Det blå streckets helvete

Hur går man vidare när världen rasar samman inför ens ögon? Hur hittar man sin styrka när hjärtat har slitits ut från sitt fäste? Hur håller man sig samman när hoppet är en dåres hopp?

Jag skulle så gärna vilja berätta att de två veckorna fram till gravtest har varit en fantastisk resa och att den resan nu skulle fortsätta tack vare två blå streck på pinnen. 

Så blev det inte.

Första kramperna som kom kändes väl ändå OK. Kan ju kännas så när det fäster. När det ett par dagar senare blev rött i stället för vitt i trosskyddet hoppas man väl att det bara är en sådan där blödning som kan hända. Utan att det är någon fara.

När det börjar bli en ordentlig blödning och smärtan i mage och rygg kommer tillbaka vet jag inte om jag kan lura mig själv längre. Men någonstans lever hoppet om att det bara är ett av våra två små embryon som tappat fotfästet. Att det andra ska klara sig. 

Tyvärr hjälper inte det hoppet mot att bryta ihop som en våt fläck. Det kommer över en när man minst anar det. På bussen, på väg hem från jobbet. I soffan när jag lyssnar på en låt på Spotify. I duschen. Jag blev ständigt påmind genom den molande värken i ryggslutet och i det visuella varje gång jag gick på toa.

Jag kunde inte vara på jobbet. Jag ville inte vara själv. Magnus var på kurs i Stockholm hela veckan. Mamma kom ner och vi fixade lite i trädgården tillsammans. Jag lyckades hålla tankarna och känslorna i schack ett par timmar. Nästan fungera normalt.

I fredags tänkte jag vara redo att gå till jobbet. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren var att börja storgråta. Tur man har fina kollegor som stöttar. Skönt man har en chef som omsluter en i sin bamsefamn och bara finns där. Som förstår och säger att det är ok att jag går hem, men som också stöttar och säger att det är bra jag försöker. Det gav mig styrka att vara kvar på jobbet den dagen. Och på kvällen kom Magnus hem. Tror aldrig jag har blivit så glad av att se honom. (inte ens under vår nykära period).

Idag tog vi testet tillsammans. Fram tills dess fanns det lilla glödande hoppet. Efteråt fanns bara tomhet. Endast ett blått streck på stickan...och så var det definitivt...

Hur går man vidare? Hur klarar man av att träffa kompisar och släkten med sina barnvagnar? Hur blir man oberörd över TV-program där man skojar om fertilitet eller snackar barn? Hur hittar man de goda bitarna i livet igen?

Jag klänger mig fast vid en klippvägg mot ett stup. Jag försöker hitta fästen att hålla i. Försöker hitta en väg att klättra upp. Har blicken vänd uppåt, mot ljuset. Det har jag. Men det är långt dit upp och klipporna är svarta och hala. Jag vet att någonstans finns min styrka. men kommer den att räcka till?

Visst har jag hoppet kvar. Men just nu är jag fast i det blå streckets helvete...

Jag tror ju inte på skrock

Jag brukar inte vara särskilt skrockfull av mig. Men plötsligt säger jag inte högt det jag kanske tänker på. Jag väger mina ord, både för mig själv och andra. Ska inte ta ut något i förskott, som kan komma och bita mig i svansen efteråt. Trots att läkaren sa att nu finns det inget mer att göra, mer än att vänta och se.

Det är inte lätt att vara skrockfull med en familj som vet vad vi går igenom just nu. Som såklart undrar hur vi mår och hur det går. "Jag vet inte" är mitt standardsvar just nu. Och det är ju för all del sant. Jag mår allt på en och samma gång och det går upp och ner och rakt fram samtidigt.

Kanske kan jag låtsas att jag bara är sådär vackert hemlighetsfull som Greta Garbo, eller lagom vag som en genomsnittlig politiker. Kanske ingen som märker. Mer än jag och min man, som känner lite samma sak. Vi låter dagarna gå, håller oss upptagna med vardagslivet, samtidigt som vi stämmer av läget lite försiktigt då och då. Men inte för mycket. Bara tillräckligt för att förstå varandra, hitta samma våglängd och ladda styrka och energi av varandra.

Vi säger till varandra att vi inte tror på skrock. Men det är ändå vissa saker vi undviker att nämna just nu...

Hopp i elefanter

Dagarna segar sig fram. Denna väntan. Denna ovisshet. Man griper efter halmstrån, testar avslappning för att behålla en lugn andningsrytm. Hoppas det går den här gången, hoppas det går den här gången, hoppas det går...

Vi har en tavla på vår vägg. En tavla som följt med mig ett tag, jag köpte den på Gallerix runt 2001. Den där tiden då hela mitt vardagsrum hade lite av ett djungeltema. (Jag har fått modifiera det där temat något nu när jag blivit med make). Under tiden vi bodde i lägenheten i Malmö stod den uppe på vinden, men nu, i huset, har den hittat fram igen.

