Upplyftande vattengympa

Förra torsdagen var första gången för mig på vattengympa för gravida. Jag såg nog fram emot själva motionen - helst eftersom hostan hindrat mig från att göra något mer ansträngande än att promenera till bussen. Det som jag var lite nervös för... eller ja... snarare mycket tveksam till, var själva badhuset. Jag gillar inte badhus.

På något sätt har skräckrapporteringar om oduschade kroppar och kalsonger under badbyxorna, tillsammans med gamla minnen av hår och plåster i bassängen, satt sina spår. Det hjälper inte att alla påpekar att kloret gör att det är renare här än i sjöar och hav. Det är något med badhus som gör mig lite illa till mods helt enkelt.


Av Malin Biller: billerbloggen.com

Men vad gör man när man är gravid och bebisen ökar med 200-250 g i veckan för tillfället? Motion är bra. Och jag gillar ju att simma. Så det var bara att anmäla sig.
 
Nu var det inte bara första gången på vattengympa, utan första gången jag besökte Lunds omtalade Högevall. Det var elva år sedan sist jag besökte ett kommunalt badhus (spa har jag besökt mer regelbundet dock). Hur gör man nu förtiden? De där nycklarna med nummerbricka i röda gummiband syntes inte till. Nu var det en digital nyckel som gällde – en som både fungerade som entré och som lås till valfritt skåp. Till min glädje kom min barnmorska, tillika vattengympainstruktör, precis när jag försökte få rätt på vart jag skulle gå. Jag hängde med henne in till ett separat omklädningsrum, som tillhörde en undervisningsbassäng. Egen dusch och bastu hade vi också. Skönt. Och bassängen var helt OK. (Det här skulle nog gå vägen.)

Och när jag väl kom ner i vattnet så var det faktiskt helt underbart. Både upplevelsen av att vara lätt och ledig och att komma igång med motionen. Men jag överväldigades framförallt av känslan av att få vara med i ett sammanhang som så länge varit så långt borta. Här stod jag med gravidmage bland sju andra lika stora och större magar. Overkligt och rörande på något sätt. Det är ju faktiskt på riktigt det här, att det ska vara så svårt att fatta.
 
Träningen gick bra, även om jag några gånger tackade att vattnet dolde min oförmåga till koordination. Under avslappningen efteråt kom såklart hostan tillbaka. Så där låg jag och försökte kväva hostan för att inte störa de andra, samtidigt som jag bara ville ligga där och flyta och komma nära barnet i min mage. Hoppas det lugnar sig till nästa gång.

När passet var slut och det var dags att kliva ur bassängen fick kroppen en chock av tyngden som återvände. Men på något sätt var det ändå lättare än innan. Jag hade kommit igång med träningen, tagit mig till ett badhus och dessutom upplevt en härlig känsla av att vara på en fantastisk resa. Något som jag är så otroligt tacksam över. Ska försöka komma håg det när sparkar och höftvärk hindrar mig från min skönhetssömn framöver…

Jag är glad för min upplyftande vattengympa och om allt går som det ska så har jag sex tillfällen till att se fram emot. Sex tillfällen att övervinna min tveksamhet till kommunala badhus...

Septembersjukan

Vad hände? Jag som mådde så bra, trots en allt tyngre mage och känningar av foglossning.

Septembersjukan slog till.

(PS. Det här inlägget kommer mest handla om elände och tycka synd om, så att ni vet)

Först en helt "fantastisk" vecka med urinvägsinfektion. Den som man känner på sig är på väg innan den helt brutit ut. För mig var det så att snabbprovet på vårdcentralen inte ens gav utslag och läkaren sa "Grattis, du är frisk". Nej tänkte jag, det är jag inte. Då skulle det inte kännas obehagligt, ont och allmänt besvärligt i och runt urinblåsan. Som tur är finns barnmorskan, där jag lämnade ett nytt prov. "Vi får nog beskedet på måndag" sa hon. Detta var en torsdag. När jag kom hem kände jag att nej, jag vet ju vad det är, jag måste kunna få hjälp tidigare. Så efter ytterligare telefonsamtal med barnmorskan så skrev läkaren ut antibiotika till mig redan samma dag. Och kan ni tänka er - efter två tabletter försvann det jobbiga! Helgen var räddad!

Veckan efter var det dags igen. Jag och Magnus var på en "Blocket-tur". Vi hade hittat både spjälsäng och skötbord, precis såna vi ville ha, och tog hyrbilen på en runda i Skåne. Då kände jag hur det började klia i halsen. Nej, nej, nej, inte det också! Och vi som skulle till Gekås för seriös bebis-shopping nästa dag! Med Alvedon och näsdukar gick det väl an, men det var inte riktigt med samma energi som jag hoppats. (Saken blev ju inte bättre av att kanal 5 var där och filmade och vi lyckades hamna i deras väg. Vad svarar man på frågan: "Vad är det bästa med en tandborste?" Förstår att de vill fördumma besökarna där, men frågan är vem som egentligen längtar mest efter att vara någon annanstans...)

