En dag att minnas

På bussen till Lund satt vi längst fram och diggade till "I feel good" på chaufförens radio. Kan det bli en bättre start på dagen? Jag menar, att sätet längst fram var ledigt och att en låt som får det att spritta i kroppen spelas! ;-)

Idag skulle bli en bra dag. En möjligheternas dag. Idag fanns inget annat.

Bussen var i tid. Tåget var i tid. Inte mycket folk alls (kanske inte så konstigt klockan åtta en söndagmorgon). Vi kom till Norreport, tog promenaden till Kongens Nytorv och det obligatoriska stoppet på Baresso. Strax innan tio klev vi in på Stork.

En skön väntan. Lite vatten, bläddra i en av sagoböckerna som de har där. De som beskriver hur det är att växa upp med bara en förälder, eller två av samma kön. Eller att ha blivit till med hjälp av en donator. Fina böcker som jag hoppas jag får läsa för en liten.

Sen kom Liv och hälsade. Det var hon som skulle hjälpa oss med inseminationen. Hon pratade svenska, till Magnus lycka. (Han har inte riktigt kommit överens med danskan, värmlänning som han är.)

Vi blev visade till ett av rummen. Utanför varje rum sitter en liten figur, en slags symbol i stället för nummer. Vi var i pingvinrummet. Ännu ett tecken på att det kommer bli en fin dag (Magnus har en förkärlek för pingviner och jag fick en mjukdjurs-pingvin en gång när jag var sjuk. En kär vän numera.)

Liv berättade om proceduren, vad som skulle hända och hur det kanske skulle kännas. Hon sa att Magnus fick hjälpa till med själva inseminationen om han ville. Det var oväntat och lite pirrigt.

Så låg jag där på britsen (en sån där skön en, utan speciella hållare för benen). Liv var lugn och försiktig. Hon sa att sekretet vid livmodern såg fint ut (Ha, trodde aldrig att jag skulle bli glad över att ha fina ägglossnings-flytningar!). Plötsligt var det dags för Magnus att hjälpa till. Först kände jag att det var lite pinsamt att ha två personer samlade nedanför mina spretande ben, men Magnus sa sedan att allt han sett var sprutan han skulle använda. Och det var speciellt att han fick göra det. Befäste på något sätt att vi gör det tillsammans.

Själva inseminationen gick ganska snabbt, men sen fick vi rummet för oss själva, en filt över benen och Magnus kunde krypa upp vid mig på britsen. Där låg vi och försökte ta in det som hänt. Lite varma om kinderna. Jag vet inte om det var för att det faktiskt var ganska varmt, eller om det var en varm känsla som kom från inombords. Det var en smått fantastisk upplevelse. Om en halvtimme skulle spermierna ha hittat hela vägen till äggstocken och där lägga sig och vänta på ägget. Hur spännande som helst!

Så när vi ligger där blir vi plötsligt medvetna om musiken. Är det inte? Hrm. Låter som Tone Norum i "Allt som jag känner" fanns liksom i Bollywood-style. Det är någon slags indisk meditationspop som har precis samma melodislinga. Att få Tone Norum och Tommy Nilsson på näthinnan just här och nu var nog det mest oväntade idag.

Efter en stund kände vi att det nog var dags att kliva upp och vi sa adjö till Stork för den här gången. Förhoppningsvis behöver vi inte komma tillbaka, om ni förstår vad jag menar. Men jag trivs här. Alla vi mött har varit omtänksamma och vänliga. Så skönt.

Nu är det bara att vänta och hoppas att det fäster. Att det är blödningsfritt och ett positivt resultat om två veckor då det är dags för gravtest. En lite pirrig väntan. Men just idag, här och nu kan det inte vara bättre. Och det är just den känslan jag vill och behöver landa i. Att allt är möjligt. Och oavsett: - Det här är en dag att minnas.

Väntan på en väntans tid

Det är faktiskt lite ovant det här. Att inte först ha äggplock. Kanske därför som det känns så överraskande att det är dags i morgon (även om alla ultraljud och sprutor borde ha gett en liten ledtråd).

Insemination. Jag försöker undvika statistik just nu. Vill ju bara att det ska gå på detta försöket. Vill så gärna. Det är ju något nytt, något annorlunda. Så kanske...

Jag ska faktiskt tillåta mig att vara hoppfull. Att våga tro på detta försöket. Blir det sorg så kommer den, det behöver jag inte vara orolig för. Och det är kanske min tur att vara stabil. Trots hormonpåslag och stressigt jobb. Jag har lutat mig väldigt mycket på Magnus. Behövt, önskat, krävt att han ska vara klippan. I alla väder. Men det är ju inte så lätt för honom heller...

Att gå från gemensam IVF till donator ÄR ett stort steg. Man har ju från start trott att den eller de av motsatt kön man väljer att dela sitt liv med, är de man får barn med. Nu blir det inte så rent biologiskt, men fuck biologin! (Parden my french) Det är inte biologin man knyter an till, det är en annan människa. Den som finns nära. Vardagen. Livet.