Och på något sätt inger den hopp. Visst, den innehåller också ganska mycket längtan. En önskan om att lugnt och stadigt vandra fram i livet, tillsammans... Men mest är det hopp.

Nu när ingeting är avgjort, när allt fortfarande är möjligt. När mina speedade äggstockar har lugnat ner sig och det kan vara svårt att förstå att man för mindre än en vecka sedan fick tillbaka sina embryos. Då är det skönt att ha människor och saker runtomkring mig som inger lugn och hopp. Och tavlan med elefanter är en av dem...

Tärande väntan

Hjälp, vilken pärs det var i torsdags. Jag vågade inte riktigt tro på att det hade gått bra - att det hade blivit befruktning. Jag väntade med oro på att telefonen skulle ringa, eller att de skulle kalla in oss i ett vanligt undersökningsrum och meddela att tyvärr...

Min man tycker att det är jobbigt att jag tänker såhär. Han vill att vi bara ska vara positiva och se att det kommer att gå. Det vill väl jag också. Och det gör jag ju! Hoppet finns väl alltid med mig. Jag är t.o.m. mer rädd att jag ska springa framåt lite för snabbt (och att min positiva fåfänga i stället ska bita mig i svansen). Tankar om hur det är att föda på våren, förhoppningar om att det inte blir en för svettig sommar när man har en nyfödd. Hoppet om tvillingar, nu när två embryon fått chansen. Sådana tankar har jag hela tiden.

Oron över att någon (vem vet jag inte, tror ju inte på gud) ska straffa mina förhoppningar, gör att jag samtidigt försöker se på alternativ. Lyckas vi inte nu, gör vi det nästa gång. På ett annat sätt. Det är en slags ventil för mig, som inte förtar förhoppningen för detta försöket, utan som finns där för att jag inte ska bli helt galen om det inte skulle gå. Ett sätt att inte känna för mycket press nu. Press som kan skada lugnet som behövs för att ge goda förutsättningar för det här försöket. Press som kan göra att jag ger upp och att det inte blir någon nästa gång. Det är ju detta jag försöker hålla stången. Och dessutom ska jag känna skuldkänslor över att jag känner så här. Hur mycket orkar man bära?

Den här gången gick det bra. Vi fick komma in i vilorummet, jag fick sätta på mig den tjusiga särken och vi fick lyssna på läkaren, som berättade att av fyra befruktade embryon hade de valt ut två fina exemplar. Två små fjabbar som ska få en chans. Tårar kom. Såklart. Bara det här känns som en seger. Skit i att en himla massa väntan återstår och att jag går som en gammal pensionär pga fortfarande aktiva äggstockar och smärtan från tisdagens äggplock. Strunt samma att det inte gått förut, det här är en färsk ny chans. Och oavsett vad vissa i min närhet säger, så tror och hoppas jag på det här. Av hela mitt hjärta.

Därför är jag faktiskt tacksam för denna väntan är en tärande väntan. Hade den inte varit det, så hade jag inte brytt mig tillräckligt om det. Hade jag bara skojat och flamsat, så hade jag inte tagit det på tillräckligt stort allvar. Och likgiltighet är det sista jag känner just nu...

Snälla, ring inte....

Detta är de värsta dygnen under hela vår IVF! Och det beror inte på att det spänner i magen och jag får gå som en krokig gammal gumma när jag ska ta mig från soffan till toan, till soffan igen.

Själva äggplocket är väl inte heller en helt angenäm upplevelse. Förutom fantastiska sköterskan Karina, som håller handen och påminner en om att ta djupa lugna andetag, när man ligger där på britsen och känner sticket från äggutplockaren.

Men det kan jag stå ut med. Det som gör mest ont är väntan mellan äggplocket och vår inbokade tid för återinförande. Rädslan för att telefonen ska ringa. För att man ska ringa och säga, att "Nej tyvärr, det blev ingen befruktning den här gången...heller"

Vi har haft fler återinföranden än obefruktade tillfällen, jag vet. Men det senaste minnet är som skarpast på något sätt. Denna antiklimax som sker när man inte ens får chansen.

Vi ska vara positiva och inte ta ut något i förskott, det vet jag också. Men vad hjärnan och förnuftet försöker intala, sätter sig ibland de där känslorna emot. Jag vill att det ska gå bra så mycket att det värker i hjärtat. Vill tro på att vi har flyt den här gången. Ser varje litet positivt tecken som en signal på det där flytet. Såhär tjugo utplockade ägg senare. Ett labb som gör sitt yttersta för att hitta fina spermier och få en bra befruktning.

Nu är det fyra timmar tills vi ska vara där igen. Snälla, ring inte....

Panikattack

Igår vid midnatt fick jag lite av ett hysteriskt utbrott kan man nog säga. Panikattack går också bra.

