Vårt barn är här!

På julafton, av alla dagar, kom vårt älskade barn till världen!. 3290 g och 51 cm lång.

Så fantastiskt, men overkligt allt fortfarande är. Det går inte att ta in att det är samma person som legat där i magen i nio månader. Men nu är han här!

Vattnet gick vid midnatt natten till julafton. Jag hade inte haft några egentliga värkar, så det kändes ganska lugnt. Vi fick åka in till Lund för observation. Sköterskan lämnade en lapp med datum för igångsättning, den 25 dec. Bara att vända hem igen.

På julaftons förmiddag ringde jag min bror och sa att det nog visst skulle gå att fira julen tillsammans. Men för säkerhets skull skulle vi höras igen innan de åkte hemifrån. Magnus satte igång att städa lite inför besöket och jag tog upp maten ur frysen. Någon värk då och då fick mig att ändå landa i soffan efter ett tag. Så blev värkarna mer intensiva och kom oftare, men det var som om vi ändå inte fattade att det var på gång. Fortsättningen blev lite som en komedi man ser på film. Jag satt i soffan med TENS-apparat uppkopplad (sådan som ger elektriska impulser och på så sätt ska lindra smärta). Magnus fortsatte envist med att städa toaletten, samtidigt som han var tredje minut fick rusa in till mig och stötta genom värkarna och ta tid.

Första gången vi ringde förlossningen trodde de jag kunde vara hemma typ två timmar till. En halvtimme senare ville jag nästan börja krysta, så det var bara att ringa taxi. Där satt jag sedan och flåsade mig igenom taxiresan, med en taxichaufför som höll koll på tiden mellan värkarna.

Strax efter 14 var vi inne och kl. 17:19 föddes vårt barn. Allt godis och förtäring vi bullat upp med (då vi läst att det kan bli seg väntan och bra att ha med sig proviant) var orört. Det var bara dryck som hade gällt. Det var så att Magnus inte ens hann äta pepparkakorna som han bjöds på då det ständigt var dags för nytt värkarbete eller servering av vatten och saft till  mig. En riktig klippa var han! Och jag inser att jag hade en riktigt bra förlossning, med lustgas som räddare, ett snabbt förlopp och inga större bristningar.

Nu har veckorna gått till att förstå att denna lilla varelse nu är med oss, att ta sig igenom såriga bröstvårtor, blöjbyten och sömnlösa nätter. Just sömnlösheten är värst. Har jag tur får jag tre timmars sammahängande sömn. Och annars är det mest soffan och en och annan promenad som gäller. Men de mysiga stunderna överväger som tur är. Och de säger ju att sömnen blir mer regelbunden (hoppet är väl det sista som överger människan...)

Men allt detta är en annan historia  En resa slutar här, den som handlade om barnlöshet och barnlängtan. Vi har haft tur att med hjälp av donator och insemination få ett barn på vårt åttonde försök. Men jag kommer alltid bära med mig alla känslor som funnits, alla tidigare försök. Ingenting kan tas för givet, inte ens med en bebis i famnen. Det gör mig otroligt ödmjuk inför mitt liv och andras kämpande. Att vara ofrivilligt barnlös och leva med barnlängtan kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu med stor glädje kan fokusera på att hjälpa vår son till ett bra liv.

Tack ni som delat min resa! och jag hoppas det jag skrivit gett lite tröst, skratt och hopp på vägen.

KRAM!

Dagen D & Den Där Magen

Idag är det dagen D. Eller dagen "BF" (som det tog ett tag för mig att förstå var förkortning för "beräknat födelsedatum". Har ni också märkt att det i alla yrken, sammanhang eller grupperingar skapas förkortningar som de som är inne i det förstår och slänger sig med, men som inte är helt enkla för andra att hänga med i).

19 december skulle det vara dags enligt ultraljudet. Men nu är det väl bara ca 4 eller 5% som föder på detta "BF". Och jag har haft på känn att det dröjer lite längre. Jag klagar inte heller. Idag är sista vattengympapasset och jag längtar faktiskt... efter bastu, viktlöshet och småprat med de andra som är med.

En annan bra anledning till att det inte blir idag är att jag lyckas få någon typ av förkylning igen - som hostan reagerar på såklart. Det är ju inte särskilt kul att behöva profylaxandas genom nästäppa precis...

Det var också barnmorskebesök idag. Magen verkar ha sjunkit lite. Gravitationen börjar ge draghjälp. 

