Vad gör man med "extrarummet"?

Vi flyttade till vårt lilla hus för tre år sedan. Byggt 1955 - från början två rum och kök på bottenplan, men av tidigare ägare omgjort till ett större vardagsrum och i stället tillbyggt med två nya rum.

Krypinet med snedtak på ovanvåningen blev TV-rum, vardagsrummet vardagsrum och ett av de nybyggda rummet såklart vårt sovrum. Magnus fick sin efterlängtade studio i källaren.

Sen hade vi det där extrarummet. Det som låg bredvid sovrummet. Morgonsol och valnötsparkett. Fönster ut mot rosenrabatten. På något outtalat sätt som gjort för tillskott i familjen. I väntan på, ställdes det in ett skrivbord och ett par överblivna möbler som inte riktigt fått plats någon annanstans. Så ser det fortfarande ut...

Vad gör man med extrarummet? Hur inreder man? Hur får man det att bli en del av övriga huset, utan att ständigt påminnas om det man önskar allra mest? Kanske får vi användning för det så som vi vill inom ett år. Kanske aldrig. Och så länge fylls det med papper från deklarationer, med räkningar, kuddar som inte används just nu och ett och annat sällskapsspel. Utan plan, utan någon större finess.

Kanske behöver jag fylla rummet med liv, bo in rummet, precis som vi gjord med de andra utrymmena i huset. I stället för att låta det vara det enda rummet där vi låter elementen vara nedskruvade under vintern. Det används ju ändå inte. (Kylan i rummet återspeglade bara frusenheten i mitt hjärta och i tider som dessa behövs nog mer värme.)

Vad gör man, någon som har råd att ge? Jag vill ju inte att rummet för evigt blir en påminnelse om det som kanske kunnat bli. Utan i stället är något i sig själv, som kan bli något annat framöver. Om vi har tur...  

Ett lyxproblem?

Idag sa vår HR-chef att förvaltningen stöttar min och kollegans önskan om att arbetsgivaren ska:
1. Kunna godkänna bruttolöneavdrag för IVF-behandling
2. Ge en god förklaring till varför inte, om det är svaret

Lite lagsnack:
Det finns möjlighet för arbetsgivaren att skattefritt bekosta privat vård och sedan göra ett bruttolöneavdrag för arbetstagaren. 11 kap. 18 § inkomstskattelagen (1999:1229, IL)

På Magnus IT-företag var detta inget problem när det gällde IVF. De hade insikt i att IVF-behandling faktiskt är ganska vanligt och flera kollegor har redan kunnat använda sig av stödet. Nu också Magnus, eftersom vi inte har några fler försök kvar inom den offentliga sjukvården.

Men jag då? Som jobbar hos Malmös största arbetsgivare? Nej. Inte. Nada. Jag fick inte heller riktigt svar på varför.

Då kom misstanken krypande, att de som sitter i arbetsgivarpolitiska utskottet nog inte själva är en del av statistiken, som säger att vart femte par har svårt för att bli gravida. Jag tror faktiskt inte att de har insikten. Om hur vanligt det är. Och om hur det känns - i hjärtat och i kroppen - att vara i den situationen. Samtidigt som man ska vara en fungerande kollega och medarbetare på jobbet.

På andra möten oroar man sig över att det föds för lite barn. Vem ska ta hand om alla kommande pensionärer? Hur ska välfärdssystemet överleva? Rent samhällsekonomiskt skulle fler offentliga IVF-behandlingar säkert återbetala sig i slutändan. Men det är nog en regeringsfråga...

Nåväl, en annan nöjer sig ju inte med ett så dåligt svar, så tillsammans med kollegan gjorde vi en skrivelse till vår förvaltning - med hopp om att få deras stöd att ta frågan vidare. Och den milstolpen kom idag.

Är detta ett lyxproblem? Handlar det bara om pengar? (frågade hon retoriskt, fast nog alla visste vad hennes svar skulle bli) Nej, nej och åter nej. Vid Jupiter! Det handlar om att bemötas med förståelse och omtanke. Att känna att jobbet bryr sig om det som händer i det privata, eftersom de två hänger ihop. Att se vad personen går igenom. Att bidra med det som är möjligt. Det är lika mycket en symbolfråga som ett ekonomiskt stöd.

Att skylla på administrativa kostnader (ja, jag har fått höra det) kan ni fetglömma! Med rikskuponger går det bra. Eller bilparkering. Och så vidare.

Vi har ju redan börjat vår privata behandling, så kanske får inte jag nytta av denna möjlighet. Just nu. Men det finns ju andra. Säkert många andra.

Måndagsblues

Idag kom det ikapp mig. Jag måste ha stängt av i fredags, när vi fick beskedet om att inget av de sex äggen blivit befruktade.