För mig är det därför helt ok med donator, men just nu drabbar det ju inte heller mitt genetiska arv, så jag kanske inte ska vara den som avgör om det är jobbigt eller inte. Jag hade nog tyckt det var jobbigt om den dörren stängdes. Det vet jag. Men det tar vi en annan dag. För i morgon kliver vi på bussen 07:31 för att ta oss in till Köpenhamn. VI ska insemineras. Med förhoppning om att en ny tid väntar. En väntans tid.

Hoppsan, då kör vi!

Oj, då var vi visst på gång! Här sitter jag i soffan och har tagit mognadssprutan.

Det började i förmiddags med ett nytt ultraljud. Det såg fint ut och jag fick snabbt ett mail med resultatet. Idag var det istället Stork som dröjde något med svaret. Men framåt fyrasnåret kom äntligen mailet med besked: att vi var välkomna till kliniken på måndag och skulle ta vår mognadsspruta på lördag kväll...

Men så kom det ett mail till. Det var från Helene, den barnmorska vi haft mest kontakt med, som tydligen var hemma idag. Hon ville kolla om det gick bra, så jag mailade över ultraljudet och det svar jag fått från hennes kollega. Då fick jag ett mail tillbaka att hon ville jag skulle ta sprutan redan ikväll och komma in på söndag. Har två fina folliklar redo, men fler på tillväxt (vilket kanske skulle kunna ses som en bra sak, men det kan bli för mycket av det goda också).

Så det var bara att dra fram åbäket till engångsspruta och blanda till cocktailen. Detta är den spruta jag gillar minst, eftersom den är så stor och trög. Som tur är så agerar Magnus blandare, han som är den lugna och metodiska av oss. Så är det bara för mig att få styr på nålen och sticka till.

Och ikväll gick det bra. Så nu ska vi bara ringa till kliniken i morgon och bekräfta en ny tid till på söndag, kolla in Skånetrafikens app när tågen går och göra oss redo för insemination. Nu börjar det allt bli lite spännande det här!

Längtan efter att tillhöra

Lyssnade på ett inlägg om äggdonatorer på SR idag. Modigt och starkt att vara en som donerar till andra. Jag kan förstå att det kan kännas märkligt att lämna ifrån sig något som är förknippat med reproduktion. Att lämna blod är ju också otroligt fint, men inte lika laddat på något sätt (förutom för mig, som är ett hopplöst fall när det gäller att hitta något att sticka i). Lite jobbigare var det att lyssna på hur den svarta marknaden drabbar kvinnor i fattiga länder även för detta. De som av omständigheterna tvingas till att dela med sig. Det är inte helt okomplicerat det här.

Starkt också av Anna & Mattias att berätta om sin situation. Även om det blir fler donatorer i Sverige, så är det ju bara de där tre försöken man har (i alla fall i Skåne) och skulle inte det gå, så är det ändå privat klinik och privata kostnader som står till buds. (Jo jag har hört om ersättning från försäkringskassan, men det vete katten..)

Det Anna säger i slutet av intervjun hugger till. Hon säger att den stunden de var gravida, även om det bara var ett litet tag, då var de innanför på något sätt. Och det är ju så det känns. Det handlar om just innanför och utanför den norm som finns i samhället idag. Och det är klart att vi längtar efter att tillhöra. Det finns något djupt mänskligt i det.

Tidsoptimisterna

Jag visste det! Jag skulle bett om en utskrift att få med mig hem direkt. Jag börjar ju gråta för mindre...

Det handlar om mitt ultraljud på Öresundskliniken. 11:10 skulle jag vara där. 11:30 gick sekreteraren förbi och bad om ursäkt för förseningen. "Men du kanske är van?" tolkade hon mitt hummande till svar. Ja. Tyvärr. (Men deeet gör inget, min arbetstid är inte lika mycket värd som er...) Missförstå mig rätt.Jag lägger gärna ner tid på det här, men ständigt återkommande förseningar är inget annat än dålig planering.

När jag kom in gick själva ultraljudet bra. Skönt. FP undrade vem han skulle maila resultatet till. Jag sa att det gick bra till mig så kan jag vidarebefordra redan under dagen. Jag sa att jag behövde det snabbt,eftersom jag utifrån det skulle få besked om fortsatt behandling. FP lovade att maila direkt.

Tyvärr har jag lärt mig den hårda vägen att det där "direkt" betyder något annat för en tidsoptimist. Vid två-snåret ringde jag och påminde. Jättejobbigt. Man är ju inte precis hormonstabil själv. Ville ju vara säker på att hinna. Det gick så långt att jag och Magnus var på väg dit för att få ut resultatet, men då hann det komma. Vi hann skicka till Stork och de hann svara.

"Allt ser bra ut. Fortsätt med dosen och boka in ett nytt ultraljud på torsdag..."

Ånej, inte igen! Just nu är jag mindre nervös för själva inseminationen och mer för förberedelserna innan. I alla fall när jag har med tidsoptimister att göra...

