Trettio grader i augusti

Trettio grader ute och jag är så trött. Värmen gör säkert sitt till, men jag försöker hålla mig inomhus. Enda gången det svala klinkergolvet i vardagsrummet kommer till nytta. (På vintern är det raggsockar och eld i kaminen som gäller).

Är det bara värmen eller kan det också vara min nygamla vän Menopur som spökar? Jag är nämligen tillbaka till dagarna med schema. Inte glömma spraya, absolut inte strula till det med sprutorna. (Tänk att jag varit en räddhare när det gäller sprutor och blodprov - tji fick jag.)

Det där med biverkningar är inte alltid så lätt. Blir jag irriterad och ledsen på min käre M för att jag går på hormoner eller för att jag har allmänt kort stubin? Går jag upp i vikt som en bieffekt av medicineringen eller av matvanorna? (Jag får nog erkänna att ett antal kanelbullar och lakrisgodisar har slunkit ner i sommar.)

Det går bra med sprutorna i alla fall, även om 300 enheter känns som en hel liter ibland. Kan riktigt känna hur äggstockarna gnyr och vrider på sig där inne, hur de börjar svamla och stirra och ploppa fram äggblåsor i en takt de själva känner är något utöver det vanliga månadsvisa tugget. Så länge de gör det bra så får de hålls. Så länge det kan leda till att vi lyckas få en fin befruktning så är det helt ok med vår lilla kvälls-ceremoni.

I morgon är det läkarbesök. Vi närmar oss ett nytt försök. Och året var 2012 - då det var trettio grader i augusti...

Fantastiska Familjära Falkenberg

Så var semestern slut och det är dags att komma in i vardagslunken igen - och förhoppningsvis också ta upp bloggandet lite mer regelbundet.

För egen del har det blivit mycket häng hemma, en del med kompisar och släkt. Vi har också hunnit med Springsteen och Göteborg, plus ett slags husbilsäventyr i Småland.

Där i husbilen tog jag tillfället i akt att läsa turistbroschyrerna som fanns till hands. Och jag hittade en fantastisk annons från Falkenbergs kommun. Man har säkert en god tanke och att de har gjort en tydlig målgruppsanalys kan ingen betvivla. Nejdå. Här är det barnfamiljer (köpstarka såklart) som ska njuta av den där härliga blandningen av stad och natur, av livskvalitet för föräldrarna och barnen. Alla vill ju sina barn väl, det vore till och med alldeles för grymt att vägra dem att växa upp i Falkenberg...

Hur mycket Rosanna i annonsen själv fått välja sina ord och hur mycket PR-byrån styrt, är jag inte rätt person att svara på. Men någon har i alla fall valt att lyfta upp just detta: "Magen är stor nu och det är så fantastiskt att känna bebisen röra sig och tänka att snart blir jag och min man en familj." Kul för er...

Rosanna blir inte bara en familj tack vare barnet, hon vill ta med det ut i naturen just runt Falkenberg, leka med det i skogen, plocka bär, bla bla bla (Inte en chans att pappan hinner få vara föräldraledig här inte).

Ja ja, jag har ju inga planer att flytta till Falkenberg ändå. Borde väl inte bli så upprörd och är kanske inte det heller egentligen. Det här är vardag, normen, målgruppen. Man är van.

Men det är ta mig tusan en sak som irriterar mig! Jag och  Magnus är ju också en familj redan nu. Med eller utan barn! I min familj finns även mina föräldrar, syskon och syskonbarn. Jag är inte ensam bara för att jag inte blivit gravid själv än. Singelhushåll och hushåll utan barn kan vara minst lika köpstarka, kreativa och entreprenörsdrivande som den klassiska kärnfamiljen. Om inte mer...

Så kära Falkenbergs kommun, jag kanske kommer och hälsar på en weekend eller två. Men jag tror inte att jag kommer att hitta det jag verkligen söker här. Även om ni lovar det i er fantastiska familjära annons.

