Magnus håller just nu på att försöka skapa ett diskussionsforum för ofrivillig barnlöshet. Vad han kunde se, så fanns det kanske vissa trådar på platser som Familjeliv, men inget med huvudfokus på IVF, insemination, hopp och förtvivlan när man vill men det inte går.
Finns det behov och intresse? Eller känns det bättre att vara en del av något större, mer kopplat till allt annat som handlar om barn och föräldraskap. (Detta blir en mycket ovetenskaplig kundundersökning)
Själv är jag inte så mycket inne på familjesidor, eftersom jag är där jag är. Men jag tycker t.ex. att IVF-bloggar och Föreningen Barnlängtans sidor är bra eftersom de samlar just oss som delar liknande erfarenheter. Kanske kan forumet länkas hit på ngt sätt.
Vad säger ni? Ska jag be Magnus fortsätta utveckla eller ska han lägga tiden på sin app med hårdrockquiz i stället? (Dit jag by the way planterade ett gäng Winnerbäck-frågor, men de raderades snabbt av en anledning jag inte riktigt förstår.)
=)
onsdag 16 januari 2013
tisdag 15 januari 2013
Från nervös, till panik, till något lugnare
Oj oj en sån pärs! I måndags skulle vi över till Köpenhamn för ultraljud nr 1.
Jag vaknade redan 03:00, nervös som tusan. På ett bra sätt, men ändå lite jobbigt. Nu var det inte bara pga det där stora, som kanske kan hända, utan jag blev nervös för om tåget skulle vara fullsatt, att jag skulle frysa ihjäl utan långkalsonger eller att de stängt av bron just den här dagen.
På stationen i Lund skulle jag ladda mitt kort och köpa duo-biljett över sundet. (Hur svårt kan det vara?) Hrm, jo ganska svårt om man lyckas få fram Hemköp-kortet i stället för VISA-kortet, glömmer bort vilken hand man har jojo-kortet i och samtidigt pratar med gäll, osammanhängande röst till sin stackars make som försöker behålla lugnet. Han får hålla vantar, väska och Hemköp-kort...och så rullar tåget in...
Jag springer iväg med biljetten. Stackars Magnus hänger som tur är med. Han har ju allt annat. Vi kommer på tåget, hittar en bra plats och är på väg...
Allt går bra och vi hinner t.o.m. ta en fika på nya stamhaket "Baresso" i korsningen Gothersgade/Store Kongensgade. Stämningen på Stork känns fortfarande bra, men det råder visst lite förvirring över vad vi ska göra (på det sättet är det vanskligt med mail fram och tillbaka). Jag fick i alla fall mitt ultraljud och det såg bra ut (eller som en schweizerost, som sköterskan sa). Men sen ville sköterskan Helene ha ett samtal i och med att vi valt insemination.(Nya papper att fylla i och viss väntan...)
Samtalet gick bra, Helene känns bra, min vikt lite mindre bra, men medicineringen verkar kunna lösa sig. Så absolut på plus som helhet. Så vi åker hem igen, fulla av hopp över att nu är det på gång. Då kommer mailet...
"Kära ni. Det var trevligt att pratas vid, men det verkar som om vi saknar en del prover..."
Där gick rullgardinen ner för mig. Nu hade vi ändå missat eller missförstått vad som behövdes tas. Vår svenska klinik hade faktiskt också missat sådant vi bett om, upptäckte vi, medan andra prover trodde vi inte behövdes tas, då vi tagit dem tidigare. Måndagskvällen var med andra ord panikkvällen.
Tisdag morgon, blev vi lugnade. Vi kan fortsätta med processen, men gärna komplettera med proverna framöver. Och det går ju att lösa, eller hur?
På fredag ska jag över för nästa ultraljud och då ska jag titta på proverna som behövs tillsammans med Helene. Så ingen panik längre med andra ord.
Det ska kännas att man lever... =)
Jag vaknade redan 03:00, nervös som tusan. På ett bra sätt, men ändå lite jobbigt. Nu var det inte bara pga det där stora, som kanske kan hända, utan jag blev nervös för om tåget skulle vara fullsatt, att jag skulle frysa ihjäl utan långkalsonger eller att de stängt av bron just den här dagen.
