Hellweek Part One

Att två människor ska behöva gå igenom det här! Den tunna linan av hopp, som du balanserar på, ovanför ett brådjup. Risken att falla är överhängande men du försöker koncentrerat fokusera blicken långt framme, vid linans slut. Där väntar fast underlag och en ljus framtid, utan nya prover, hormonstimuleringar eller äggplock.

Men så börjar linan slakna och har du en gång börjat vaja är det svårt att hitta tillbaka. Plötsligt faller du, men händerna får tag på linan och du hänger kvar, dinglande, med allt vitare knogar. Blicken desperat fäst framåt. Du hoppas att det ändå går att ta sig över. Alltid denna sista strimma av hopp, intill dödagar...

Du räknar dagarna till ditt gravtest. Når du bara dit utan bekymmer, tror du att du kommer nå hela vägen. Denna första milstolpe är just nu den största och viktigaste av alla milstolpar. All din energi är fokuserad på att nå dit. Men vad hjälper det när kroppen berättar att det kanske blir något annat än det du hoppats på. Då är det svårt att hålla blicken klar och hoppet närvarande.

Jag vet inte var vi står just nu. Det jag känner är att det nog inte ser så ljust ut för min vingliga lindans mot fastare mark. Det gör ont. I kroppen och i själen.

Vi har ett par dagar kvar innan vi får svart på vitt hur det ligger till. Detta är Hellweek och den är inte över än...

Skrock, hopp och förbannad skrock

Höll ett medarbetarsamtal idag. En tjej som är föräldraledig, men kommer tillbaka om en månad. Vi hade ett bra samtal. När vi promenerade hemåt från cafét frågade hon hur det gick med vår barnlängtan. (Hon vet sedan innan, har också själv varit där).

Oj, tänkte jag. Vad säger jag nu? Ett allmänt "- Vi försöker" eller som det är; att jag väntar på att få ta testet. Det blev det senare, men vad svårt det var. Det är helt ok att berätta att man är igång med hormoner, ska på ultraljud o.s.v. en just de här dagarna är så fyllda med skrock att det påverkar allt jag säger. På jobbet i övrigt har jag inte sagt ett ljud sedan jag i december berättade att vi var på gång med ett nytt försök.

För tänk om... Eller? Det måste ju vara Ok att säga som det är. På vägen tillbaka till jobbet upprepade jag för mig själv: "Något du säger påverkar inte hur det blir...något du säger påverkar inte hur det..."

Vilken resa detta är!

Värmlandstoppen minsann

På onsdag smäller det! Då går en av våra låtar upp som utmanare på Värmlandstoppen (av alla ställen). Det om något kan ju få en att glömma att det snart är dags för graviditetstest.

Emelie, som sjunger, hjälper oss just nu med att färdigställa några nya låtar, som vi hoppas kunna göra redo för "Svensktoppen nästa" senare i vår. (Förutom ära och berömmelse så skulle det vara roligt med lite tillskott i kassan med tanke på alla IVF:er, men jag vågar nog inte säga upp mig från jobbet än ha ha!)

Annars rullar det på. Måndag igen. Åka buss. Ha möten. Åka buss igen. Idag satt jag på en plats i bussen där det kändes som om hela innanmätet i min kropp skakade loss. Inte helt skönt med tanke på...

Jag hänger i alla fall i när det gäller sunda kostvanor. Inte så att jag helt slutat äta kolhydrater och socker, men absolut en skillnad. Även om jag hatar att må illa, så skulle även det vara välkommet om det bara var ett tecken på ni vet vad. Men man blir lite skrockfull. Vågar inte fundera på vad som är "normalt" och inte när det gäller kroppens reaktioner just nu.

Just nu är livet ett toabesök i taget. Och en musikutmaning att se fram emot för att skingra tankarna...

PMS-panik

Ja, så är det. Jag har PMS-panik.

Vanliga månader vet jag ganska väl när det börjar dra ihop sig till mens. Jag blir helt enkelt ganska retlig. Irriterar mig på sådant som annars går relativt obemärkt förbi. Blir ledsen, arg, orolig o.s.v.

Det som känns lite jobbigt är att det händer mig nu med. Jag gråter när jag inte når pingisbollarna under vår bordtennismatch. Fräser till när Magnus inte kommer direkt och sätter sig vid matbordet när vi ska äta. Ja sånt.

Magnus har dock en bättre approach än jag på det hela. Det som blir det blir, inget att oroa sig för nu. Han har ju rätt egentligen. Det som jag tror är PMS kan ju vara något annat. Och skulle det vara PMS så får jag nog tillfälle att vara ledsen över det när mensen väl kommer.

En vecka kvar till testet. Dagarna segar sig fram. Jag kan inte fatta att det bara är sju dagar sedan vi var över i Köpenhamn. Väntan. Och ett beslut. Jag ska ersätta PMS-paniken med ett inre lugn. I morgon innebär det bl.a. att ta den där promenaden i solskenet som vi såg en glimt av redan idag.

En stärkande promenad i en tid då allt fortfarande är möjligt.

Mellan värk och förhoppning

Dessa mellandagar då jag bara väntar på att tiden ska gå utan att det visar rött i trosan. Tickande minuter och timmar. Sakta, sakta på väg mot en möjlighet.

Ödesdagen är fortfarande en vecka bort - då det är dags för gravtest. En plötslig mensvärk tre dagar in skapar oro, men enligt Magnus (som kollar upp sånthär) så ska det vara normalt. Lite mysko tycker jag själv. Att värken inte kommer direkt utan först efter tre dagar...

