Snälla, ring inte....

Detta är de värsta dygnen under hela vår IVF! Och det beror inte på att det spänner i magen och jag får gå som en krokig gammal gumma när jag ska ta mig från soffan till toan, till soffan igen.

Själva äggplocket är väl inte heller en helt angenäm upplevelse. Förutom fantastiska sköterskan Karina, som håller handen och påminner en om att ta djupa lugna andetag, när man ligger där på britsen och känner sticket från äggutplockaren.

Men det kan jag stå ut med. Det som gör mest ont är väntan mellan äggplocket och vår inbokade tid för återinförande. Rädslan för att telefonen ska ringa. För att man ska ringa och säga, att "Nej tyvärr, det blev ingen befruktning den här gången...heller"

Vi har haft fler återinföranden än obefruktade tillfällen, jag vet. Men det senaste minnet är som skarpast på något sätt. Denna antiklimax som sker när man inte ens får chansen.

Vi ska vara positiva och inte ta ut något i förskott, det vet jag också. Men vad hjärnan och förnuftet försöker intala, sätter sig ibland de där känslorna emot. Jag vill att det ska gå bra så mycket att det värker i hjärtat. Vill tro på att vi har flyt den här gången. Ser varje litet positivt tecken som en signal på det där flytet. Såhär tjugo utplockade ägg senare. Ett labb som gör sitt yttersta för att hitta fina spermier och få en bra befruktning.

Nu är det fyra timmar tills vi ska vara där igen. Snälla, ring inte....

Panikattack

Igår vid midnatt fick jag lite av ett hysteriskt utbrott kan man nog säga. Panikattack går också bra.

24:00 skulle jag ta min kära lilla mognadsspruta. Jippie! Redan vid tiosnåret börjar det krypa i benen på mig och jag studsar runt i soffan som en guttaperka. Jag är inte kvällsmänniska! Sista timmen försöker vi hålla oss vakna med hjälp av Galenskaparnas humorserie "Tornado - en tittarstorm". Jag sitter upp i soffan. Jag ligger på fotpallen. Jag vänder mig på ena sidan, vänder mig på andra sidan, försöker hålla mig vaken. Kan meddela att jag inte minns ett dugg av sista halvtimmen på TV:n. Minns bara tröttheten.

Och på detta ska vi då blanda till tiotusen enheter Pregnyl. med denna fantastiska engångsspruta som gud glömde. Som tur är så sköter Magnus blandandet. Han är den lugna av oss.

Men när klockan närmar sig midnatt börjar jag bli lite nervös. Vill ju inte bli för sen med sprutan, måtte vi hinna "i tid". Jag vill ju hinna andras in - andas ut- lite också innan jag sticker in nålen i magvalken. Det drar ut några minuter på tiden, så redan när jag får sprutan är jag uppe i varv.

Den här finingen kan du köpa
på Granngården. Min spruta var i typ
samma härad. Tyckte jag...

Och denna jäkla spruta sen! Menopurens engångsdito är en barnlek jämfört med denna! Det går ju inte att lugnt och försiktigt få upp vätskan och dubbelkolla efter den lilla droppen i detta åbäket! Antingen kommer jag att rycka upp kolven och spruta ut hela innehållet i en våldsam kaskad, eller så kommer det att dröja till nästa vecka innan jag lyckas. Sprut-jäkeln (ursäkta svordomen) rör sig inte som jag vill. Just nu rör den sig inte alls.

Panik, panik, panik, panik.... och däremellan en make som försöker behålla lugnet och slutligen får hjälpa mig att få ordning på sprutan så jag kan sticka in den där långa lite sneda nålen och börja spruta in vätskan. Det känns som om det står still, men sakta men säkert töms innehållet in i magen på mig. Jag (men framförallt maken) kan pusta ut.... Eller jag menar... först ännu en liten övertrött scen från mig om att vi blev sena, att vätskan kanske inte kom i osv osv. Som om det är detta jag ska lägga energin på...

Men nu är det gjort. Till slut somnar vi, unnar oss en senare buss till jobbet och intar position väntan. Måndag är vilodag. Inga sprutor, ingen spray. På tisdag vet vi om sprutan gjort det den ska. Då har jag förhoppningsvis lämnat panikattackerna bakom mig...

"Hur många barn får jag när...

...jag blir stor?"