På stationen i Lund skulle jag ladda mitt kort och köpa duo-biljett över sundet. (Hur svårt kan det vara?) Hrm, jo ganska svårt om man lyckas få fram Hemköp-kortet i stället för VISA-kortet, glömmer bort vilken hand man har jojo-kortet i och samtidigt pratar med gäll, osammanhängande röst till sin stackars make som försöker behålla lugnet. Han får hålla vantar, väska och Hemköp-kort...och så rullar tåget in...
Jag springer iväg med biljetten. Stackars Magnus hänger som tur är med. Han har ju allt annat. Vi kommer på tåget, hittar en bra plats och är på väg...
Allt går bra och vi hinner t.o.m. ta en fika på nya stamhaket "Baresso" i korsningen Gothersgade/Store Kongensgade. Stämningen på Stork känns fortfarande bra, men det råder visst lite förvirring över vad vi ska göra (på det sättet är det vanskligt med mail fram och tillbaka). Jag fick i alla fall mitt ultraljud och det såg bra ut (eller som en schweizerost, som sköterskan sa). Men sen ville sköterskan Helene ha ett samtal i och med att vi valt insemination.(Nya papper att fylla i och viss väntan...)
Samtalet gick bra, Helene känns bra, min vikt lite mindre bra, men medicineringen verkar kunna lösa sig. Så absolut på plus som helhet. Så vi åker hem igen, fulla av hopp över att nu är det på gång. Då kommer mailet...
"Kära ni. Det var trevligt att pratas vid, men det verkar som om vi saknar en del prover..."
Där gick rullgardinen ner för mig. Nu hade vi ändå missat eller missförstått vad som behövdes tas. Vår svenska klinik hade faktiskt också missat sådant vi bett om, upptäckte vi, medan andra prover trodde vi inte behövdes tas, då vi tagit dem tidigare. Måndagskvällen var med andra ord panikkvällen.
Tisdag morgon, blev vi lugnade. Vi kan fortsätta med processen, men gärna komplettera med proverna framöver. Och det går ju att lösa, eller hur?
På fredag ska jag över för nästa ultraljud och då ska jag titta på proverna som behövs tillsammans med Helene. Så ingen panik längre med andra ord.
Det ska kännas att man lever... =)
lördag 12 januari 2013
Nervös
Idag är jag nervös. Vaknade med molande värk i ryggslutet och ja...den kom. Mensen alltså. Och med den startskottet för ett nytt äventyr!
Dags att ringa Stork-kliniken för att boka första tiden för ultraljud med andra ord. (Visserligen skulle jag kunna göra ultraljudet i Sverige, men jag vill komma in i rutinen på det nya stället. Och känna att det flyter på bra och vi kan prata och fråga saker om processen samtidigt.) Vi har mailat lite fram och tillbaka, osäkra och räddhågsna som vi är för att ha missat något i förbredelserna. Men proverna var ju fina, så det var bara att ringa för att trycka på startknappen.
Jag fick en tid på måndag förmiddag.
Jag vet inte riktigt varför jag är så nervös. Eller jo... Lite har det att göra med att förstå det danska språket och att allt det där med recept och sånt löser sig. Men mest tror jag det handlar om att det just nu är fullt möjligt att jag blir gravid med detta försöket. Allt är ju fortfarade framför oss. Det är nu vi kan hoppas, drömma, känna positiva vibbar. Just nu är allt möjligt. Just nu finns chansen. Bara den känslan i sig skapar små pirrande fjärilar i magtrakten. Och den känslan låter mig i sin tur fantisera om nästa steg, nämligen graviditeten - den stora källan till nervositet (Ibland har jag undrat hur normalt det egentligen är att ha en annan varelse växande i sn egen kropp).
