Något att skylla på

Jag kan nog inte är jag rädd. Även om det är nog så behändigt. Att skylla vikten på hormonerna, alltså. (Humöret och känsloyttringarna, däremot, det är ett fenomen som som hormonerna absolut har påverkan på)

Förra året, när vi gjorde 4 IVF:er, "smög det på" ca tio kilo mellan varven. Hur roligt är det på en (våg)skala? Precis som om jag inte har nog med sprutor, känslostormar, hopp och förtvivlan!?!

Visst, hormonerna påverkar, det gör de. Men sen finns ju den där beprövade metoden för att döva smärtan ständigt närvarande. Att trösta med mat. Eller rentav ett slags mellanting mellan tröst och straff... Ja ni läste rätt, en egenbestraffning på något konstigt sätt.

Jag har t.ex. haft de där tankarna att "Det spelar ändå ingen roll", eller "Ja, då kan jag ju alltid skylla på vikten".

Varför jag nu vill göra det. Tycker jag inte själv att jag är värd att få ett barn? Jo, det gör jag ju.

Vad är det då? (Alla ni därute med examen i psykologi får gärna ge en vink om processerna som är i görningen). Själv funderar jag såhär:

Det som jag upplever som det djupaste mörkret just nu, som jag är så otroligt rädd ska inträffa är att det inte blir något barn. Jag pendlar mellan att förtränga det hela på ett plan, men det poppar alltid upp på något sätt. Då kommer beteendet och tankarna fram. Som att hellre vilja skylla på vikten än att inse livets orättvisa brutalitet, till exempel. Som att "straffa" mina "orimliga" förhoppningar.

Samtidigt, parallellt med alla dessa tankar och känslor, finns också något annat inom mig. Känslan av att jag kommer att förlika mig med tanken om det blir så. Även om det antagligen  innebär något slags livslångt sorgearbete. Det får bli en del av mig helt enkelt. Och inom mig känns även det ganska okej. Svårt, men okej.

Och jag har ju någonstans bestämt mig att jag inte ska kunna "skylla" på vikten ifall det går åt pipsvängen. Det är ju därför jag sitter här med mina soppor och dreglar över kokböcker och kak-recept! (Nåväl, så farligt är det inte). Jag kör ett XtraVaganza-race till helt enkelt, klar lagom innan midsommar. och på ett sätt är det riktigt skönt att komma ifrån maten ett tag. rensa ut. Börja om.
Aldrig smakar väl ägg & keso så gott som första tuggan efter kuren! Och kroppen blir piggare när sockerberoendet försvinner.

Kroppen mår bättre. Jag mår bättre i själen. Samma läge som tidigare dock - ännu inga barn. Och skulle det inte heller bli några, så får jag ta det då. Och inte ska jag skylla på vikten. Även om det alltid är skönt att ha något att skylla på. Eller hur?

Aha! Rabatt!

Var på Hemköp idag. Det var kundkortsdag med specialpriser på lite allt möjligt. Vi köpte t.ex. 3 paket bacon för 15 kronor (inte illa). Och köttbullar för tio kronor (billigare än IKEA t.o.m.)

Jag hade anat att vi skulle komma att trängas med pensionärerna. Inget illa ment - jag är ju själv redan en av dem! (när det kommer till att dra nytta av extrapriser vill säga....och till fondsparande, tyckte min förra personliga bankman). Men jag kunde för allt i världen inte förstå vad alla barnvagnar med tillhörande föräldrar gjorde där vid den här tiden.

Tills jag upptäckte att alla bar på blöjpaket.

- Aha! Även det var det ju rabatt på - något som gått mig helt förbi i reklambladet. Inte så konstigt kanske. Jag är ju inte precis målgruppen. Har inte tentaklerna för sådant ute. Och medvetet och omedvetet väljer jag bort Libero för billig mozzarella just nu.

Jag som hade sett en ganska lugn stund i matbutiken framför mig. men vi klarade oss med nöd och näppe därifrån. Maken, köttbullarna, mozzarellan och jag.

26 maj - de ofrivilligt barnlösas dag

Förra året togs det initiativ till en speciell dag för att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet, berättar föreningen Barnlängtan. Det är samma dag i år. Dagen före Mors dag.