Magen ja. Vad är det som gör att det är helt ok för andra att kommentera gravidmagar?!? Jag har bland annat fått höra "Är det säkert att du ska föda i december och inte i mars?" Oavsett om man känner sig enorm eller är kanske själv är orolig om det växer ordentligt, så kan man väl få ha sin mage i fred? Både i ord och fysisk beröring!

Jag råkar vara ganska nöjd med min mage (mest med innehållet förstås). Men att ofta få höra "Vad liten!" börjar bli lite småjobbigt. Kristina, vår barnmorska säger ju att det växer fint och vem vill inte slippa bristningar? Det är klart jag vill att det ska synas att jag är gravid, det är ju något jag är så otroligt glad för. Men det är också rätt trevligt när det inte är för tungt.

På vattengympan är det oundvikligt att se gravidmagar och kanske jämföra lite i smyg. Men mest är det roligt att det är så olika. Vi är ju olika kroppar från början! Och alla är fina och precis lagom på sitt sätt. Basta!

Nej, även om det är ungefär åtta timmar kvar av denna dagen D, så vågar jag nog påstå att det inte kommer ske i kväll. Men det kan ju faktiskt ske när som helst nu. Det gör den här julen lite extra nervös och pirrig. Bara att vänta och se om det blir köttbullar och Janssons hemma på julafton, eller som välkommen frysmat att ta fram i mellandagarna. Och du lilla liv i den där magen...även om jag längtar efter dig, så är det helt ok att du är kvar där inne ett litet tag till...säger din lite fega mamma. Din pappa däremot vill att du ska komma nu!

Mitt emellan Jansson & profylaxandning

Så är det den veckan. Nej inte julveckan, inte riktigt än. Utan veckan då vår bebis beräknas födas. På torsdag mer bestämt. Nåväl, nu är det ju bara ca 5% odds att det händer just då. Magnus satsade på antingen 13 dec (blev det inte) eller 2 jan, men jag tror det mer är önsketänkande. Själv känner jag att det blir 25 december. Vi får väl se...

Just nu är jag inne i en lite konstig blandning av bebis- och julförberedelser. Satte precis en Jansson i ugnen.

Det blir ju en lite annorlunda jul i år. Först hade vi tänkt ha julen hos oss och bjuda in alla syskon (vi är några stycken). Men vi har fått tänka om. Nu kommer en av mina bröder med familj vara lite av standby. Har inget hänt, kommer de ner och firar med oss, annars tar de julen hemma. Vi gör knytis av julbordet. 

Det känns ändå som det blir en bra jul, hur det än blir. Antingen blir det "Julklappsleken" med tonårssyskonbarnen, eller en alldeles speciell julklapp via förlossningsavdelningen. Spännande och lite nervöst.

Det är i alla fall helt ok att ha föräldraledigt (i väntan på...) såhär veckorna innan jul. Trivs med blandningen av andningsövningar och Janssons...

Ett litet orosmolm

Du lilla bebis i magen är en riktigt livlig krabat. Jag kan nästan ställa klockan efter dina vakenperioder och du gillar att kicka mig i höger sida. Allra mest underbart är det när vi ser hur det rör sig och liksom skumpar inifrån magen. Inte för att det alltid känns bekvämt. Ibland är det mer som en kallsup inifrån, men det är det värt!

Men för ett par dagar sedan ändrade rörelserna karaktär. Visst, det är sånt man läser om händer, men det kändes inte bra. Kanske var det bara att du låg lite annorlunda. Det var ju inte helt tyst där inifrån. Men så började tankarna flyga. Tänk om..?

Jag vet inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle klara av att något hände i det här skedet. Bubblan av ofrivillig barnlöshet som vi levt så länge i kan när som helst komma tillbaka och omsluta en. Med allt vad det innebär. Jag blev så rädd.

Så kontakt med barnmorskan, som hänvisade till kvinnokliniken i Lund. Det blev inte bättre av att jag där hamnade i en telefonkö som inte existerade. (Jo det är sant). Via växeln blev jag kopplad till telefonsvarare, som sa att man öppnade 08:00. Jag letade runt lite på hemsidan och hittade ett direktnummer. Strax efter åtta ringde jag och stod som nummer fyra i kö. Och där blev jag stående... När jag testade ringa via växeln med mobilen, fick jag telefonsvararbesked att "rådgivningen är stängd idag". Just snyggt. Så jag ringde kvinnoklinikens akut, som hänvisade till förlossningen, som berättade att det var drop-in på tredje våningen, bara att gå dit. Vid det här laget var jag lite av en våt trasa, Det ska inte mycket till för att börja gråta vid det här laget.

