Och det fick jag. Men jag hade missat den möjliga biverkningen "kramper i gallvägarna"...
Hostan dämpades, men samtidigt startande en olidlig smärta i övre buktrakten. Jag har haft problem med gallan för tre-fyra år sedan och borde känt igen symptomen. Men jag hade för ont och andades dessutom för snabbt, så att både händer och fötter domnade. Magnus hämtade kudde (Man hamnar ju alltid på badrumsgolvet vid sådana här tillfällen av någon anledning...) och ringde vännen Göran, som är ambulanssjukvårdare. Han fattade vad som hänt och rekommenderade smärtlindring, men de där fantasiska stolpillrerna jag tidigare haft, hade jag slängt då datumet gått ut. Faaan!!! (ursäkta)
Så det blev hela karusellen med 112 och två ambulanssjukvårdare som kom hem till oss. Då hade jag både lyckats få på mig BH och krypa till soffan. Komiskt på något sätt, den lilla värdighet man försöker upprätthålla i sin litenhet...
Jag hade så ont, så ont. Samtidigt var jag mest rädd för att detta skulle påverka vår insemination eller chansen att bli gravid.
Så när sjukvårdarna frågade om mitt hälsotillstånd, berättade jag vad vi är på gång med och det ska jag säga er, av allt det som hände, all smärta, alla tröstande ord, så var det en mening som gick rakt in i mitt hjärta den här natten. Där jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken och jag glömde all annan smärta. Det hände när sjukvårdarna skulle packa ihop och den ene av dem (Marcus tror jag han hette) sa några ord om hopp om bättring för magsmärtorna. Sen letade han upp min blick och fortsatte:
"- Och lycka till med det andra också"
Det andra också... De orden och den ögonkontakten betydde så mycket för mig där jag befann mig just då. Att han redan innan tagit sig tid att höra sig för om hormonprocessen och sedan önskade oss väl även i det. Inte bara i det uppenbara onda. Den bekräftelsen och omtanken betydde mer än allt annat just då.
Vi tog oss på egen hand till akuten, där jag efter lite om och men äntligen fick den där sprutan i baken som fick smärtan att ebba ut. (För blodprov och dropp fick de prova på fem ställen på armarna, så jag bävar inför tisdagens provtagning.) Tanken var att kolla organen med ultraljud på förmiddagen, men eftersom smärtan var borta på morgonen fick jag åka hem. Ett klart fall av att gallan inte klarade medicinen. Inga större men, mer än att jag är lite trött och Magnus lite ledbruten efter att ha försökt sova på två stolar. (Älskade Magnus, som var på väg hem för lite sömn, men som stannade kvar då jag fick gråt-attack när han skulle gå) Förhoppningsvis och troligtvis kan vi gå vidare med processen för insemination i veckan.
Det var lite overkligt att ta sig hem igen på morgonkvisten. Som att ha varit på ett lite oväntat slumber-party, fast med galonbrits och dropp. Att det kan göra så ont så man inte vet var man ska ta vägen i ena stunden och i andra, när det bedarrat, att det är så svårt att komma ihåg hur ont det gjorde. (Tack kroppen för dåligt minne). Men framförallt tack Marcus för att du ställde de där frågorna och brydde dig om det vi kämpar för mest just nu. Det ger mig fortfarande en sådan fin känsla i kroppen (...och lite blödig). Det var den varmaste omtanke...
I söndags när det var läggdax var hostan värre än vanligt. Jag försökte komma på något vi hade hemma, som kunde lindra. Hade vi inte...? Jo hostmedicinen Magnus fått innan jul att ta just vid läggdags. Absolut värd att prova. Så med 10 mg Cocillana-etyfin hoppades jag på en hostfri natt. Och det fick jag. Men jag hade missat den möjliga biverkningen "kramper i gallvägarna"...