Kanske blir någon skrockfull över att jag tillåter mig att hoppas och drömma. Jag med ibland, men just nu väljer jag att strunta i skrocken. Efter sex IVF-försök som inte gått vägen vet jag allt om sorgen som kan komma efteråt. Jag är redo även för den. Men den här gången väljer jag att ta sorgen om den kommer, inte i förskott. Att i stället tillåta mig att tro att 2013 blir året då bra saker händer. Att det kommer gå bra. Och även om det i sig kan vara jobbigt med nervositet, ändå släppa fram lite av den. Nervositeten av att eventuellt bli gravid den här gången.
Just nu är det ju faktiskt möjligt...
Dags att ringa Stork-kliniken för att boka första tiden för ultraljud med andra ord. (Visserligen skulle jag kunna göra ultraljudet i Sverige, men jag vill komma in i rutinen på det nya stället. Och känna att det flyter på bra och vi kan prata och fråga saker om processen samtidigt.) Vi har mailat lite fram och tillbaka, osäkra och räddhågsna som vi är för att ha missat något i förbredelserna. Men proverna var ju fina, så det var bara att ringa för att trycka på startknappen.
Jag fick en tid på måndag förmiddag.
Jag vet inte riktigt varför jag är så nervös. Eller jo... Lite har det att göra med att förstå det danska språket och att allt det där med recept och sånt löser sig. Men mest tror jag det handlar om att det just nu är fullt möjligt att jag blir gravid med detta försöket. Allt är ju fortfarade framför oss. Det är nu vi kan hoppas, drömma, känna positiva vibbar. Just nu är allt möjligt. Just nu finns chansen. Bara den känslan i sig skapar små pirrande fjärilar i magtrakten. Och den känslan låter mig i sin tur fantisera om nästa steg, nämligen graviditeten - den stora källan till nervositet (Ibland har jag undrat hur normalt det egentligen är att ha en annan varelse växande i sn egen kropp).
Kanske blir någon skrockfull över att jag tillåter mig att hoppas och drömma. Jag med ibland, men just nu väljer jag att strunta i skrocken. Efter sex IVF-försök som inte gått vägen vet jag allt om sorgen som kan komma efteråt. Jag är redo även för den. Men den här gången väljer jag att ta sorgen om den kommer, inte i förskott. Att i stället tillåta mig att tro att 2013 blir året då bra saker händer. Att det kommer gå bra. Och även om det i sig kan vara jobbigt med nervositet, ändå släppa fram lite av den. Nervositeten av att eventuellt bli gravid den här gången.
Just nu är det ju faktiskt möjligt...
lördag 5 januari 2013
Nu dör vi i förtid också...
Som de flesta tidiga lördagsmorgnar, spenderar jag första timmen med en kopp te och Sydsvenskan. Idag var det en artikel om att ofrivilligt barnlösa dör i förtid. Man tar inte hand om sig själv på samma sätt om man inte har en ny liten generation att ta hänsyn till.
Jo tack, jag vet. Nej, jag har ju inte dött i förtid än (även om det känns som en stor bit av ens själ dör för varje försök med negativt resultat). Men osunda vanor är lite av en vardag i min tvåpersoners-familj. Snabbt, kortsiktigt dämpade av oro och sorg heter det också.
I artikeln står det bl.a. att:
Jag hoppas att jag ändå hittar tillbaka till styrkan. En vinterpromenad i det oväntade solskenet får bli första steget. Ett litet steg mot nytt hopp om en liten... och om att inte behöva dö i förtid...
Jo tack, jag vet. Nej, jag har ju inte dött i förtid än (även om det känns som en stor bit av ens själ dör för varje försök med negativt resultat). Men osunda vanor är lite av en vardag i min tvåpersoners-familj. Snabbt, kortsiktigt dämpade av oro och sorg heter det också.