Symboliskt. Bra. Och behövligt.

Min arbetsgivare gatukontoret har nu skickat brev och förfrågan till arbetsgivarpolitiska utskottet om att kunna erbjuda bruttolöneavdrag för behandling. Det gör man nämligen inte inom Malmö stad för tillfället. En av Skånes största arbetsgivare...

Men min förvaltning har nu valt att stötta, även om man för tillfället inte har makt att avgöra saken själv och även om stöttningen just nu inte betyder ekonomiskt stöd, utan moraliskt. Det är nog viktigare egentligen.

Själva betalade vi fakturan för min privata behandling igår. Halva summan, eftersom makens privata företag ordnar avdraget på bruttolönen. Så kanske kommer inte jag få möjlighet att ta del av ev. nya regler. Men mina kollegor i samma situation kanske får. Och det är en seger i sig.

Ibland får man stå upp för andra och inte bara sig själv. För det är ju så att jag inte är ensam. Verkligen inte. Och allra minst en dag som denna. Som jag alltid kommer att ha med mig - även om jag också får chans att fira Mors dag. Någon gång där framme.

PS: Bra inslag i TV4:s nyhetsmorgon: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=snart_ar_det_de_ofrivilliga_barnlosas_dag&videoid=2195240

Bara teori och ingen praktik

Har varit till Stockholm tur & retur. Jag är med i ett nätverk för kvinnor och jämställdhet inom transportsektorn och det var årsmöte med tillhörande seminarium. Inspirerande och intressant.

På middagen som följde, kretsade samtalet naturligt nog kring kvinnors och mäns olika möjligheter att delta i och påverka samhället. För att förtydliga - det handlar inte om att man ska behöva bli så lika som möjligt. Tänk i stället: "ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två",  Och att tankar och erfarenheter ska värderas lika.

Kvinnorna vid mitt bord hade - förutom sin teoretiska kompetens - personliga erfarenheter. De hade ju både ett, två och fem barn att relatera till! Jag, jag har bara teorierna. Ingen praktik.

Mer än mina egna erfarenheter och upplevelser förstås. 

Jag kan tänka mig, att om jag får barn, kommer jag säkert att trilla i fallgropar på vägen för jämställdhet. Men jag kommer också försöka skapa något mer. Fler alternativ både för en kille och en tjej. Det känns lite surt att ännu inte ens få chansen.

Det blir ju lätt lite ihåligt att diskutera sådana här frågor när det är som det är just nu. "Det är ju lätt för dig att säga, som inte själv har barn." Jo, men jag vill ju ha egna barn! Jag vill anta utmaningen att låta en flicka utveckla äventyrslusta och en pojke att gråta - om det är det de vill.

Men tills vidare får jag nöja mig med att diskutera. Och inspireras av andra.

Och vänta...

Konsten att lägga tak

Den här helgen försvann fort. Det var nämligen dags att byta tak på huset.

Den bästa investeringen (förutom arbetskraften i form av kunnig svåger och bröder som kunde hugga i) var helt klart byggställningarna. Då kunde till och med jag våga mig upp på taket! =)

Bakom gammal läkt och takpapp väntade ett gäng elaka, murkna brädor, så på ena sidan fick vi byta all råspont (tänk vad man kan slänga sig med byggaruttryck efter bara fyra dar).

Det var slitigt, men roligare än vad jag hade trott. Ni vet, känslan när man kommer in i ett flow, där alla gör någon del för helheten. Slänga skräp, spika läkt, böja stuprör, fixa fika...

På fyra dagar hade vi fixat till ett tak, som förhoppningsvis inte ska bytas fler gånger av oss i alla fall. Så nästa nyår kanske jag slipper vakna av att det regnar in i hallen...

Och tro det eller ej, jag tänkte nog inte på IVF en enda gång.

Oväntat möte

Det är när man börjar prata om det som man märker hur vanligt det är. Det finns överallt...

Idag var jag på MIL-institutets workshop på temat ledarskap och livsberättelsen - som innebar reflektion över händelser/personer/vägval som gjort mig till den jag är idag och som på så sätt påverkar mig i mitt ledarskap. Enkla, men ack så effektiva metoder för samtal, reflektion och feedback gjorde att tiden gick fort och min törst efter lärande blev stillad. Skönt med inspiration!