Satt du också på trottoarkanten och letade upp lagom stora stenar i gruset, sa ramsan, kastade upp stenarna i luften och såg hur många av dem som du lyckades fånga kvar?

Fick du också en dockvagn i julklapp runt din treårsdag? Som du bäddade ner din lilla "Skrållan" i och sedan gick på promenad ute på gatan med?

Lekte du också "mamma, pappa, barn" med de andra ungarna i kvarteret?

Framförallt som tjej så matas du redan från spädbarnsåldern med bilden av dig själv som mamma i framtiden. Den omhändertagande. Du byter kläder på Skrållan, serverar saft i den lilla rosablommiga kaffeservisen och möblerar dockskåpet med furumöbler och plastiga dockor (en mamma, en pappa, en syster, en bror - tror dock att dagens ungar är lite mer vana vid andra slags plastfamiljer och familjekonstellationer och det är ju bra). Du vet inget annat än att så ska det vara. För dig också, när du blir ungefär lika stor som din egen mamma...

Visst finns det säkert något bra och lärande i denna lek. En förberedelse inför vuxenlivet. (Killar lär sig dunka varann i ryggen och stå upp för varandra, tjejer att ta hand om sina dockbarn - kom inte och säg att det där är biologiskt, för då kommer jag att ryta till!)

Kanske ska det vara lite oskuldsfullt när man är barn. Man ska inte behöva tänka (eller ännu mindre uppleva) krig, ensamhet, sorg. Men kanske kan det också vara ok att få veta att allt inte kan tas för givet. Inte senaste WII-spelet, inte årliga flygresor till Mallis, inte egna barn. Och även om man, om man vill, själv får möjligheten att bilda stor familj, så är man kanske lite mer ödmjuk inför den ynnesten. Och man funderar ett steg till innan man slänger ur sig att "Ska ni inte skaffa barn snart? För oss var det bara att skaka kalsongerna..." Eller ännu hellre: "Vad tråkigt att ni har svårt att få barn. För oss var det bara att skaka kalsongerna..."

Nåväl. Som tur var hade jag både lego och bilbana att leka med också. (Tack kära storebröder för att ni gav mig fler valmöjligheter!) Så det där med dockleken blev liksom inte hela min identitet. Kompisarna och jag övergick från "mamma, pappa, barn" till att arrangera shower för föräldrarna, bilda spionklubb och leka dunkgömme i trädgården.

Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att ibland fundera på det där. Ja, ni vet. Hur många barn får jag när jag blir stor?

PS: På tal om Skrållan och barndomsminnen, så tipsar jag om Malin Billers blogginlägg i det ämnet. Min Skrållan var också "tantpermanentad".

Väntan

Nu känns det ska ni veta. Två centimeter stora äggblåsor - ett gäng av dem i varje äggstock - kanske inte är så tungt, men det känns. (Undra om äggstockarna är sura på mig för att jag hetsar dem så?)

Nu är det slut med Menopur för den här gången. Ett par dagar med spray och vid midnatt på söndag den kära mognadssprutan - den som känns som ett ärtrör att karva in i magen. Nåväl, minnet kanske överdriver lite då...

Men midnatt sen! Kul för den som är kvällsmänniska, men vad är jag? Jo en sådan som gärna lägger mig halv tio om det inte är ngt bra på TV. Nu ska man både hålla sig vaken och sedan lyckas att låta bli att strula till det med sprutan i sitt zombieliknande tillstånd mitt i natten. Magnus är nöjd dock - detta betyder ju att vi kan titta på film längre än vi vanligtvis gör när det är "jobbedag" dagen efter.

På tisdag är det dags. Och en viss spänning börjar byggas upp. Jag är inte orolig för det som händer på tisdag. För mig har det varit ok att ta ut äggen. Även om man är lite groggy efteråt och jag på nya stället saknar det extra syret som jag fick på RMC. Nej, det är dagarna emellan som är värst. Väntan på beskedet om det lyckats. Dels att hitta fina spermier, dels att mina ägg ska gilla spermierna såpass mycket att de tycker det är värt att börja dela på sig tillsammans. Oron för ett nytt antiklimax. 

Men då är då och nu är nu. Nu är det bara att vänta. Att låta äggen mogna därinne. Så att de är redo när de ska säga hej till personalen på labbet. Jag är lite nervös, men lite nervositet är bra sägs det. Då fokuserar man. Det tror jag på. Ibland kan det dessutom vara skönt att vara i händerna på denna väntan. Det finns liksom inte så mycket att göra nu, när det är tre dagar kvar tills vi ska dit.