Minsta kurr i magen, minsta lilla fis på tvären märker jag. Känner av, undrar. Vet ju inte hur eller om det egentligen kan kännas. Om det är bra eller dåligt. Försöker bara att inte stressa, att röra på mig lagom, äta bra och hålla tummarna för att det fäster.

Det här har varit veckan mellan värk och förhoppning...

En dag att minnas

På bussen till Lund satt vi längst fram och diggade till "I feel good" på chaufförens radio. Kan det bli en bättre start på dagen? Jag menar, att sätet längst fram var ledigt och att en låt som får det att spritta i kroppen spelas! ;-)

Idag skulle bli en bra dag. En möjligheternas dag. Idag fanns inget annat.

Bussen var i tid. Tåget var i tid. Inte mycket folk alls (kanske inte så konstigt klockan åtta en söndagmorgon). Vi kom till Norreport, tog promenaden till Kongens Nytorv och det obligatoriska stoppet på Baresso. Strax innan tio klev vi in på Stork.

En skön väntan. Lite vatten, bläddra i en av sagoböckerna som de har där. De som beskriver hur det är att växa upp med bara en förälder, eller två av samma kön. Eller att ha blivit till med hjälp av en donator. Fina böcker som jag hoppas jag får läsa för en liten.

Sen kom Liv och hälsade. Det var hon som skulle hjälpa oss med inseminationen. Hon pratade svenska, till Magnus lycka. (Han har inte riktigt kommit överens med danskan, värmlänning som han är.)

Vi blev visade till ett av rummen. Utanför varje rum sitter en liten figur, en slags symbol i stället för nummer. Vi var i pingvinrummet. Ännu ett tecken på att det kommer bli en fin dag (Magnus har en förkärlek för pingviner och jag fick en mjukdjurs-pingvin en gång när jag var sjuk. En kär vän numera.)

Liv berättade om proceduren, vad som skulle hända och hur det kanske skulle kännas. Hon sa att Magnus fick hjälpa till med själva inseminationen om han ville. Det var oväntat och lite pirrigt.

Så låg jag där på britsen (en sån där skön en, utan speciella hållare för benen). Liv var lugn och försiktig. Hon sa att sekretet vid livmodern såg fint ut (Ha, trodde aldrig att jag skulle bli glad över att ha fina ägglossnings-flytningar!). Plötsligt var det dags för Magnus att hjälpa till. Först kände jag att det var lite pinsamt att ha två personer samlade nedanför mina spretande ben, men Magnus sa sedan att allt han sett var sprutan han skulle använda. Och det var speciellt att han fick göra det. Befäste på något sätt att vi gör det tillsammans.

Själva inseminationen gick ganska snabbt, men sen fick vi rummet för oss själva, en filt över benen och Magnus kunde krypa upp vid mig på britsen. Där låg vi och försökte ta in det som hänt. Lite varma om kinderna. Jag vet inte om det var för att det faktiskt var ganska varmt, eller om det var en varm känsla som kom från inombords. Det var en smått fantastisk upplevelse. Om en halvtimme skulle spermierna ha hittat hela vägen till äggstocken och där lägga sig och vänta på ägget. Hur spännande som helst!

Så när vi ligger där blir vi plötsligt medvetna om musiken. Är det inte? Hrm. Låter som Tone Norum i "Allt som jag känner" fanns liksom i Bollywood-style. Det är någon slags indisk meditationspop som har precis samma melodislinga. Att få Tone Norum och Tommy Nilsson på näthinnan just här och nu var nog det mest oväntade idag.

Efter en stund kände vi att det nog var dags att kliva upp och vi sa adjö till Stork för den här gången. Förhoppningsvis behöver vi inte komma tillbaka, om ni förstår vad jag menar. Men jag trivs här. Alla vi mött har varit omtänksamma och vänliga. Så skönt.

Nu är det bara att vänta och hoppas att det fäster. Att det är blödningsfritt och ett positivt resultat om två veckor då det är dags för gravtest. En lite pirrig väntan. Men just idag, här och nu kan det inte vara bättre. Och det är just den känslan jag vill och behöver landa i. Att allt är möjligt. Och oavsett: - Det här är en dag att minnas.

Väntan på en väntans tid

Det är faktiskt lite ovant det här. Att inte först ha äggplock. Kanske därför som det känns så överraskande att det är dags i morgon (även om alla ultraljud och sprutor borde ha gett en liten ledtråd).

Insemination. Jag försöker undvika statistik just nu. Vill ju bara att det ska gå på detta försöket. Vill så gärna. Det är ju något nytt, något annorlunda. Så kanske...

Jag ska faktiskt tillåta mig att vara hoppfull. Att våga tro på detta försöket. Blir det sorg så kommer den, det behöver jag inte vara orolig för. Och det är kanske min tur att vara stabil. Trots hormonpåslag och stressigt jobb. Jag har lutat mig väldigt mycket på Magnus. Behövt, önskat, krävt att han ska vara klippan. I alla väder. Men det är ju inte så lätt för honom heller...

Att gå från gemensam IVF till donator ÄR ett stort steg. Man har ju från start trott att den eller de av motsatt kön man väljer att dela sitt liv med, är de man får barn med. Nu blir det inte så rent biologiskt, men fuck biologin! (Parden my french) Det är inte biologin man knyter an till, det är en annan människa. Den som finns nära. Vardagen. Livet.

För mig är det därför helt ok med donator, men just nu drabbar det ju inte heller mitt genetiska arv, så jag kanske inte ska vara den som avgör om det är jobbigt eller inte. Jag hade nog tyckt det var jobbigt om den dörren stängdes. Det vet jag. Men det tar vi en annan dag. För i morgon kliver vi på bussen 07:31 för att ta oss in till Köpenhamn. VI ska insemineras. Med förhoppning om att en ny tid väntar. En väntans tid.