Det som slog mig dock, var hur öppenhet skapar förtroende och på så vis öppnar upp för nya insikter.

Jag valde till exempel att berätta om min IVF - och dess påverkan på min arbetssituation - som en del i min livsberättelse. Det i sin tur ledde till att en annan person delade med sig av sina två adoptioner. Inte så att vi satt och pratade barnlängtan i stället, utan mer ett konstaterande att "Jag har också varit där, jag kan förstå vad du går igenom". Mer behövs inte. En skön känsla... Och lite oväntad på en plats och i en situation med nya, okända människor.

Vi fick ett oväntat möte i mötet kan man säga. Oväntat, men inte ovälkommet. Och jag gick tillbaks till jobbet lite lättare i både stegen och i sinnet. Redo för en lång skön helg.

Efter sommaren

Jaha, så har vi träffat Leif, vår läkare. Svårt att veta om han egentligen tycker att det är lönt att fortsätta. Vi har ju lite problem med det där som kallas tillgång och efterfrågan.



Nåväl, efterfrågan är ju stor. Från oss båda. Det är snarare tillgången som saknas. På pigga spermier och mogna ägg. Det kommer med andra ord inte vara vi som ser till att den goda statistiken upprätthålls på kliniken. Den lyckan får vi gratulera andra till.

Leif tyckte i alla fall att vi skulle vänta med nästa försök till efter semestern. Men kontakta dem redan vid nästa mens för att lägga upp ett schema. Min äggmognad hoppades de kunna ordna med ett annat protokoll (hello nässpray och deppighet igen!).

Ska man börja fundera på alternativ redan nu? Jag har inte förstått att det är svårt med spermiedonation nu när vi redan "använt" våra tre offentliga försök.

Borde jag läst på bättre? Borde informationen vara lite enklare? Borde reglerna vara mer tillåtande?

Det är ju till och med så att jag rent av blir förbannad på denna snårskog av regler, alternativ och konstiga föreställningar om barnlöshet som råder. Klart att vi vill försöka med våra egna ägg och spermier, men för den sakens skull vill vi väl inte förkasta möjligheten att prova också andra alternativ!

Skit är vad det är!

- - -

Väntan på att kliniken ska öppna efter semestern kan kännas lång. Men så kom vi på att vi kanske kan vända på allt. Låta denna mellantid faktiskt bli en tid med annat för ögonen. Njuta av sommaren. Ordentligt. Och än en gång hoppas att "det kanske är sista sommaren ni kan göra som ni själva vill" som en av läkarna på RMC uttryckte det.

Det enda vi önskar är tillgång till en pigg och glad spermie som kan knyta an till ett moget och förnuftigt ägg - för att få det där miraklet vi hoppas på.

Efter sommaren. Kanske är det vår tur då.

Har ni hört den om snigeln?

Har ni hört den där historien om snigeln som kom in på en bar och ville beställa ett glas vin?

"- Vi serverar inte sniglar här",  röt bartendern och plockade upp snigeln och kastade ut den på gatan. Två veckor senare så kommer snigeln in på baren igen. Och frågar:
"- Varför gjorde du så?"


Min man berättade denna roliga historia för mig idag. Och vad händer? Jo jag blir rörd och tårögd (såklart). Vet inte om det var hans röst, när han skulle säga snigelns replik, eller om det bara var empati för denna stackars snigel, som utlöste det. Magnus fick påminna mig om att det var ett ganska roligt skämt och att jag faktiskt skulle skratta och inte gråta.

Men tänk att under ett par veckors tid kämpa sig tillbaka, bara för att kunna ställa frågan varför den blev behandlad som den blev. Jo, det är rörande på något sätt. Och jag håller med snigeln. det var inte särskilt juste att göra så, utan en vettig förklaring.

För mig kom historien att handla om att inte ge upp. Inte ta skit och inte ge upp. Även om det tar tid. Och det känns i hjärtat.

Och om inte bartendern den här gången serverade det som snigeln ville ha, så vore hon eller han en hjärtlös typ. Eller hur!?