Skulle väl då vara den där filmen som Magnus gärna vill se nu. Han väntar bara på mig...

Det är bara att hoppa upp

Ah, dessa kontroller av äggblåsorna! Denna härliga position där man känner sig som mest till sin fördel! Detta tillfälle då vaginan bara är just en vagina, som är en bra väg in om man vill få ett snyggt ultraljud. Inget sexigt någonstans.

Jag försöker tänka på att hitta ett par strumpor som inte är alltför slitna när vi ska dit. (Som om det inte är penibelt nog att ligga där utsträckt som ett spretig par blomstjälkar - att ha skav på strumpan skulle bara bli för piiinsamt tänker jag... jag har inte sagt att det man tänker hos gynekologen alltid är logiskt.) Sen är det ju bra med ett par skor som inte är för bekvämt ingångna, dvs doftande. Man måste ju tänka på läkarn-stackarn, som har fötterna mina i lagom ansiktshöjd. (nej, jag har inte skorna kvar på mig när jag ligger där, men de doftar ju av sig...)


"Jag tror jag tar min blå gyndräkt idag..."

Det där med lång tröja för att behålla någon slags grace när man seglar fram bakom skynket och upp på stolen, den tiden är förbi. Nu är det "bara att snabbt kila fram och hoppa upp" som gäller. Något sånär graciöst, gärna sjunka ner lite extra. För tillgänglighetens skull.

Idag var det dags att kolla om sprutorna gett resultat. Efter vår traditionella promenad från Södervärn till kliniken, anmälde vi oss i receptionen och satte oss ner för att vänta. Ett par tre andra gjorde samma sak. Då, alltid där och då, blir jag toanödig. (Hrm...kommer det bli bättre eller sämre av att gå på toa och försöka klämma ut lite? Hinner jag innan det är vår tur? Varför låter det alltid så konstigt när man spolat i toaletten på det här stället?) Många tankar far genom huvudet, men jag bestämmer mig för att leva lite farligt och vänta med toalettbesöket. Snart är det väl ändå vår tur att komma in.

"Linda & Magnus, varsågoda." Hej hej säger vi och när vi satt oss tillrätta runt bordet i undersökningsrummet vet vi att det egentligen bara är formaliteter att samlas runt det där bordet. Att det egentligen bara är för mig att göra mig redo att hoppa upp. Jag går bakom skynket, viker snällt ihop byxor och trosor...och så snabbt upp på britsen. Sådärja, titta lite upp i taket medan ultraljudsmanniken kommer på plats, sedan kika på skärmen. Magnus får stå lite på sidan, nästan bakom skynket, och kika på skärmen han med. Nu ska det letas, räknas och mätas. Det verkar vara ok, för snart är läkarn nöjd och jag får hoppa ner igen.

Nu känns det som att det är viktigt att få på sig kläderna fort. Det blir som en liten tävling mellan mig och läkarn; Ska han hinna tvätta och sprita händerna innan jag fått ordning på gylf och bälte? Jaaa, jag vann! Jag tar med mig skorna bort till bordet och knyter dem där. Ändå ganska nöjd med hur det hela gick idag. (Inte förrän när jag är tillbaka på jobbet och ska gå och "pudra näsan" upptäcker jag att jag visst vänt trosorna ut och in. Räknas det som fusk om vi hade tävlat på riktigt i påklädar/tvätta händerna-OS?) 

Nåväl, jag är ju också nöjd med det vi fick se på skärmen. Det verkar läkarn också. Vi stämmer av lite kring läkemedel och processen. Vi börjar kunna det här, men det är alltid bra att kolla lite extra. Ifall ifall.

Om fyra dagar ska vi dit igen (same procedure as last time). Men den här gången hoppas jag kunna hålla trosorna rättvända när de ska på igen...

Trettio grader i augusti

Trettio grader ute och jag är så trött. Värmen gör säkert sitt till, men jag försöker hålla mig inomhus. Enda gången det svala klinkergolvet i vardagsrummet kommer till nytta. (På vintern är det raggsockar och eld i kaminen som gäller).