Detta var helgen den 14-15 september. Och efter varje förkylning kommer hostan. Idag sitter jag fortfarande och hostar. Har inte sovit igenom en hel natt på en månad nu. Det har fått bli soffan med tio kuddar för att stötta upp på ett något sånär behagligt sätt, eftersom det eviga hostandet dessutom gav rejäl träningsvärk. I veckan hostade jag dessutom sönder ett revben (alt. ett muskelfäste) så det blev en natt på akuten också. Visst kan det vara trevligt att kunna förbereda sig på vad som komma skall i form av vaknätter och så. Men nu när jag känner mig bra för övrigt, hade jag mycket hellre lagt energin på härliga höstpromenader och fixande i huset. (Bara jag nu går från jobbet till bussen, hostar jag i en kvart efteråt). Ibland har jag varit så trött på det hela att jag bara suttit och gråtit rakt upp och ner.

En gång satt jag på en föreläsning på jobbet och hostade sådär småjobbigt så att man kände att man störde, men att det ändå gick att hålla i schack. Trodde jag. En extra retning i halsen fick mig att välja gå ut och försöka hosta klart utanför lokalen. Det var tur att det fanns en toalett strax intill. Jag kom knappt innanför toadörren förrän jag började kräkas! Mysigt. Efteråt mådde jag trots allt så pass Ok att jag kände att jag hade kunnat sätta mig och lyssna vidare. Men jag tog ändå bussen hem i stället. Det har nu hänt ett par tre gånger att jag kräkts efter vissa av hostattackerna. Som tur är har jag varit hemma då. Barnmorskan förklarade att magen som redan är hoptryckt, kan vara extra känslig. Fattades bara det.

Man säger att bebisen lär sig känna igen föräldrarnas röster. Min lilla bebis kommer undra var den där stötande tonen har tagit vägen. Visst blir man lite orolig att detta påverkar, men det ska ju vara ganska säkert där inne. Hjärtljuden låter bra, det växer som det ska och det rör på sig i magen vid alla möjliga och omöjliga tidpunkter. Jag misstänker att det är bebisen som väcker mig om nätterna och sedan har det varit hostan som hållit mig vaken...

Nåväl. Efter denna månad hoppas jag innerligt att jag får börja koncentrera mig på graviditeten i stället för på hostan. Det går ju så snabbt nu. Redan vecka 31. Jag vet inte om jag är redo än! Just nu hoppas jag bara att revbenet hinner läka tills det är dags. Och att septembersjukan börjar ge med sig nu. Vi är ju ändå inne i mitten av oktober...

Första stora sparken

Första stora sparken kom igår. Nog har jag känt innan att det inte är som vanligt där inne, det där fladdret alla pratar om. Men nu fick jag en riktig kick i vänstra sidan!

Jag som varit lite rädd för att det inte kan vara sant det som händer. Som trots att jag sett en bebis och rörelser på ultraljudet har svårt att ta in att en annan liten människa växer i min mage. Det var som om den ville säga: "-Ge dig nu, jag är ju här!". Jag fick en klump i bröstet, det här är stort.

Efter vår vecka i Bohuslän överraskade Magnus mig genom att svänga inom Ullared på hemvägen. Och ni vet ju vad som finns där... Äntligen kunde vi gå på bebisavdelningen och kolla in nödvändiga och onödiga detaljer och jag fick chans att prova mammakläder. Bara det en milstolpe som heter duga. Nu känner jag mig dock mest som en tunna, där graviditeten lika gärna skulle kunna vara något helt annat, men bara magen får växa lite till så... Det är ju bara att välkomna den kroppsliga förändringen. Allra helst det där fladdret i magen som säger mig att jag aldrig är riktigt ensam längre. Märkligt och coolt på samma gång.

Så min lilla ofödda älskling, nu vet du att den 7 augusti, medan mamma satt och budade på Tradera, så gav du dig till känna med en välriktad spark i mellangärdet. Och jag älskar dig för det!

Underbara underliga ultraljud

Den 25 juli är min födelsedag. Det var på något sätt passande att vi fått tid till vårt första ultraljud just då. Äntligen skulle den här graviditeten bli på riktigt, det hade jag läst i böckerna om barn och födslar. Det var nu vi skulle få det där beviset att det faktiskt finns en annan liten människa inui mig. Något som hjärtljuden visserligen en månad tidigare bekräftat, men som fortfarande var väldigt, väldigt overkligt.