I mellanrummets tid

Det är i mellanrummets tid som tankarna flyger hit och dit.

När vi är inne i IVF, när det är rutin med sprutor vid 19-snåret, då är det full fokus på här och nu. På att tänka positivt, att det ska lyckas. Att metoden vi valt är rätt. Att det är bra att inte tänka på alla andra eventuella möjligheter. Nej, här och nu gäller. Och det känns bra.

Men i mellanrummet är det en annan sak.

Den här märkliga tiden mellan försök.  Även om jag vet att vi har fler försök kvar, så händer det något i det vakuum som skapas. Delvis fast i en sorg efter det som inte blev, samtidigt som tankarna kommer. Är det rätt väg? Finns det något annat sätt? Skulle vi ändå inte ställa oss i adoptionskö? Men visst är det Ok att inte få barn också? Vad vill jag? Vad känner jag? Hjälp, jag vill hoppa av!!! Snurr, snurr, snurr, snurr.....

Då är det skönt att i förväg ha bokat in tid hos Mari. En timmes samtalsstöd. Någon som ställer de där frågorna vi behöver just nu. Någon som hjälper en att sätt ord på oron, men också som neutraliserar och saktar ner tankarna som far och flyger. Som t.ex. att det inte är konstigt att få en massa tankar i huvudet såhär efter att vi inte kom vidare i senaste IVF:en. Men att det inte heller är nu man tar några avgörande beslut. Låt tankarna komma och flyga sin kos igen. Några landar och dem kan jag ta tag i sedan. 

Jag måste inte lösa allting här och nu. 

På måndag ska vi träffa vår läkare för att prata om fortsättningen. Jag är lite nervös. Vill ju få en ärlig chans när vi väl försöker. Hoppas det mötet ger några svar och lite ro. Och att vi kan blicka framåt mot det där försöket. Det som ska lyckas. 

Så att vi kan lämna mellanrummets tid.

Barn är inte allt, men så otroligt mycket ändå

Jag vill ha en liten. Tänk så fantastiskt att lära känna ett helt nytt liv från starten, att dela så mycket, att vara betydelsefull för den människan på ett så totalt sätt.

Jag vill få barn. Visst vill jag det. Men det finns också andra viktiga saker i livet för mig. Kanske kommer jag att vara en sådan person sen, som går så fullständigt upp i barnen att allt annat känns meningslöst. Men jag tror inte det. Jag vill inte döma någon annan, jag säger bara att sådan är inte jag. Just nu. 

Mitt liv är i alla fall värt att leva för min egen skull. Det är en viktig grund för mig. Men för det gör det inte mindre ont att mista sina fjabbar efter 12 dagars hopp, väntan och önskan efter ett återinförande. När man inte ens får chansen eftersom befruktning uteblir.

Ledsenheten kommer på mig i de mest oväntade situationer. Inte när jag tror att "nu borde jag känna mig ledsen", utan det liksom kryper på och överraskar när man minst anar det. Det gör det hela lite extra svårt att hantera. Varför gråter jag nu egentligen? Det var ju bara krukväxten som behövde vatten. Och varför gråter jag nu? Jag skrattade ju nyss. Och vad nu då? Är jag verkligen ledsen över att ha missat två minuter av Mästarnas mästare, eller beror det på något annat?

Ibland är jag inte ledsen, bara lite sorgsen. Som igår, när jag var ute och gick i Skrylle och såg den lilla skogsstigen som kallades "sinnenas stig". Tänk att gå där och utforska naturen tillsammans med en liten. För att sedan grilla korv på någon av grillplatserna som finns utspridda i området. Så mysigt det skulle vara. Vi har ju så bra förutsättningar där vi bor, med skogen och äventyret runt knuten.



Det är en svår balansgång det där. Att önska sig barn och att förlika sig med tanken på att det kanske inte händer. Jag vill ju inte ge upp hoppet om att bli gravid eller få ett barn. Absolut inte. Men jag behöver nog ändå någon slags livlina. En tanke om att OM det inte händer, så måste det vara Ok ändå.