Hostan dämpades, men samtidigt startande en olidlig smärta i övre buktrakten. Jag har haft problem med gallan för tre-fyra år sedan och borde känt igen symptomen. Men jag hade för ont och andades dessutom för snabbt, så att både händer och fötter domnade. Magnus hämtade kudde (Man hamnar ju alltid på badrumsgolvet vid sådana här tillfällen av någon anledning...) och ringde vännen Göran, som är ambulanssjukvårdare. Han fattade vad som hänt och rekommenderade smärtlindring, men de där fantasiska stolpillrerna jag tidigare haft, hade jag slängt då datumet gått ut. Faaan!!! (ursäkta)
Så det blev hela karusellen med 112 och två ambulanssjukvårdare som kom hem till oss. Då hade jag både lyckats få på mig BH och krypa till soffan. Komiskt på något sätt, den lilla värdighet man försöker upprätthålla i sin litenhet...
Jag hade så ont, så ont. Samtidigt var jag mest rädd för att detta skulle påverka vår insemination eller chansen att bli gravid.
Så när sjukvårdarna frågade om mitt hälsotillstånd, berättade jag vad vi är på gång med och det ska jag säga er, av allt det som hände, all smärta, alla tröstande ord, så var det en mening som gick rakt in i mitt hjärta den här natten. Där jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken och jag glömde all annan smärta. Det hände när sjukvårdarna skulle packa ihop och den ene av dem (Marcus tror jag han hette) sa några ord om hopp om bättring för magsmärtorna. Sen letade han upp min blick och fortsatte:
"- Och lycka till med det andra också"
Det andra också... De orden och den ögonkontakten betydde så mycket för mig där jag befann mig just då. Att han redan innan tagit sig tid att höra sig för om hormonprocessen och sedan önskade oss väl även i det. Inte bara i det uppenbara onda. Den bekräftelsen och omtanken betydde mer än allt annat just då.
Vi tog oss på egen hand till akuten, där jag efter lite om och men äntligen fick den där sprutan i baken som fick smärtan att ebba ut. (För blodprov och dropp fick de prova på fem ställen på armarna, så jag bävar inför tisdagens provtagning.) Tanken var att kolla organen med ultraljud på förmiddagen, men eftersom smärtan var borta på morgonen fick jag åka hem. Ett klart fall av att gallan inte klarade medicinen. Inga större men, mer än att jag är lite trött och Magnus lite ledbruten efter att ha försökt sova på två stolar. (Älskade Magnus, som var på väg hem för lite sömn, men som stannade kvar då jag fick gråt-attack när han skulle gå) Förhoppningsvis och troligtvis kan vi gå vidare med processen för insemination i veckan.
Det var lite overkligt att ta sig hem igen på morgonkvisten. Som att ha varit på ett lite oväntat slumber-party, fast med galonbrits och dropp. Att det kan göra så ont så man inte vet var man ska ta vägen i ena stunden och i andra, när det bedarrat, att det är så svårt att komma ihåg hur ont det gjorde. (Tack kroppen för dåligt minne). Men framförallt tack Marcus för att du ställde de där frågorna och brydde dig om det vi kämpar för mest just nu. Det ger mig fortfarande en sådan fin känsla i kroppen (...och lite blödig). Det var den varmaste omtanke...
onsdag 16 januari 2013
Funderar på forum
Magnus håller just nu på att försöka skapa ett diskussionsforum för ofrivillig barnlöshet. Vad han kunde se, så fanns det kanske vissa trådar på platser som Familjeliv, men inget med huvudfokus på IVF, insemination, hopp och förtvivlan när man vill men det inte går.
Finns det behov och intresse? Eller känns det bättre att vara en del av något större, mer kopplat till allt annat som handlar om barn och föräldraskap. (Detta blir en mycket ovetenskaplig kundundersökning)
Själv är jag inte så mycket inne på familjesidor, eftersom jag är där jag är. Men jag tycker t.ex. att IVF-bloggar och Föreningen Barnlängtans sidor är bra eftersom de samlar just oss som delar liknande erfarenheter. Kanske kan forumet länkas hit på ngt sätt.