Jag var nervös. Magnus sa att han var lite nervös han också. Det är ju inte bara en "Hej, här är jag"-föreställning. Det handlar om att barnmorskan ska kolla att allt är Ok, sjukdomar eller missbildningar kan upptäckas. Vi har inte gjort något sk KUB-test, så detta var verkligen första mötet på många sätt.

I väntrummet hade jag klart minst mage. De kvinnor som var där samtidigt var betydligt längre på väg, en stackars tjej satt t.o.m. med något som lät som förvärkar. Jag bläddrade lite förstrött i en Amelia med barntema och blev som alltid så förundrad över hur oupplyst även denna typ av media är när det gäller ofrivillig barnlöshet. Det var "skaffa barn" hit och "planera barn" dit. Jotack, jättekul!

Men så var det äntligen dags. En barnmorska kom och visade oss in i undersökningsrummet. En TV på väggen rakt framför mig, Magnus i stolen bredvid. En stor blöt klick gelé på magen, så var vi igång. Och där! Visst var det väl!? Jo där var det! På riktigt. En sprattlande hand. En ryggrad. Ett ben i vädret (om man kan ha något i vädret inuti en livmoder). Ett bultande hjärta...

Barnmorskan gick systematiskt igenom det lilla livet, skulle kolla att allt så OK ut. Jag kom på mig själv med att hålla andan, djupt koncentrerad på allt sköterskan sa och gjorde. Var det verkligen OK? Såg det bra ut? Är den lilla krabaten på bilden verkligen vårt barn? Det var sånt fokus att känslorna av verklighet och glädje inte riktigt landade när vi var där. Det var fortfarande för otroligt för att vara sant. Hela grejen är ungefär som att börja tänka på var universum slutar. Man blir lite knäpp helt enkelt. Denna "Alien"-upplevelse av att se en annan varelse inuti sig själv är lite samma sak. Tycker inte alls det är så "naturligt och självklart" som många vill påstå. Inte för att jag inte vill, vi har ju kämpat i flera år för detta! Jag säger bara att det känns lite, lite konstigt.

Efter ett tag var sköterskan nöjd med mätningarna, hon ville bara få en profilbild också (var det så att vi skulle få ett minne med hem, tro?) men se det ville inte den lilla människan, som låg i en helt annan position där inne. Sköterskan tryckte och bökade med ultraljudsmunstycket (där jag kände att det mest satte igång en okontrollbar rörelse av magdaller, som ihte kändes helt bekvämt). Men det blev ingen profil. Därför (hoppas det bara var därför) bokades vi in på ett nytt ultraljud om en månad.

Det var först på kvällen det började sjunka in. Vad vi egentligen hade sett. Bilden av en arm och ett ben som sprattlar till och den med ett bultande litet hjärta, kom fram och etsade sig slutligen fast som en inre film. Hej lilla du! Du finns ju faktiskt. Du växer och gör dig redo för livet här ute. Du är vår och du är så välkommen. Och jag längtar något otroligt!

A B C D...E! (Hjälp!)

Ok, jag såg en höggravid kvinna komma cyklande när jag gick hem från jobbet idag, så jämfört med henne ska jag inte klaga, jag som knappt kommit halvvägs. Jag vet ju inte om det som gör en bulle på klänningen ens kan räknas till graviditeten, eller om det är de där extrakilona som smugit sig på igen det senaste året. Men jag känner mig allt lite otympligare.

Kollegan på jobbet sa att det kommer en period då du bara känner dig som en tunna. Du är inte tillräckligt stor att det självklart syns att du är gravid. Det är inte helt dags för mammakläder, men dina vanliga kläder spänner och du känner dig allmänt uppsvullen. Den perioden är jag i just nu...

I fredags behövde jag köpa ny BH. För vissa kan det vara trevligt att se brösten växa. För mig är det förknippat med smärta och blå bröstvårtor när BH:n inte riktigt räcker till längre. Så det blev en vända till Lund helt enkelt.

I den lilla underklädesbutiken hoppades jag hitta både kompetens och utbud. Just vid den här tidpunkten var det några till som ville detsamma och i en liten butik är tre kunder som en hel armé - helst när alla behöver råd och nya storlekar att prova samtidigt.

Lugn som jag är väntade jag på min tur...eller njae...det blev mer så att jag stod i min lilla provhytt och småsnyftade eftersom jag tyckte att alla fick hjälp utom jag (jäkla hormoner!). Det blev Magnus (som sett fram emot att följa med in i en sådan här butik, men som sedan snabbt flydde det trånga fältet) som fick påkalla expeditens uppmärksamhet. När hon väl kom fick jag bra hjälp. Hon kollade vidden och tittade på kupan. Och konstaterade att BH:n jag valt passade bra idag, men att brösten antagligen kommer fortsätta växa innan allt är klart. Så vill jag ha en BH som funkar längre är det bara att bege sig till E-kupan.