Margareta Melin på Malmö högskola
i rollen som kulturtant



Om jag inte får barn, då kanske jag i stället kan bli en sådan där bohemisk kulturtant på Österlen - som skriver böcker, håller föredrag och ordnar lokalrevy för sommargästerna.

Eller kanske en internationell miljö- och kvinnorättskämpe som reser världen runt och ställer saker till rätta...

Eller varför inte starta ett B&B med café på Nya Zeeland? Och tipsa backpackers om inspelningsplatser från Sagan om Ringen (om någon fortfarande bryr sig).

Inte illa något av det faktiskt. Barn är inte allt. Men så otroligt mycket ändå.

Det är bara att hänga i.

Kära mamma

Ska hem till mamma idag, för att fira hennes 73:e födelsedag.

73 år. Det är respekt. Hon är nämligen av den gamla skolan dessutom, den som slitit på lågavlönade jobb, stannat hemma med oss barn och som tack fått en usel pension. Hon är alltså inte en av de välmående 40-talister, som under pensionen verkligen sätter fart på både sin konsumtion och sina fritidsaktiviteter.

Kära mamma, som jag vet längtar och hoppas på att det ska gå bra för oss. Som sörjer och är ledsen för vår skull, även om hon inte alltid vet hur hon ska visa det.

Nu längtar jag ju inte efter barn för mina föräldrars eller svärföräldrars skull. Men man tänker ju ändå. Jag vill ju att mina barn ska ha en äldre generation att vara med och lära sig saker av. Men tiden går.

Nu har min mamma barnbarn redan, så den där pressen att "producera" barnbarn finns inte riktigt från det här hållet. Sånt kan ju göra en galen och irriterad och förbannad. Nej, mina andra syskon har sett till att det inte saknas en ny generation. Hehe, kul för dem...Nädå, så farligt är det inte. Är van vid att alla fått barn runt omkring från innan jag visste att jag själv skulle ha svårt, så det får ju kännas OK.

Brorsans barn är t.ex. redan 16, resp. 13 år gamla. När de var små var de hemma hos sin farmor en dag i veckan, gick i skogen, spelade spel, umgicks. Då var mamma tio år yngre. Klart att de har kunnat få en annan relation.

Men jag hoppas att det finns tid för en relation. Snart. Om en vecka har jag och Magnus tid för samtal med läkaren. Hoppas han har något hoppfullt att säga. Jag är beredd att försöka igen.

Ordning & reda

Jag har gett en hylla i garderoben till IVF kan man säga.

Någonstans måste man ju göra av alla engångssprutor, hormoner och vaginalkrämer man samlar på sig. Några ska vara i kylen. "Hrm.. ska jag ha isbergssallad, eller Menopur idag?" Men de flesta behöver bara en mörk, lugn plats.

Visst är det bra med ordning & reda. Samtidigt påminner det ju om det liv vi lever just nu. Varje gång jag öppnar garderoben.

Jag funderade lite på om det är jobbigt eller inte. Och kommer just idag fram till att det faktiskt är OK. Det är såhär det är just nu. Även om det där grav-testet för tillfället nog ska flyttas till en mindre synlig plats, så hjälper ju alla dessa påsar och förpackningar oss att i alla fall få en chans till en liten bebis. Det är verkligen inte fy skam. Verkligen inte.

Vi glömde ringa och boka tid för samtal med kliniken igår. Inte lika mycket ordning & reda i huvudet med andra ord. Men kanske ett gott tecken, att en solig Valborg kan locka så med sällskapsspel och trädgårdsmys att IVF:en får stå tillbaka ett litet tag. Sen att jag förlorade i "Bondespelet" var väl inte just det jag hade planerat. Men det kan ju vara trevligt att vara gift med en storbonde som har råd att köpa den där herrgården, så länge jag också får lov att bo där, ha ha.

Vårt nästa steg är samtal med kliniken. För att prata om senaste försöket, som inte ledde till någon befruktning alls. Och förhoppningsvis för att prata om strategin inför nästa försök. Det där som ska lyckas, ni vet. Vi hoppas ju så på vårmånaderna. Allt känns positivt i luften. Värmen kommer. Vi är pigga. Och det är ordning och reda i garderoben...