Schyssta gubbar

Sitter i en ledningsgrupp som just nu består av mig och ett gäng män i åldern 55+. Med både barn och barnbarn vid det här laget förstås. Och här kommer jag (tjolahopp tjolahej tjolahoppsan sa) och berättar att just nu är jag lite gråtkänslig pga hormoner och frågar om de kan vara standby för mina inplanerade planeringsdagar ifall jag ska fixa äggplock då.

Och allt de säger är "- Jamen, det fixar vi, det ordnar sig". Nog för att de inser att jag antagligen planerat de där planeringsdagarna så till den milda grad att det är ganska enkelt att hoppa in i mitt ställe. Men vilken skön känsla att kunna vara så öppen på sin arbetsplats och få det stödet. Av den kategori män som man ibland kan ha lite fördomar om, det erkänner jag. Skönt att inte kunna dra alla över en kam.

I morgon förmiddag ska jag träffa läkaren för att få veta hur upplägget blir inför stundande IVF. Efter det vet jag förhoppningsvis hur mina kommande veckor ser ut - i alla fall lite bättre än idag. Outlooken lever ju vidare fast man är på väg in i IVF-bubblan. Möten bokas ibland månader i förväg. Det går inte att hålla luckor i kalendern för ultraljud och äggplock, men det är också bara att boka om och av när man vet. Känns skönt att känna så, inte låta jobbet ta över. Det är dock lite svårare när man bokat in sig själv och tio andra på en konferensanläggning för verksamhetsplanering inkl övernattning.

Då är det bra med en eller ett par "schyssta gubbar" i närheten. Som nog är lite - inte nervösa, det skulle jag inte säga - men kanske ovana vid situationen. Som ändå ser till att det blir enkelt att prata om. Som i sin tur "bidrar" med sina krämpor på ett ganska komiskt sätt. Som tar ner mina prestationskrav på en lagom nivå - något som jag verkligen behöver när det är dags att fokusera på IVF:en. Och som säger att de ställer upp om det behövs.

Och en verksamhetsplanering är ju bara en planering, som kan justeras. En IVF är ett unikt tillfälle som innefattar så mycket drömmar, tankar och känslor, så mycket här och nu. Det är där jag kommer vara. Och mina schyssta gubbar hjälper mig med det...

Vi har något att berätta...

- Jo, det var en sak vi skulle vilja berätta....

Känner ni igen det? Orden som får det att knyta sig i bröstet, som gör att man håller andan lite längre än vanligt. När tusen tankar hinner fara genom huvudet, samtidigt som man vet, MAN VET, vad det kommer att handla om.

När någon nära vill berätta om sin glädje, om att de väntar barn. När ens egna känslor är en enda röra. Man är ju glad för deras skull. Så klart. Håller tummarna för att allt ska gå bra för dem. Men samtidigt kommer den egna sorgen närmre. Gör det svårt att hålla uppe mungiporna i det där leendet som förväntas av en.

Den här gången var det en närstående, under en gemensam semester. Inte precis att man kan stänga om sig och låta det smälta in i lugn och ro. Nog hade jag och M pratat om att detta kunde ske och på något var det en slags förberedelse. Vi hade gått igenom scenarion för hur vi skulle kunna tänkas reagera. Och nu när det skedde kunde vi vara öppna med att det kändes svårt för egen del. Utan att det ska förta deras glädje. Ni hänger med, eller hur.

Jag trodde att jag tog det bra. Satt tålmodigt och lyssnade på hur det hade gått till, fick veta de flesta detaljer faktiskt. Och jag sa till mig själv: - Linda, såhär är det. Såhär blir det. Man kommer att bubbla och vilja berätta allt. Skärp till dig nu. Håll ihop.

Det gick väl sådär...hrm. Jag har ju börjat med nässpray nu och då är jag inte riktigt härskarinna över mina egna reaktioner och känslor. Jag sa till M att det var bra, men inombords växte det stora svarta hålet till sig. Såpass mycket att jag flydde ut på Borås gator (ja, vi var i Borås just då) för att smälta det hela. Men det ska tydligen bli värre innan det blir bättre. Jag lyckades spoliera en överraskning övriga hade till mig eftersom jag gått min väg och SEN sagt till att jag gått ut. Skuldkänslor på skuldkänslor, vissa kändes lite väl förstorade i sammanhanget, men de blandades i en sådan där salig röra som är så svår att ta sig ur. Men det gick till slut.