Är det bara värmen eller kan det också vara min nygamla vän Menopur som spökar? Jag är nämligen tillbaka till dagarna med schema. Inte glömma spraya, absolut inte strula till det med sprutorna. (Tänk att jag varit en räddhare när det gäller sprutor och blodprov - tji fick jag.)

Det där med biverkningar är inte alltid så lätt. Blir jag irriterad och ledsen på min käre M för att jag går på hormoner eller för att jag har allmänt kort stubin? Går jag upp i vikt som en bieffekt av medicineringen eller av matvanorna? (Jag får nog erkänna att ett antal kanelbullar och lakrisgodisar har slunkit ner i sommar.)

Det går bra med sprutorna i alla fall, även om 300 enheter känns som en hel liter ibland. Kan riktigt känna hur äggstockarna gnyr och vrider på sig där inne, hur de börjar svamla och stirra och ploppa fram äggblåsor i en takt de själva känner är något utöver det vanliga månadsvisa tugget. Så länge de gör det bra så får de hålls. Så länge det kan leda till att vi lyckas få en fin befruktning så är det helt ok med vår lilla kvälls-ceremoni.

I morgon är det läkarbesök. Vi närmar oss ett nytt försök. Och året var 2012 - då det var trettio grader i augusti...

Fantastiska Familjära Falkenberg

Så var semestern slut och det är dags att komma in i vardagslunken igen - och förhoppningsvis också ta upp bloggandet lite mer regelbundet.

För egen del har det blivit mycket häng hemma, en del med kompisar och släkt. Vi har också hunnit med Springsteen och Göteborg, plus ett slags husbilsäventyr i Småland.

Där i husbilen tog jag tillfället i akt att läsa turistbroschyrerna som fanns till hands. Och jag hittade en fantastisk annons från Falkenbergs kommun. Man har säkert en god tanke och att de har gjort en tydlig målgruppsanalys kan ingen betvivla. Nejdå. Här är det barnfamiljer (köpstarka såklart) som ska njuta av den där härliga blandningen av stad och natur, av livskvalitet för föräldrarna och barnen. Alla vill ju sina barn väl, det vore till och med alldeles för grymt att vägra dem att växa upp i Falkenberg...

Hur mycket Rosanna i annonsen själv fått välja sina ord och hur mycket PR-byrån styrt, är jag inte rätt person att svara på. Men någon har i alla fall valt att lyfta upp just detta: "Magen är stor nu och det är så fantastiskt att känna bebisen röra sig och tänka att snart blir jag och min man en familj." Kul för er...

Rosanna blir inte bara en familj tack vare barnet, hon vill ta med det ut i naturen just runt Falkenberg, leka med det i skogen, plocka bär, bla bla bla (Inte en chans att pappan hinner få vara föräldraledig här inte).

Ja ja, jag har ju inga planer att flytta till Falkenberg ändå. Borde väl inte bli så upprörd och är kanske inte det heller egentligen. Det här är vardag, normen, målgruppen. Man är van.

Men det är ta mig tusan en sak som irriterar mig! Jag och  Magnus är ju också en familj redan nu. Med eller utan barn! I min familj finns även mina föräldrar, syskon och syskonbarn. Jag är inte ensam bara för att jag inte blivit gravid själv än. Singelhushåll och hushåll utan barn kan vara minst lika köpstarka, kreativa och entreprenörsdrivande som den klassiska kärnfamiljen. Om inte mer...

Så kära Falkenbergs kommun, jag kanske kommer och hälsar på en weekend eller två. Men jag tror inte att jag kommer att hitta det jag verkligen söker här. Även om ni lovar det i er fantastiska familjära annons.

Schyssta gubbar

Sitter i en ledningsgrupp som just nu består av mig och ett gäng män i åldern 55+. Med både barn och barnbarn vid det här laget förstås. Och här kommer jag (tjolahopp tjolahej tjolahoppsan sa) och berättar att just nu är jag lite gråtkänslig pga hormoner och frågar om de kan vara standby för mina inplanerade planeringsdagar ifall jag ska fixa äggplock då.

Och allt de säger är "- Jamen, det fixar vi, det ordnar sig". Nog för att de inser att jag antagligen planerat de där planeringsdagarna så till den milda grad att det är ganska enkelt att hoppa in i mitt ställe. Men vilken skön känsla att kunna vara så öppen på sin arbetsplats och få det stödet. Av den kategori män som man ibland kan ha lite fördomar om, det erkänner jag. Skönt att inte kunna dra alla över en kam.