24:00 skulle jag ta min kära lilla mognadsspruta. Jippie! Redan vid tiosnåret börjar det krypa i benen på mig och jag studsar runt i soffan som en guttaperka. Jag är inte kvällsmänniska! Sista timmen försöker vi hålla oss vakna med hjälp av Galenskaparnas humorserie "Tornado - en tittarstorm". Jag sitter upp i soffan. Jag ligger på fotpallen. Jag vänder mig på ena sidan, vänder mig på andra sidan, försöker hålla mig vaken. Kan meddela att jag inte minns ett dugg av sista halvtimmen på TV:n. Minns bara tröttheten.

Och på detta ska vi då blanda till tiotusen enheter Pregnyl. med denna fantastiska engångsspruta som gud glömde. Som tur är så sköter Magnus blandandet. Han är den lugna av oss.

Men när klockan närmar sig midnatt börjar jag bli lite nervös. Vill ju inte bli för sen med sprutan, måtte vi hinna "i tid". Jag vill ju hinna andras in - andas ut- lite också innan jag sticker in nålen i magvalken. Det drar ut några minuter på tiden, så redan när jag får sprutan är jag uppe i varv.

Den här finingen kan du köpa
på Granngården. Min spruta var i typ
samma härad. Tyckte jag...

Och denna jäkla spruta sen! Menopurens engångsdito är en barnlek jämfört med denna! Det går ju inte att lugnt och försiktigt få upp vätskan och dubbelkolla efter den lilla droppen i detta åbäket! Antingen kommer jag att rycka upp kolven och spruta ut hela innehållet i en våldsam kaskad, eller så kommer det att dröja till nästa vecka innan jag lyckas. Sprut-jäkeln (ursäkta svordomen) rör sig inte som jag vill. Just nu rör den sig inte alls.

Panik, panik, panik, panik.... och däremellan en make som försöker behålla lugnet och slutligen får hjälpa mig att få ordning på sprutan så jag kan sticka in den där långa lite sneda nålen och börja spruta in vätskan. Det känns som om det står still, men sakta men säkert töms innehållet in i magen på mig. Jag (men framförallt maken) kan pusta ut.... Eller jag menar... först ännu en liten övertrött scen från mig om att vi blev sena, att vätskan kanske inte kom i osv osv. Som om det är detta jag ska lägga energin på...

Men nu är det gjort. Till slut somnar vi, unnar oss en senare buss till jobbet och intar position väntan. Måndag är vilodag. Inga sprutor, ingen spray. På tisdag vet vi om sprutan gjort det den ska. Då har jag förhoppningsvis lämnat panikattackerna bakom mig...

"Hur många barn får jag när...

...jag blir stor?"

Satt du också på trottoarkanten och letade upp lagom stora stenar i gruset, sa ramsan, kastade upp stenarna i luften och såg hur många av dem som du lyckades fånga kvar?

Fick du också en dockvagn i julklapp runt din treårsdag? Som du bäddade ner din lilla "Skrållan" i och sedan gick på promenad ute på gatan med?

Lekte du också "mamma, pappa, barn" med de andra ungarna i kvarteret?

Framförallt som tjej så matas du redan från spädbarnsåldern med bilden av dig själv som mamma i framtiden. Den omhändertagande. Du byter kläder på Skrållan, serverar saft i den lilla rosablommiga kaffeservisen och möblerar dockskåpet med furumöbler och plastiga dockor (en mamma, en pappa, en syster, en bror - tror dock att dagens ungar är lite mer vana vid andra slags plastfamiljer och familjekonstellationer och det är ju bra). Du vet inget annat än att så ska det vara. För dig också, när du blir ungefär lika stor som din egen mamma...

Visst finns det säkert något bra och lärande i denna lek. En förberedelse inför vuxenlivet. (Killar lär sig dunka varann i ryggen och stå upp för varandra, tjejer att ta hand om sina dockbarn - kom inte och säg att det där är biologiskt, för då kommer jag att ryta till!)

Kanske ska det vara lite oskuldsfullt när man är barn. Man ska inte behöva tänka (eller ännu mindre uppleva) krig, ensamhet, sorg. Men kanske kan det också vara ok att få veta att allt inte kan tas för givet. Inte senaste WII-spelet, inte årliga flygresor till Mallis, inte egna barn. Och även om man, om man vill, själv får möjligheten att bilda stor familj, så är man kanske lite mer ödmjuk inför den ynnesten. Och man funderar ett steg till innan man slänger ur sig att "Ska ni inte skaffa barn snart? För oss var det bara att skaka kalsongerna..." Eller ännu hellre: "Vad tråkigt att ni har svårt att få barn. För oss var det bara att skaka kalsongerna..."

Nåväl. Som tur var hade jag både lego och bilbana att leka med också. (Tack kära storebröder för att ni gav mig fler valmöjligheter!) Så det där med dockleken blev liksom inte hela min identitet. Kompisarna och jag övergick från "mamma, pappa, barn" till att arrangera shower för föräldrarna, bilda spionklubb och leka dunkgömme i trädgården.

Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att ibland fundera på det där. Ja, ni vet. Hur många barn får jag när jag blir stor?

PS: På tal om Skrållan och barndomsminnen, så tipsar jag om Malin Billers blogginlägg i det ämnet. Min Skrållan var också "tantpermanentad".