Jag gick på den linjen. Köpte aningen för stora BH:s, men med förhoppningen att jag inte ska behöva prova så många fler framöver. Tog ju t.o.m. amningsmodellen direkt! Och med expeditens föga tröstande ord om att "Det är inte alltid de blir mindre igen" hoppas jag att jag nu ändå är tillräckligt rustad...och att det räcker att kunna alfabetet upp till E...

Kärlek vid första hjärtslaget

Tisdagen den 25 juni var en stor dag. Det var dagen då jag kände kärlek vid första hjärtslaget...

Det var barnmorskebesök för att ta de där evinnerliga blodproverna. Vi hade ju provat förra gången utan att en endaste bloddroppe kom ut (mina blodkärl gillar tydligen att rulla iväg och gömma sig när väl nålen kommer). Jag kan meddela att resultatet blev precis samma idag. Fyra stick senare fanns det inga blodfyllda rör att skicka till labbet. Det blir till att prova igen på vårdcentralen nästa vecka. Men, men...det var inte därför dagen var speciell.

Magnus satt i väntrummet vid provtagningsförsöken, men sen tog också han plats hos mig och  vår barnmorska Kristina. Vi skulle nämligen få lyssna på hjärtljuden. Kristina sa att det kanske bara var 60% chans att lyckas höra något, det berodde på hur fostret låg. Hon satte på apparaten och lät den glida över nedre delen av min mage.

Och direkt hörde vi det. Höga, snabba hjärtslag, som ett litet skenande ånglok. Och då var det som om fem år av längtan, hopp, tårar, uppgivenhet och oro sköljde iväg i en mäktig flodvåg. Tårarna kom, samtidigt som jag försökte ligga stilla och vara tyst för att höra hjärtjuden. Gick sådär kan jag säga. Detta lilla liv inne i mig. Det var verkligt. På riktigt. Jag fick tag på en hand (visade sig vara Kristinas) och kramade den så hårt att det måste ha gjort ont. Plötsligt hördes som ett litet plupp och ljuden tystnade. Kristina sa att vi hade hört att bebisen vänt sig och antagligen gömt sig lite längre in. Vid ett ytterligare tillfälle hörde vi hjärtslagen, sen var det svårare att urskilja. Men Kristina sa att hon var jättenöjd med det hon hört.

Jag har aldrig känt en sådan direkt kärlek som jag kände när jag hörde de snabba hjärtslagen. Och det var ändå bara ljud! Jag blev inte mig själv på hela dagen. Grät på toan efteråt, grät på väg till bussen...grät fast jag inte var ledsen. Jag var bara så otroligt överväldigad.

Jag kan rent teoretiskt förstå att jag säkert var mer spänd inför detta än vad jag själv trott. Att när vi fick höra hjärtat slå där inne, blev översköljda av en otrolig lättnad. Men denna omedelbara kärlek hade jag inte kunnat förbereda mig på. En kärlek jag hoppas kommer att få möjlighet att växa. Du, lilla spirande liv. Du har haft min kärlek från första hjärtslaget...

Hej och förlåt

Hej!
Och förlåt för att jag inte skrivit på länge. Jag är otroligt glad över er som läser min blogg och jag känner att jag svikit lite. Men det är väl så, när livet känns tungt är det skönt att skriva av sig, när hoppet spirar går dagarna så fort att man helt missar den där blogg-stunden.

Sen förstår jag alla er som inte har lika lätt, eller intresse av att följa en spirande graviditet. Det kunde jag ha svårt med ibland när jag var mitt uppe i hormonsprutor och äggplock. Samtidigt som det kändes lite hoppfullt att de jag följt genom sorg och besvikelse, också fick uppleva glädje och hopp. Det betydde ju att det fanns hopp även för oss. Om ni hänger med...

Jag är i alla fall fortfarande gravid.=) Kan inte riktigt fatta det än! Sextonde veckan startade precis. Illamåendet, som funnits där hela första tiden, men inte såpass att jag blivit sjuk, börjar ge med sig. Brösten växer till synes okontrollerat och vi har börjat våga snegla på babytillbehör.

En sådan skillnad mot bara några månader sedan. Nu mer än någonsin förstår jag vilken bubbla man lever i som ofrivilligt barnlös. Som en filt som lagts över vardagen, allt blir dämpat. Många vardagliga situationer så outhärdliga. Och sedan när det släpper, så är allt så lätt. Att möta barnvagnar på stan, att gå förbi ett skyltfönster med babykläder, att höra kollegorna sucka över barnens bus...

Bubblan är (för tillfället) borta men jag kommer aldrig glömma den. Den har gett en sådan ödmjukhet mot livet, hoppet, alla önskningar man bär på. Den kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu sakta men säkert, mer och mer, vågar vara lycklig över det växande livet i mig. Jag är så otroligt tacksam!