In med bussen till Lund. Där mötte Magnus upp. Väl framme gick det väldigt smidigt. Jag kom snabbt in till barnmorska, som satte på CTG. Hjärtljuden hördes klart och tydligt. Sedan ett ultraljud för att kolla fostervatten. Allt såg bra ut. Men bebisen låg med fötterna mot moderkakan, hade liksom svängt ett halvt varv med kroppen. Det var därför rörelserna ändrad karaktär. Puh! Hem igen och bara ta det lugnt. Det var ett litet orosmoln, som skingrades.

Så lite som behövs för att komma ur balans. Kanske är det för att vi har gått igenom det i gjort. Så mycket pendlande mellan hopp och förtvivlan. Tärande på relationen. Avskärmande från livet utanför. Lite är det hjärnans eget fel (berättade Åsa Nilssonne, professor i medicinsk psykologi i "Sommar".) Att vi har förmågan att tänka oss in i vad som kan hända i framtiden, och då även skräckscenarier. Sen blandar hjärnan ihop dessa tankar med verkligheten och vi oroar oss för sådant som inte ens hänt.

Du lilla liv där inne, du betyder redan så mycket för mig! Och varje gång du kickar mig så påminns jag om vilket litet mirakel du är! Jag längtar efter dig!

Föräldraledig

I torsdags jobbade jag min sista dag. Så nu är jag föräldraledig...

Lite märkligt är det allt. Jag kan för min värld inte fatta att jag (om allt går väl) ska vara det fram t.o.m. september nästa år. Få vara hemma och fokusera på annat än ekonomiuppföljning, medarbetarsamtal och verksamhetsplanering. Nej, jag kan just nu bara se så långt fram som nyår. Det känns lite mer greppbart och logiskt. Vid jul är man ju ändå ledig.

I onsdags städade jag kontoret så att min vikarie skulle få slippa ta hand om gamla träningskläder, knäckebröd och matlådor. Då kändes det lite konstigt och ofärdigt att gå hem. Det var vissa smågrejor jag inte riktigt hunnit med. Jag gillar ju jobbet, så viss separationsångest kanske är normalt. Men på torsdagen kändes det helt annorlunda. Då var jag redo. Hade en timme inne på kontoret, där jag verkligen hann med det sista. Sen en heldag med övriga kollegor i ledarskapsprogrammet, där jag bara kunde luta mig tillbaka och njuta av diskussionerna och sällskapet. Och så svisch till vattengympan, som en extra tydlig markering att nu...nu är det dags för något annat ett tag!

Så nu är jag föräldraledig...

Magnus vill att bebisen ska komma i morgon. Jag kan tänka mig att vara gravid ett par veckor till. Att få rå om mig själv lite först. Känna att jag hinner fokusera om och förbereda mig (och hinna baka lite lussebullar och julgodis och sånt). Hade det inte varit för hostan, som nu är inne på sin tredje månad, så kan jag inte klaga över graviditeten. Lite småkrämpor som foglossning, svullna ben och viss inkontinens, annars är det bra. Och så känner jag nu till hur det är att vara gravid. Det är mycket läskigare att föreställa sig vara hemma med en bebis live.

I helgen blir det julbord med familjen och nästa helg är planen att hyra bil för att åka till IKEA, julmarknad och återvinningscentralen. Vi får se om det hinns med. Om jag eller Magnus får som vi vill...

Förberedelser

I början av graviditeten hade vi stenkoll på varje veckonummer. På de olika utvecklingsstadierna för bebisen där inne i magen. Nu har veckorna blivit så många och det känns som om det går så snabbt att det inte finns någon chans att komma ihåg var vi befinner oss. Vecka 37 tydligen.

Det börjar kännas tyngre. Och lite nervöst. Jag har fyra arbetsdagar kvar på jobbet. Sen hoppas jag att det finns lite tid till avkoppling innan det drar ihop sig till det där nya, lite okända. Jag tycker ju precis jag vant mig vid att ha en liten Alien bökande i magen. Som protesterar över trängseln när jag lutar mig framåt för mycket. Eller som alltid är vaken när jag själv vill krypa till kojs.