I morgon förmiddag ska jag träffa läkaren för att få veta hur upplägget blir inför stundande IVF. Efter det vet jag förhoppningsvis hur mina kommande veckor ser ut - i alla fall lite bättre än idag. Outlooken lever ju vidare fast man är på väg in i IVF-bubblan. Möten bokas ibland månader i förväg. Det går inte att hålla luckor i kalendern för ultraljud och äggplock, men det är också bara att boka om och av när man vet. Känns skönt att känna så, inte låta jobbet ta över. Det är dock lite svårare när man bokat in sig själv och tio andra på en konferensanläggning för verksamhetsplanering inkl övernattning.

Då är det bra med en eller ett par "schyssta gubbar" i närheten. Som nog är lite - inte nervösa, det skulle jag inte säga - men kanske ovana vid situationen. Som ändå ser till att det blir enkelt att prata om. Som i sin tur "bidrar" med sina krämpor på ett ganska komiskt sätt. Som tar ner mina prestationskrav på en lagom nivå - något som jag verkligen behöver när det är dags att fokusera på IVF:en. Och som säger att de ställer upp om det behövs.

Och en verksamhetsplanering är ju bara en planering, som kan justeras. En IVF är ett unikt tillfälle som innefattar så mycket drömmar, tankar och känslor, så mycket här och nu. Det är där jag kommer vara. Och mina schyssta gubbar hjälper mig med det...

Vi har något att berätta...

- Jo, det var en sak vi skulle vilja berätta....

Känner ni igen det? Orden som får det att knyta sig i bröstet, som gör att man håller andan lite längre än vanligt. När tusen tankar hinner fara genom huvudet, samtidigt som man vet, MAN VET, vad det kommer att handla om.

När någon nära vill berätta om sin glädje, om att de väntar barn. När ens egna känslor är en enda röra. Man är ju glad för deras skull. Så klart. Håller tummarna för att allt ska gå bra för dem. Men samtidigt kommer den egna sorgen närmre. Gör det svårt att hålla uppe mungiporna i det där leendet som förväntas av en.

Den här gången var det en närstående, under en gemensam semester. Inte precis att man kan stänga om sig och låta det smälta in i lugn och ro. Nog hade jag och M pratat om att detta kunde ske och på något var det en slags förberedelse. Vi hade gått igenom scenarion för hur vi skulle kunna tänkas reagera. Och nu när det skedde kunde vi vara öppna med att det kändes svårt för egen del. Utan att det ska förta deras glädje. Ni hänger med, eller hur.

Jag trodde att jag tog det bra. Satt tålmodigt och lyssnade på hur det hade gått till, fick veta de flesta detaljer faktiskt. Och jag sa till mig själv: - Linda, såhär är det. Såhär blir det. Man kommer att bubbla och vilja berätta allt. Skärp till dig nu. Håll ihop.

Det gick väl sådär...hrm. Jag har ju börjat med nässpray nu och då är jag inte riktigt härskarinna över mina egna reaktioner och känslor. Jag sa till M att det var bra, men inombords växte det stora svarta hålet till sig. Såpass mycket att jag flydde ut på Borås gator (ja, vi var i Borås just då) för att smälta det hela. Men det ska tydligen bli värre innan det blir bättre. Jag lyckades spoliera en överraskning övriga hade till mig eftersom jag gått min väg och SEN sagt till att jag gått ut. Skuldkänslor på skuldkänslor, vissa kändes lite väl förstorade i sammanhanget, men de blandades i en sådan där salig röra som är så svår att ta sig ur. Men det gick till slut.

Än en gång tog jag det där svårbemästrade förnuftet till fånga och mötte övriga på stan för en middag. Jag försökte förklara hur det var - att jag är glad för händelsen, men att min sorg kom lite för nära. Och att jag dessutom känt att jag förstört den goda stämningen. Det blev ok. Jag blev ok. Och vi kunde säga hej då till varandra och önska varandra lycka till - från hjärtat - när den gemensamma semestern närmade sig sitt slut.

Men jag misstänker att jag inte kommer undan. Varje gång någon inleder med ett - Jo, vi skulle vilja berätta en sak, så kommer det att vara lite, lite jobbigt mitt i all den glädje som den där meningen förebådar...