Sen flög helgen iväg, med alla de planer vi gjort oss. Hyrbil för att kunna köpa jord till trädgården, färg på Hornbach, hyllor på IKEA och för att kunna slänga skräp på medelsvenssons lördagsnöje - återvinningscentralen. Vi höll oss upptagna helt enkelt. Lite desperat upptagna ibland. Kanske var shoppandet av dvärgsyrén och segelduk till uterummet inte ett uttryck av direkt behov för vardagen. Kanske var det mer ett sätt att dämpa ångestspöket i själen.  

Men idag kom det. Mitt i skrattet kom det.

Jag kände redan på jobbet att jag inte riktigt var närvarande. Gjorde det jag skulle, men inte mer. Ibland är man glad för flex, så vid lunch tackade jag för mig och satte mig på bussen hem. Somnade. Det brukar jag aldrig göra.

Hem till soffan och Änglamakerskan. Så otroligt skönt det är att sugas in i fiktionen och glömma sina egna sorger för ett tag. En paus i mina egna tankar.

När Magnus kom hem kände jag bara sådan glädje över att se honom. Det är ju han och jag - tillsammans i det här. Han berättade något som hänt på jobbet och jag kunde inte låta bli att skratta och ge honom en kram. Men plötsligt kom tårarna i stället. Visst är det en hårfin gräns mellan känslor ibland. Förvirrande, ja. Absolut. Men också befriande. 

Så jag grät. För alla förhoppningar jag haft och alla jag kommer att ha. För alla drömmar som kanske blir något annat. För den förvirrande känsla av att kanske tycka det är OK att acceptera att det inte blir barn i det här livet och samtidgt behålla hoppet levande - vi har ju fler försök på oss.

Tills dess är det väl bara att ta dagarna som den berg- och dalbana de är. Gråta ibland. Skratta ibland. Hänga med i vardagslunket. Längta bort. Bejaka nuet.

Idag kom tårarna - och jag välkomnar dem.

Med musiken som tröst

I maj 2011 hade vi vårt bästa försök hittills. Två embryon, solsken och harmoni i livet (så gott det kan bli under IVF i alla fall). Allt kändes så bra. Vi var hoppfulla.

Jag kommer ihåg söndagen då jag var själv hemma. Magnus repade med bandet. Plötsligt fick jag den där värken i ryggslutet - den som oftast betyder mens. Nu betydde det panik. Men det gick ett par dagar och av sköterskan på RMC fick jag veta att det kunde kännas så när det fäste. Nytt hopp och en god känsla.

Men...jodå, det där men-et kom. När det var dags för blodprov och gravtest, så kunde testet inte ge riktigt svar och ny tid bokades in. Men den tiden behövdes inte eftersom jag började blöda på kvällen. Det som hade känts så bra, rann ur mig på flera sätt.

Då är det skönt att ta till skrivandet. Och eftersom Magnus gör musik, så blev det också toner. En hälsning till fjabbarna, som inte blev. Men som alltid kommer att finnas kvar. I mitt hjärta.

SOM DET LIV DU ALDRIG SÅG

På ett pågatåg av vemod

Just när sommarn drar mot höst

Jag ser skuggan kvar där du stod

Men den ger mig ingen tröst

Och som på rosen där i parken

Faller tårar på min hud

Det är kallt och blött på marken

Och jag hör dig i stadens ljud

Som en ängel som flyr vinden

Som en vilsen monolog

Som en flyktig tår på kinden

Som det liv du aldrig såg

Det sägs att saknaden kan vandra

Tusen mil på en minut

Vill längta bort ifrån det andra

Det som plötsligt fick ett slut

Jag går i söderskogens grönska

Med tunga steg för det jag bar

Om jag fick det jag kunde önska

Jag önskar att du funnits kvar

Det dom säger är nog riktigt

Det finns ett liv att leva nu

Men det känns inte längre viktigt

För i det finns inte du

Alla dessa goda råd

Har ni också fått dem? Klart ni har.
Alla dessa goda råd på vägen. "Slappna bara av, så plötsligt händer det" (är väl inte med i en Triss-reklam för tusan!) eller "Skaffa hund". Den bästa hittills har nog varit: "Låna en bebis, när jag var bebis lånades jag runt till släktingar som hade svårt att bli gravida och sedan blev de gravida".

Det är inte mina vänner som själva har gått igenom IVF som ger råden. Nej det är alla andra. (Inte precis alla, men många) De som visserligen kanske inte lyckades bli gravida på första försöket, men som blev det månaden efter.

Okej, jag förstår att det kan vara svårt att veta vad man ska säga. Att man menar väl och vill muntra upp. Kanske ge exempel från något man själv stött på. MEN JAG BEHÖVER INGA GODA RÅD!!!