Den varmaste omtanke

Min hosta hade kommit tillbaka och en slags förkylning likaså. Just snyggt när de är nedräkning för insemination. Vill ju bara vara fit for fight så att säga.

I söndags när det var läggdax var hostan värre än vanligt. Jag försökte komma på något vi hade hemma, som kunde lindra. Hade vi inte...? Jo hostmedicinen Magnus fått innan jul att ta just vid läggdags. Absolut värd att prova. Så med 10 mg Cocillana-etyfin hoppades jag på en hostfri natt. Och det fick jag. Men jag hade missat den möjliga biverkningen "kramper i gallvägarna"...

Hostan dämpades, men samtidigt startande en olidlig smärta i övre buktrakten. Jag har haft problem med gallan för tre-fyra år sedan och borde känt igen symptomen. Men jag hade för ont och andades dessutom för snabbt, så att både händer och fötter domnade. Magnus hämtade kudde (Man hamnar ju alltid på badrumsgolvet vid sådana här tillfällen av någon anledning...) och ringde vännen Göran, som är ambulanssjukvårdare. Han fattade vad som hänt och rekommenderade smärtlindring, men de där fantasiska stolpillrerna jag tidigare haft, hade jag slängt då datumet gått ut. Faaan!!! (ursäkta)

Så det blev hela karusellen med 112 och två ambulanssjukvårdare som kom hem till oss. Då hade jag både lyckats få på mig BH och krypa till soffan. Komiskt på något sätt, den lilla värdighet man försöker upprätthålla i sin litenhet...

Jag hade så ont, så ont. Samtidigt var jag mest rädd för att detta skulle påverka vår insemination eller chansen att bli gravid.

Så när sjukvårdarna frågade om mitt hälsotillstånd, berättade jag vad vi är på gång med och det ska jag säga er, av allt det som hände, all smärta, alla tröstande ord, så var det en mening som gick rakt in i mitt hjärta den här natten. Där jag kände att tårarna brände bakom ögonlocken och jag glömde all annan smärta. Det hände när sjukvårdarna skulle packa ihop och den ene av dem (Marcus tror jag han hette) sa några ord om hopp om bättring för magsmärtorna. Sen letade han upp min blick och fortsatte:

"- Och lycka till med det andra också"

Det andra också... De orden och den ögonkontakten betydde så mycket för mig där jag befann mig just då. Att han redan innan tagit sig tid att höra sig för om hormonprocessen och sedan önskade oss väl även i det. Inte bara i det uppenbara onda. Den bekräftelsen och omtanken betydde mer än allt annat just då.

Vi tog oss på egen hand till akuten, där jag efter lite om och men äntligen fick den där sprutan i baken som fick smärtan att ebba ut. (För blodprov och dropp fick de prova på fem ställen på armarna, så jag bävar inför tisdagens provtagning.) Tanken var att kolla organen med ultraljud på förmiddagen, men eftersom smärtan var borta på morgonen fick jag åka hem. Ett klart fall av att gallan inte klarade medicinen. Inga större men, mer än att jag är lite trött och Magnus lite ledbruten efter att ha försökt sova på två stolar. (Älskade Magnus, som var på väg hem för lite sömn, men som stannade kvar då jag fick gråt-attack när han skulle gå) Förhoppningsvis och troligtvis kan vi gå vidare med processen för insemination i veckan.

Det var lite overkligt att ta sig hem igen på morgonkvisten. Som att ha varit på ett lite oväntat slumber-party, fast med galonbrits och dropp. Att det kan göra så ont så man inte vet var man ska ta vägen i ena stunden och i andra, när det bedarrat, att det är så svårt att komma ihåg hur ont det gjorde. (Tack kroppen för dåligt minne).  Men framförallt tack Marcus för att du ställde de där frågorna och brydde dig om det vi kämpar för mest just nu. Det ger mig fortfarande en sådan fin känsla i kroppen (...och lite blödig). Det var den varmaste omtanke...

Funderar på forum

Magnus håller just nu på att försöka skapa ett diskussionsforum för ofrivillig barnlöshet. Vad han kunde se, så fanns det kanske vissa trådar på platser som Familjeliv, men inget med huvudfokus på IVF, insemination, hopp och förtvivlan när man vill men det inte går.

Finns det behov och intresse? Eller känns det bättre att vara en del av något större, mer kopplat till allt annat som handlar om barn och föräldraskap. (Detta blir en mycket ovetenskaplig kundundersökning)

Själv är jag inte så mycket inne på familjesidor, eftersom jag är där jag är. Men jag tycker t.ex. att IVF-bloggar och Föreningen Barnlängtans sidor är bra eftersom de samlar just oss som delar liknande erfarenheter. Kanske kan forumet länkas hit på ngt sätt.

Vad säger ni? Ska jag be Magnus fortsätta utveckla eller ska han lägga tiden på sin app med hårdrockquiz i stället? (Dit jag by the way planterade ett gäng Winnerbäck-frågor, men de raderades snabbt av en anledning jag inte riktigt förstår.)

=)