Vad säger ni? Ska jag be Magnus fortsätta utveckla eller ska han lägga tiden på sin app med hårdrockquiz i stället? (Dit jag by the way planterade ett gäng Winnerbäck-frågor, men de raderades snabbt av en anledning jag inte riktigt förstår.)
=)
Finns det behov och intresse? Eller känns det bättre att vara en del av något större, mer kopplat till allt annat som handlar om barn och föräldraskap. (Detta blir en mycket ovetenskaplig kundundersökning)
Själv är jag inte så mycket inne på familjesidor, eftersom jag är där jag är. Men jag tycker t.ex. att IVF-bloggar och Föreningen Barnlängtans sidor är bra eftersom de samlar just oss som delar liknande erfarenheter. Kanske kan forumet länkas hit på ngt sätt.
Vad säger ni? Ska jag be Magnus fortsätta utveckla eller ska han lägga tiden på sin app med hårdrockquiz i stället? (Dit jag by the way planterade ett gäng Winnerbäck-frågor, men de raderades snabbt av en anledning jag inte riktigt förstår.)
=)
tisdag 15 januari 2013
Från nervös, till panik, till något lugnare
Oj oj en sån pärs! I måndags skulle vi över till Köpenhamn för ultraljud nr 1.
Jag vaknade redan 03:00, nervös som tusan. På ett bra sätt, men ändå lite jobbigt. Nu var det inte bara pga det där stora, som kanske kan hända, utan jag blev nervös för om tåget skulle vara fullsatt, att jag skulle frysa ihjäl utan långkalsonger eller att de stängt av bron just den här dagen.
På stationen i Lund skulle jag ladda mitt kort och köpa duo-biljett över sundet. (Hur svårt kan det vara?) Hrm, jo ganska svårt om man lyckas få fram Hemköp-kortet i stället för VISA-kortet, glömmer bort vilken hand man har jojo-kortet i och samtidigt pratar med gäll, osammanhängande röst till sin stackars make som försöker behålla lugnet. Han får hålla vantar, väska och Hemköp-kort...och så rullar tåget in...
Jag springer iväg med biljetten. Stackars Magnus hänger som tur är med. Han har ju allt annat. Vi kommer på tåget, hittar en bra plats och är på väg...
Allt går bra och vi hinner t.o.m. ta en fika på nya stamhaket "Baresso" i korsningen Gothersgade/Store Kongensgade. Stämningen på Stork känns fortfarande bra, men det råder visst lite förvirring över vad vi ska göra (på det sättet är det vanskligt med mail fram och tillbaka). Jag fick i alla fall mitt ultraljud och det såg bra ut (eller som en schweizerost, som sköterskan sa). Men sen ville sköterskan Helene ha ett samtal i och med att vi valt insemination.(Nya papper att fylla i och viss väntan...)
Samtalet gick bra, Helene känns bra, min vikt lite mindre bra, men medicineringen verkar kunna lösa sig. Så absolut på plus som helhet. Så vi åker hem igen, fulla av hopp över att nu är det på gång. Då kommer mailet...
"Kära ni. Det var trevligt att pratas vid, men det verkar som om vi saknar en del prover..."
Där gick rullgardinen ner för mig. Nu hade vi ändå missat eller missförstått vad som behövdes tas. Vår svenska klinik hade faktiskt också missat sådant vi bett om, upptäckte vi, medan andra prover trodde vi inte behövdes tas, då vi tagit dem tidigare. Måndagskvällen var med andra ord panikkvällen.
Tisdag morgon, blev vi lugnade. Vi kan fortsätta med processen, men gärna komplettera med proverna framöver. Och det går ju att lösa, eller hur?
På fredag ska jag över för nästa ultraljud och då ska jag titta på proverna som behövs tillsammans med Helene. Så ingen panik längre med andra ord.
Det ska kännas att man lever... =)
Jag vaknade redan 03:00, nervös som tusan. På ett bra sätt, men ändå lite jobbigt. Nu var det inte bara pga det där stora, som kanske kan hända, utan jag blev nervös för om tåget skulle vara fullsatt, att jag skulle frysa ihjäl utan långkalsonger eller att de stängt av bron just den här dagen.