I artikeln står det bl.a. att:
- Fler ofrivilligt barnlösa män blir inlagda med alkohol- och drogrelaterade problem
- Fler ofrivilligt barnlösa kvinnor blir inlagda pga psykiska problem och begår oftare självmord
Jag hoppas att jag ändå hittar tillbaka till styrkan. En vinterpromenad i det oväntade solskenet får bli första steget. Ett litet steg mot nytt hopp om en liten... och om att inte behöva dö i förtid...
torsdag 27 december 2012
Babyboom bland vänner
Trodde det fanns en skyddad plats, en skyddad tidpunkt. Ett tillfälle där jag för en stund kunde glömma min barnlängtan och umgås med vänner utan att påminnas om sorg, hopp och längtan. Men jag borde vetat bättre.
Idag ringde kompisarna vi ska fira nyår med. Vi ska förbereda olika delar av middagen och de ville kolla lite om tider och skålar att använda. Helt apropå kollade Magnus om de fortfarande ville sova över. Men nej, det behövdes inte. De väntar barn i maj, så de kan ta bilen hem. Grattis...
Det är så otroligt jobbigt att inte bara kunna vara glad för deras skull. Nu är jag glad, men samtidigt påminns jag om min egen sorg. Jag är så otroligt trött på att inte kunna se en film, en barnvagn på tåget, leksaker i butiken, eller ett par kompisars bebislycka, utan att själv få en klump i hjärtetrakten. Sånt som så många andra inte ägnar en enda tanke åt...
Ibland har det varit skönt (och på något sätt nödvändigt) att träffa vänner som inte heller har barn. Att få pusta ut lite. Inte riskera att hamna i samtal om vaknätter och blöjbyten. Eller att så uppenbart bli påmind om det man inte själv har, men önskar uppleva. Nyår var nog tänkt att bli en sådan kväll. Nu blir det inte så. Och efter att ha brutit ihop en liten stund så vet jag ju att jag klarar det. Att vi kommer ha kul. Att jag kan gratulera och vara glad. För det är jag ju också. Och jag hoppas ju fortfarande att vi om några månader kan berätta för dem att vi kommer att vara föräldralediga ihop.
Men jag tycker det är jobbigt också.
Idag ringde kompisarna vi ska fira nyår med. Vi ska förbereda olika delar av middagen och de ville kolla lite om tider och skålar att använda. Helt apropå kollade Magnus om de fortfarande ville sova över. Men nej, det behövdes inte. De väntar barn i maj, så de kan ta bilen hem. Grattis...
Det är så otroligt jobbigt att inte bara kunna vara glad för deras skull. Nu är jag glad, men samtidigt påminns jag om min egen sorg. Jag är så otroligt trött på att inte kunna se en film, en barnvagn på tåget, leksaker i butiken, eller ett par kompisars bebislycka, utan att själv få en klump i hjärtetrakten. Sånt som så många andra inte ägnar en enda tanke åt...
Ibland har det varit skönt (och på något sätt nödvändigt) att träffa vänner som inte heller har barn. Att få pusta ut lite. Inte riskera att hamna i samtal om vaknätter och blöjbyten. Eller att så uppenbart bli påmind om det man inte själv har, men önskar uppleva. Nyår var nog tänkt att bli en sådan kväll. Nu blir det inte så. Och efter att ha brutit ihop en liten stund så vet jag ju att jag klarar det. Att vi kommer ha kul. Att jag kan gratulera och vara glad. För det är jag ju också. Och jag hoppas ju fortfarande att vi om några månader kan berätta för dem att vi kommer att vara föräldralediga ihop.
Men jag tycker det är jobbigt också.
onsdag 19 december 2012
All I want for Christmas...
Så fick jag min december-mens (trodde väl aldrig jag skulle blogga om sådant här). Men det här är speciellt. Speciellt nervöst.
Tanken är nämligen att starta insemination nästa mens Det känns som om det varit ett långt uppehåll, mest fyllt av irritation över prover som aldrig skickas hem (har ringt tre gånger och ännu inte sett några prover). Även om väntan är lång så var det nog klokt att avvakta julen och inte riskera ännu en julafton med ovälkommen julklapp och ryggvärk.
En dag kvar på jobbet, sedan välbehövligt jullov. Och trots trevligt umgänge med släkten, så längtar, längtar, längtar jag efter en jul i det egna huset, allra helst med en liten på armen.