Jag och Magnus vet vad just vårt problem är (så mycket man kan veta). Vi gör det vi behöver göra för att underlätta för graviditet - tro mig. Vi frågar när vi inte vet, vi träffar vår fantastiska kurator Marie, vi äter rätt, motionerar, tar hand om oss och varandra. (Vi kan visserligen ge varandra goda råd, men det räknar jag nog mer som en del av vår egen process, även om jag själv skulle kunna lära mig att hålla tyst även där ibland.)

Det allra allra bästa, som räcker så långt, är en enkel kram. Fysiskt när vi ses, eller virtuellt. Behövs inget annat. Inga berättelser om andra som lyckats bara de började tänka på annat. Inga goda råd. Bara känslan av omtänksamhet och vetskapen om att det finns någon som ibland tänker på oss är allt som behövs för att hjärtat ska värmas på ett gott sätt.

Spara tipsen tills det är dags att välja blöjsort, dagisplats eller fritidsaktiviteter. Tack.

Självklart

Jag har aldrig tänkt att jag inte skulle kunna få barn. Från p-pillren i tonåren, tills jag hittade min långvariga kärleksaffär, så har det liksom varit självklart att barn, det är inga problem när det väl är dags. Mina syskon har ju både en och två...och sex ungar (tror jag är uppe i 16 syskonbarn vid det här laget...) Tror även att alla i min omgivning sett mig som framtida förälder och dessa förväntningar skapar ju även egna förväntningar. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig. Allt är inte så självklart.

Jag vet det nu. Jag vet också att många andra också vet det. Vi är inte precis ensamma med att ha lite nyckfulla ägg och få spermier. Bara att konstatera att även om jag i stort är en del av heteronormen, så är jag det inte riktigt fullt ut ändå. Då borde jag ha 1,3 ungar eller nåt, vid det här laget...

Tänk så otroligt lite det pratas om IVF. På arbetsplatsen menar jag. Det är så naturligt att det efter bröllop är ok att undra när bebisen kommer. Att när man gått upp i vikt av hormonerna få frågan om magen tyder på att det är dags att gratulera. Men jag gissar att det lätt kan bli lite tryckt stämmning om man vid morgonkaffet i stället slänger ur sig att: "Jaha, nio ägg redo att befruktas och en man med uppskuren pung som går som Zeb Macahan där hemma. Håll tummarna för oss på fredag".

Det var emellertid när jag började prata om vår IVF som jag upptäckte att det fanns närmre än jag själv trodde. Och med de personerna som jag delar samma erfarenheter med, är det rätt skönt att det i stället är självklart att det är svårt och tufft, men också hoppfullt. Ju fler vi är som visar en annan sida, desto synligare och mindre "konstigt" kan det ju faktiskt bli.

Då kanske det nya självklara är att ingenting är självklart alls.

För det som inte blev

Vissa börjar skriva när de först försöker bli gravida. Eller under första försöket. Vissa kan berätta om babylycka efter bara en eller ett par gånger med IVF. Andra får nöja sig med insikten om att det inte kommer att gå. Någonsin.

För mig har det femte försöket precis visat att det inte blev någon befruktning. Inte ens ett embryo att föra tillbaka. Abrupt slut bara. Och tomhet. Denna förbannade tomhet.

Jag vill vara arg. På alla de som så käckt pratar om hur de bara "skakade kalsongerna, så råkade det bli barn". På de som föder barn och sen skiter i att ta hand om dem. På de som kommer med sina "goda råd" (råd som står mig upp i halsen). På de som är helt vanliga föräldrar - de som egentligen inte gjort någonting, men som har något jag önskar att jag hade. Jag vet att det inte hänger ihop egentligen. Deras och mitt. men jag vill ändå vara arg.

Jag funderade länge om jag verkligen skulle "outa" mig i det offentliga såhär - att skriva en blogg om IVF:en. Men nu har jag börjat. Har redan varit igenom mycket, så det blir nog en del bakåtblickar. Jag har funderat på om jag bara skriver för mig själv - då hade jag ju kunnat öppna ett word-dokument och sparat det på datorns hårddisk. Men jag valde såhär ändå. Kanske för att visa att allt inte är som det verkar. Kanske för att eventuellt ge styrka till andra. Eller insikt till de som inte riktigt vet. Eller förstår. Eller tror att det är så lätt.

Och sen skriver jag för er, små fjabbar. Som jag hoppats på. Varje gång. Längtat efter och haft känslor för, redan när ni bara var små celler. För er som aldrig blev, men också för er som kommer. Hoppet är det sista som överger en människa, så även för mig. Även om det just nu är tufft. Så förbannat tufft.