På stationen i Lund skulle jag ladda mitt kort och köpa duo-biljett över sundet. (Hur svårt kan det vara?) Hrm, jo ganska svårt om man lyckas få fram Hemköp-kortet i stället för VISA-kortet, glömmer bort vilken hand man har jojo-kortet i och samtidigt pratar med gäll, osammanhängande röst till sin stackars make som försöker behålla lugnet. Han får hålla vantar, väska och Hemköp-kort...och så rullar tåget in...
Jag springer iväg med biljetten. Stackars Magnus hänger som tur är med. Han har ju allt annat. Vi kommer på tåget, hittar en bra plats och är på väg...
Allt går bra och vi hinner t.o.m. ta en fika på nya stamhaket "Baresso" i korsningen Gothersgade/Store Kongensgade. Stämningen på Stork känns fortfarande bra, men det råder visst lite förvirring över vad vi ska göra (på det sättet är det vanskligt med mail fram och tillbaka). Jag fick i alla fall mitt ultraljud och det såg bra ut (eller som en schweizerost, som sköterskan sa). Men sen ville sköterskan Helene ha ett samtal i och med att vi valt insemination.(Nya papper att fylla i och viss väntan...)
Samtalet gick bra, Helene känns bra, min vikt lite mindre bra, men medicineringen verkar kunna lösa sig. Så absolut på plus som helhet. Så vi åker hem igen, fulla av hopp över att nu är det på gång. Då kommer mailet...
"Kära ni. Det var trevligt att pratas vid, men det verkar som om vi saknar en del prover..."
Där gick rullgardinen ner för mig. Nu hade vi ändå missat eller missförstått vad som behövdes tas. Vår svenska klinik hade faktiskt också missat sådant vi bett om, upptäckte vi, medan andra prover trodde vi inte behövdes tas, då vi tagit dem tidigare. Måndagskvällen var med andra ord panikkvällen.
Tisdag morgon, blev vi lugnade. Vi kan fortsätta med processen, men gärna komplettera med proverna framöver. Och det går ju att lösa, eller hur?
På fredag ska jag över för nästa ultraljud och då ska jag titta på proverna som behövs tillsammans med Helene. Så ingen panik längre med andra ord.
Det ska kännas att man lever... =)
lördag 12 januari 2013
Nervös
Idag är jag nervös. Vaknade med molande värk i ryggslutet och ja...den kom. Mensen alltså. Och med den startskottet för ett nytt äventyr!
Dags att ringa Stork-kliniken för att boka första tiden för ultraljud med andra ord. (Visserligen skulle jag kunna göra ultraljudet i Sverige, men jag vill komma in i rutinen på det nya stället. Och känna att det flyter på bra och vi kan prata och fråga saker om processen samtidigt.) Vi har mailat lite fram och tillbaka, osäkra och räddhågsna som vi är för att ha missat något i förbredelserna. Men proverna var ju fina, så det var bara att ringa för att trycka på startknappen.
Jag fick en tid på måndag förmiddag.
Jag vet inte riktigt varför jag är så nervös. Eller jo... Lite har det att göra med att förstå det danska språket och att allt det där med recept och sånt löser sig. Men mest tror jag det handlar om att det just nu är fullt möjligt att jag blir gravid med detta försöket. Allt är ju fortfarade framför oss. Det är nu vi kan hoppas, drömma, känna positiva vibbar. Just nu är allt möjligt. Just nu finns chansen. Bara den känslan i sig skapar små pirrande fjärilar i magtrakten. Och den känslan låter mig i sin tur fantisera om nästa steg, nämligen graviditeten - den stora källan till nervositet (Ibland har jag undrat hur normalt det egentligen är att ha en annan varelse växande i sn egen kropp).