Än en gång tog jag det där svårbemästrade förnuftet till fånga och mötte övriga på stan för en middag. Jag försökte förklara hur det var - att jag är glad för händelsen, men att min sorg kom lite för nära. Och att jag dessutom känt att jag förstört den goda stämningen. Det blev ok. Jag blev ok. Och vi kunde säga hej då till varandra och önska varandra lycka till - från hjärtat - när den gemensamma semestern närmade sig sitt slut.

Men jag misstänker att jag inte kommer undan. Varje gång någon inleder med ett - Jo, vi skulle vilja berätta en sak, så kommer det att vara lite, lite jobbigt mitt i all den glädje som den där meningen förebådar...

Semester i Vilda västern

Ibland kan man ju undra varför man utsätter sig för vissa saker. Som att åka till High Chaparall i värsta semestertiden - som kryllar av barnfamiljer med knallpulverpistoler, minihölster och cowboyhattar...

Jag och M har nu varit på några dagars "road trip" med föräldrarnas lilla husbil. Ja, jag menar verkligen lilla - tänk Kalle Anka på julafton, så är vi nära. 

 Det skulle i alla fall bli skönt att bara dra iväg, utan några större planer, se vart vi hamnade helt enkelt.

Vi hade väl High Chaparall i åtanke. Emelie, som hjälper oss att sjunga in låtar, har en pojkvän som jobbar som stuntman där. Så varför inte åka och kolla in stället? Senast jag var där var jag tio och vaskade guld och åkte slänggungorna. Det är vad jag minns.

Väder och vind gjorde att vi först hamnade i Varberg. Älsklingen hade fått en fix idé om att besöka Bockstensmannen (som tydligen ligger i Varbergs fästning) så det gjorde vi. I lördags var det dags för High Chaparall.

Det började bra. Emelie mötte upp oss och vi fick följa med in bakvägen. Vi träffade hennes stuntman och hans bröder och sedan visade hon oss till huvudgatan och vi bestämde oss för att mötas upp igen till vilda västern-showen klockan ett. Tills dess skulle jag och M utforska stället på egen hand.

Då, plötsligt, blev det bara så jobbigt.

Jag vet att jag kan bli gnällig om jag inte ätit på länge och blodsockerhalten sjunkit för lågt. Jag vet att jag lätt blir ledsen när jag är inne i en period med nässpray. Men det var inget av det. Jag bara kände mig helt missanpassad, som en utböling. Antingen ska man ju vara ett begeistrat vilda western-fan, med egna kläder och boots, eller så ska man vara en sådan där barnfamilj som köper puffra och hatt till barnen och verkligen njuter av sitt familjeliv och av alla barnaktiviteterna. Vad gör två ensamma vuxna människor utan vare sig barn eller cowboy-attributs här?

Och varför bryr jag mig? I vanliga fall tänker jag väl inte så, utan jag och M kan ha skoj i princip var som helst. Som tur var gick den värsta ledsenheten över och jag kunde njuta av vår lediga tid och stunt-showen vi fick se. Men något slags vemod stannade ändå kvar en liten stund extra.

Sedan hände det en grej som faktiskt fick mig på ett annat slags humör igen. Det var när vi skulle åka tåget - den där turen där det ingår ett tågrån med banditer längs vägen. På bänken mitt emot oss satte sig en yngre och lite äldre kille, båda utrustade med pistoler och gevär. Jag sa till den ena killen att eftersom vi inte hade vapen, så fick de skydda oss. "-Ja det ska vi göra", sa han allvarligt. Det var bara så gulligt. Och när vi sedan klev av i mexicobyn, tackade jag för sällskapet och den äldre killen sa "trevligt att träffas". Inga stora ord kanske. Ingen världsomvälvande händelse precis. Men en go känsla. Som får mig att känna att det finns något utanför familjen, som kan skapa ett värde. (Detta får jag återkomma i ett senare inlägg, känner jag.) Att även kontakten med andra kan ge energi och glädje.