All i want for christmas... ...is you!
Tanken är nämligen att starta insemination nästa mens Det känns som om det varit ett långt uppehåll, mest fyllt av irritation över prover som aldrig skickas hem (har ringt tre gånger och ännu inte sett några prover). Även om väntan är lång så var det nog klokt att avvakta julen och inte riskera ännu en julafton med ovälkommen julklapp och ryggvärk.
En dag kvar på jobbet, sedan välbehövligt jullov. Och trots trevligt umgänge med släkten, så längtar, längtar, längtar jag efter en jul i det egna huset, allra helst med en liten på armen.
All i want for christmas... ...is you!
torsdag 13 december 2012
Slut på vanligt hyfs hos kliniken?
För fyra månader sedan sa läkaren på IVF-kliniken att vi skulle få tillbaka pengar i och med att vi avbröt behandlingen. (Hade köpt tre-pack, men efter första försöket och samtal med läkarna kom vi tillsammans fram till att det nog inte skulle gå så bra framöver heller.) Fyra månader med mailande och telefonsamtal, för att få veta hur mycket och hur vi får pengar tillbaka, där alla bara hänvisar vidare till varandra. Ingen kreditfaktura i sikte.
Då är vi ändå fortfarande "kunder" eftersom vi ska betala 6500kr för att få hjälp med prover och recept. Men att ge tillbaka pengar är visst inte lika viktigt som att begära in dem.
Varför ska det vara så svårt att få ett klart besked? Fyra månader!?!
För fyra veckor sedan var jag där och tog blodprov. Jag skulle ringa efter två veckor för att få besked och då även kunna be om att få provsvaren hemskickade (vet inte riktigt varför de inte bara kan skicka hem dom när de kommit...) Nåväl. Jag gav dem tre och en halv vecka, men när jag ringde kunde de ändå inte ge besked om alla provsvaren. Skulle kolla och återkomma.
Skulle något prov saknas eller behöva tas om, måste jag göra det nästa vecka, eftersom mensen närmar sig och vissa prover skulle tas i samband med den.
Hade ju varit v ä l d i g t trevligt att få de där provsvaren!
Ja, jag vet att det är PMS-dagar, men det är kanske det som behövs för att ryta till ordentligt. Det är ju egentligen riktigt sorgligt att plötsligt inte vara intressant att ha en bra kontakt med, eftersom vi inte kommer generera mer pengar till företaget. Men vanligt hyfs kanske hade varit på sin plats i alla fall. När jag hittills ringt har jag varit trevlig, vänlig, ställt frågor, men inte alls påstridig. Kanske dags att byta taktik...
Då är vi ändå fortfarande "kunder" eftersom vi ska betala 6500kr för att få hjälp med prover och recept. Men att ge tillbaka pengar är visst inte lika viktigt som att begära in dem.
Varför ska det vara så svårt att få ett klart besked? Fyra månader!?!
För fyra veckor sedan var jag där och tog blodprov. Jag skulle ringa efter två veckor för att få besked och då även kunna be om att få provsvaren hemskickade (vet inte riktigt varför de inte bara kan skicka hem dom när de kommit...) Nåväl. Jag gav dem tre och en halv vecka, men när jag ringde kunde de ändå inte ge besked om alla provsvaren. Skulle kolla och återkomma.
Skulle något prov saknas eller behöva tas om, måste jag göra det nästa vecka, eftersom mensen närmar sig och vissa prover skulle tas i samband med den.
Hade ju varit v ä l d i g t trevligt att få de där provsvaren!
Ja, jag vet att det är PMS-dagar, men det är kanske det som behövs för att ryta till ordentligt. Det är ju egentligen riktigt sorgligt att plötsligt inte vara intressant att ha en bra kontakt med, eftersom vi inte kommer generera mer pengar till företaget. Men vanligt hyfs kanske hade varit på sin plats i alla fall. När jag hittills ringt har jag varit trevlig, vänlig, ställt frågor, men inte alls påstridig. Kanske dags att byta taktik...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)