Kanske blir någon skrockfull över att jag tillåter mig att hoppas och drömma. Jag med ibland, men just nu väljer jag att strunta i skrocken. Efter sex IVF-försök som inte gått vägen vet jag allt om sorgen som kan komma efteråt. Jag är redo även för den. Men den här gången väljer jag att ta sorgen om den kommer, inte i förskott. Att i stället tillåta mig att tro att 2013 blir året då bra saker händer. Att det kommer gå bra. Och även om det i sig kan vara jobbigt med nervositet, ändå släppa fram lite av den. Nervositeten av att eventuellt bli gravid den här gången.
Just nu är det ju faktiskt möjligt...
Dags att ringa Stork-kliniken för att boka första tiden för ultraljud med andra ord. (Visserligen skulle jag kunna göra ultraljudet i Sverige, men jag vill komma in i rutinen på det nya stället. Och känna att det flyter på bra och vi kan prata och fråga saker om processen samtidigt.) Vi har mailat lite fram och tillbaka, osäkra och räddhågsna som vi är för att ha missat något i förbredelserna. Men proverna var ju fina, så det var bara att ringa för att trycka på startknappen.
Jag fick en tid på måndag förmiddag.
Jag vet inte riktigt varför jag är så nervös. Eller jo... Lite har det att göra med att förstå det danska språket och att allt det där med recept och sånt löser sig. Men mest tror jag det handlar om att det just nu är fullt möjligt att jag blir gravid med detta försöket. Allt är ju fortfarade framför oss. Det är nu vi kan hoppas, drömma, känna positiva vibbar. Just nu är allt möjligt. Just nu finns chansen. Bara den känslan i sig skapar små pirrande fjärilar i magtrakten. Och den känslan låter mig i sin tur fantisera om nästa steg, nämligen graviditeten - den stora källan till nervositet (Ibland har jag undrat hur normalt det egentligen är att ha en annan varelse växande i sn egen kropp).
Kanske blir någon skrockfull över att jag tillåter mig att hoppas och drömma. Jag med ibland, men just nu väljer jag att strunta i skrocken. Efter sex IVF-försök som inte gått vägen vet jag allt om sorgen som kan komma efteråt. Jag är redo även för den. Men den här gången väljer jag att ta sorgen om den kommer, inte i förskott. Att i stället tillåta mig att tro att 2013 blir året då bra saker händer. Att det kommer gå bra. Och även om det i sig kan vara jobbigt med nervositet, ändå släppa fram lite av den. Nervositeten av att eventuellt bli gravid den här gången.
Just nu är det ju faktiskt möjligt...
lördag 5 januari 2013
Nu dör vi i förtid också...
Som de flesta tidiga lördagsmorgnar, spenderar jag första timmen med en kopp te och Sydsvenskan. Idag var det en artikel om att ofrivilligt barnlösa dör i förtid. Man tar inte hand om sig själv på samma sätt om man inte har en ny liten generation att ta hänsyn till.
Jo tack, jag vet. Nej, jag har ju inte dött i förtid än (även om det känns som en stor bit av ens själ dör för varje försök med negativt resultat). Men osunda vanor är lite av en vardag i min tvåpersoners-familj. Snabbt, kortsiktigt dämpade av oro och sorg heter det också.
I artikeln står det bl.a. att:
Jag hoppas att jag ändå hittar tillbaka till styrkan. En vinterpromenad i det oväntade solskenet får bli första steget. Ett litet steg mot nytt hopp om en liten... och om att inte behöva dö i förtid...
Jo tack, jag vet. Nej, jag har ju inte dött i förtid än (även om det känns som en stor bit av ens själ dör för varje försök med negativt resultat). Men osunda vanor är lite av en vardag i min tvåpersoners-familj. Snabbt, kortsiktigt dämpade av oro och sorg heter det också.
I artikeln står det bl.a. att:
- Fler ofrivilligt barnlösa män blir inlagda med alkohol- och drogrelaterade problem
- Fler ofrivilligt barnlösa kvinnor blir inlagda pga psykiska problem och begår oftare självmord
Jag hoppas att jag ändå hittar tillbaka till styrkan. En vinterpromenad i det oväntade solskenet får bli första steget. Ett litet steg mot nytt hopp om en liten... och om att inte behöva dö i förtid...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)