Så till slut blev denna road trip ändå ett bra sätt att lämna vardagen och stundande IVF för en stund. Och om jag nu bara blir av med den här förkylningen som drabbade mig i samma stund vi kom hem, så ska väl även jag kunna möte höstens äventyr med ett glatt humör. Och semestern är ju inte heller slut än...

En tanke om tingens vardande

I morse fick jag bara en filosoferande tanke, sådär i förbigående, men som jag inte kunde låta bli att dra på munnen åt.

Det började som så ofta i dessa tider med att jag läste runt på facebook - detta skyltfönster man visar upp mot omvärlden för att berätta om sitt liv. Där kan man ta del av stort och smått, högt och lågt från sina vänner, ofta är det mycket roande. Ibland kanske det inte är tänkt att vara roande, men blir det ändå.

Ofta finns det kommentarer från barnföräldrar om deras små guldklimpar, som hittar på än det ena och än det andra. Gulligt (...sa hon med sammanbiten röst och en grimas som nog skulle likna ett leende, men som mer blev till ett fladdrande i ena mungipan... nädå, så farligt är det inte). Den här gången hade två småttingar (en kille och en tjej) lekt ihop och gullat och delat ut kramar till varandra till föräldrarnas förtjusning. Inte nog med det, tydligen hade dessa små liv, som ännu inte kan prata ordentligt, tänkt på varandra hela kvällen (hur man nu vet det).

Tänk om en av dem, eller varför inte båda, är gay? Det är visserligen helt ok att krama det motsatta könet även då, men frågan är om föräldrarna hade skrivit på samma sätt om det varit två barn av samma kön som lekt och kramats ihop?  Normen för hur saker och ting (och människor) ska vara finns med redan från första andetaget i ens liv. Kille gillar tjej, tjej gillar kille. Rosa och blått. Busa och leka fint. Ta för sig och vänta och längta.

Nej, nej,nej, jag klankar inte ner på att pojkar och flickor kramas, eller att föräldrar tycker det är gulligt. Jag kunde bara inte låta bli att peka på att den där lilla normen som petar in oss i ett fack finns överallt och alltid runt omkring oss.  

Det går inte alltid att värja sig och man kanske inte heller ska bli obstinat. Men ibland är det faktiskt riktigt uppfriskande att bara filosofera lite över tingens vardande.

Över andras barn då, eftersom jag inte har några egna. Jag vet...

PS: Hittade förresten en artikel i Barometern om det där med könsroller:  http://www.barometern.se/bonus/konsrollerna-startar-tidigt(1064907).gm

Att låna någon annans tanke

För någon vecka sedan hade vi vänner över på lite mat. De har också påbörjat en IVF-resa, men är ännu i startfasen. Det blev i alla fall så att vi pratade lite om våra tankar och erfarenheter - det kan vara skönt att göra det med någon som faktiskt vet hur det kan kännas. Även om varje situation och känsla är unik på sitt sätt.

Hon sa något som jag tänkt på såhär i efterhand. Att de väljer att flytta närmre släkten och syskonbarnen för att  - om det inte går vägen för dem - ändå vara nära barn och unga människor. Detta eftersom de tillför något extra till ens eget liv.

Och det är ju sant. Oavsett om det är mitt eget barn eller någon annans, så kan jag lära mig nya saker och framförallt se världen ur ett nytt perspektiv. Det är nyttigt och utvecklande, absolut. (Kontakten med andra människor är väl det som också egentligen är en grundförutsättning för utveckling kan jag unna mig att filosofera över såhär en söndagsförmiddag.)

Jag önskar att jag själv oftare hade kunnat se så nyktert på saken. För jag håller ju med. Men det blir ändå inte riktigt samma sak. Och det är jobbigt att inse att det är så - att det ändå inte är samma sak. Det är också något annat jag längtar efter också. Tror jag i alla fall. 

Oavsett, så var det ändå en liten tröst att få ta del av hennes funderingar. Allra helst när ens egna tankar för tillfället flyger runt som yra höns i en alldeles för trång hönsgård.

Då är det skönt att låna någon annans tanke för en stund.