För ett par veckor sedan var vi på profylaxkurs i Malmö. Tränade avslappning, andning och mental styrka. Pratade förlossningsfaser och smärtlindring. Och fick rådet att öva, öva, öva. Det man övar blir man bra på. Så nu sitter Magnus och gör tusen nålar på mig, samtidigt som jag andas och pustar och föreställer mig en värk som en böljande kulle jag ska ta mig upp- och nerför. Inte för att det är helt jämförbart, men vi får känna på våra olika roller i alla fall.

Vi har gjort en lista över vad som ska packas i väskan som ska med till BB. En lista är en början. Vi har tvättat upp blöjor (ska testa tygblöjor tänkte vi) och vi håller på att ställa i ordning skötbordet i badrummet. Att "boa" kallas det visst. 

www.nenas.se

All denna väntan. Alla dessa förberedelser. Ändå är det så svårt att förstå att det händer snart. Att vi är i nionde månaden. Att det kan hända när som helst nu. Och det är nog bara att inse att hur väl vi än förbereder oss, så kan vi nog aldrig vara helt förberedda på vad som händer nu. Bara att inse att du inte har egen full kontroll över ditt liv längre. Det är läskigt och lite nervöst och alldeles, alldeles...underbart!



Upplyftande vattengympa

Förra torsdagen var första gången för mig på vattengympa för gravida. Jag såg nog fram emot själva motionen - helst eftersom hostan hindrat mig från att göra något mer ansträngande än att promenera till bussen. Det som jag var lite nervös för... eller ja... snarare mycket tveksam till, var själva badhuset. Jag gillar inte badhus.

På något sätt har skräckrapporteringar om oduschade kroppar och kalsonger under badbyxorna, tillsammans med gamla minnen av hår och plåster i bassängen, satt sina spår. Det hjälper inte att alla påpekar att kloret gör att det är renare här än i sjöar och hav. Det är något med badhus som gör mig lite illa till mods helt enkelt.


Av Malin Biller: billerbloggen.com

Men vad gör man när man är gravid och bebisen ökar med 200-250 g i veckan för tillfället? Motion är bra. Och jag gillar ju att simma. Så det var bara att anmäla sig.
 
Nu var det inte bara första gången på vattengympa, utan första gången jag besökte Lunds omtalade Högevall. Det var elva år sedan sist jag besökte ett kommunalt badhus (spa har jag besökt mer regelbundet dock). Hur gör man nu förtiden? De där nycklarna med nummerbricka i röda gummiband syntes inte till. Nu var det en digital nyckel som gällde – en som både fungerade som entré och som lås till valfritt skåp. Till min glädje kom min barnmorska, tillika vattengympainstruktör, precis när jag försökte få rätt på vart jag skulle gå. Jag hängde med henne in till ett separat omklädningsrum, som tillhörde en undervisningsbassäng. Egen dusch och bastu hade vi också. Skönt. Och bassängen var helt OK. (Det här skulle nog gå vägen.)

Och när jag väl kom ner i vattnet så var det faktiskt helt underbart. Både upplevelsen av att vara lätt och ledig och att komma igång med motionen. Men jag överväldigades framförallt av känslan av att få vara med i ett sammanhang som så länge varit så långt borta. Här stod jag med gravidmage bland sju andra lika stora och större magar. Overkligt och rörande på något sätt. Det är ju faktiskt på riktigt det här, att det ska vara så svårt att fatta.
 
Träningen gick bra, även om jag några gånger tackade att vattnet dolde min oförmåga till koordination. Under avslappningen efteråt kom såklart hostan tillbaka. Så där låg jag och försökte kväva hostan för att inte störa de andra, samtidigt som jag bara ville ligga där och flyta och komma nära barnet i min mage. Hoppas det lugnar sig till nästa gång.

När passet var slut och det var dags att kliva ur bassängen fick kroppen en chock av tyngden som återvände. Men på något sätt var det ändå lättare än innan. Jag hade kommit igång med träningen, tagit mig till ett badhus och dessutom upplevt en härlig känsla av att vara på en fantastisk resa. Något som jag är så otroligt tacksam över. Ska försöka komma håg det när sparkar och höftvärk hindrar mig från min skönhetssömn framöver…

Jag är glad för min upplyftande vattengympa och om allt går som det ska så har jag sex tillfällen till att se fram emot. Sex tillfällen att övervinna min tveksamhet till kommunala badhus...