Hopp i elefanter

Dagarna segar sig fram. Denna väntan. Denna ovisshet. Man griper efter halmstrån, testar avslappning för att behålla en lugn andningsrytm. Hoppas det går den här gången, hoppas det går den här gången, hoppas det går...

Vi har en tavla på vår vägg. En tavla som följt med mig ett tag, jag köpte den på Gallerix runt 2001. Den där tiden då hela mitt vardagsrum hade lite av ett djungeltema. (Jag har fått modifiera det där temat något nu när jag blivit med make). Under tiden vi bodde i lägenheten i Malmö stod den uppe på vinden, men nu, i huset, har den hittat fram igen.

Och på något sätt inger den hopp. Visst, den innehåller också ganska mycket längtan. En önskan om att lugnt och stadigt vandra fram i livet, tillsammans... Men mest är det hopp.

Nu när ingeting är avgjort, när allt fortfarande är möjligt. När mina speedade äggstockar har lugnat ner sig och det kan vara svårt att förstå att man för mindre än en vecka sedan fick tillbaka sina embryos. Då är det skönt att ha människor och saker runtomkring mig som inger lugn och hopp. Och tavlan med elefanter är en av dem...

Tärande väntan

Hjälp, vilken pärs det var i torsdags. Jag vågade inte riktigt tro på att det hade gått bra - att det hade blivit befruktning. Jag väntade med oro på att telefonen skulle ringa, eller att de skulle kalla in oss i ett vanligt undersökningsrum och meddela att tyvärr...

Min man tycker att det är jobbigt att jag tänker såhär. Han vill att vi bara ska vara positiva och se att det kommer att gå. Det vill väl jag också. Och det gör jag ju! Hoppet finns väl alltid med mig. Jag är t.o.m. mer rädd att jag ska springa framåt lite för snabbt (och att min positiva fåfänga i stället ska bita mig i svansen). Tankar om hur det är att föda på våren, förhoppningar om att det inte blir en för svettig sommar när man har en nyfödd. Hoppet om tvillingar, nu när två embryon fått chansen. Sådana tankar har jag hela tiden.

Oron över att någon (vem vet jag inte, tror ju inte på gud) ska straffa mina förhoppningar, gör att jag samtidigt försöker se på alternativ. Lyckas vi inte nu, gör vi det nästa gång. På ett annat sätt. Det är en slags ventil för mig, som inte förtar förhoppningen för detta försöket, utan som finns där för att jag inte ska bli helt galen om det inte skulle gå. Ett sätt att inte känna för mycket press nu. Press som kan skada lugnet som behövs för att ge goda förutsättningar för det här försöket. Press som kan göra att jag ger upp och att det inte blir någon nästa gång. Det är ju detta jag försöker hålla stången. Och dessutom ska jag känna skuldkänslor över att jag känner så här. Hur mycket orkar man bära?

Den här gången gick det bra. Vi fick komma in i vilorummet, jag fick sätta på mig den tjusiga särken och vi fick lyssna på läkaren, som berättade att av fyra befruktade embryon hade de valt ut två fina exemplar. Två små fjabbar som ska få en chans. Tårar kom. Såklart. Bara det här känns som en seger. Skit i att en himla massa väntan återstår och att jag går som en gammal pensionär pga fortfarande aktiva äggstockar och smärtan från tisdagens äggplock. Strunt samma att det inte gått förut, det här är en färsk ny chans. Och oavsett vad vissa i min närhet säger, så tror och hoppas jag på det här. Av hela mitt hjärta.

Därför är jag faktiskt tacksam för denna väntan är en tärande väntan. Hade den inte varit det, så hade jag inte brytt mig tillräckligt om det. Hade jag bara skojat och flamsat, så hade jag inte tagit det på tillräckligt stort allvar. Och likgiltighet är det sista jag känner just nu...

Snälla, ring inte....

Detta är de värsta dygnen under hela vår IVF! Och det beror inte på att det spänner i magen och jag får gå som en krokig gammal gumma när jag ska ta mig från soffan till toan, till soffan igen.

Själva äggplocket är väl inte heller en helt angenäm upplevelse. Förutom fantastiska sköterskan Karina, som håller handen och påminner en om att ta djupa lugna andetag, när man ligger där på britsen och känner sticket från äggutplockaren.

Men det kan jag stå ut med. Det som gör mest ont är väntan mellan äggplocket och vår inbokade tid för återinförande. Rädslan för att telefonen ska ringa. För att man ska ringa och säga, att "Nej tyvärr, det blev ingen befruktning den här gången...heller"

Vi har haft fler återinföranden än obefruktade tillfällen, jag vet. Men det senaste minnet är som skarpast på något sätt. Denna antiklimax som sker när man inte ens får chansen.

Vi ska vara positiva och inte ta ut något i förskott, det vet jag också. Men vad hjärnan och förnuftet försöker intala, sätter sig ibland de där känslorna emot. Jag vill att det ska gå bra så mycket att det värker i hjärtat. Vill tro på att vi har flyt den här gången. Ser varje litet positivt tecken som en signal på det där flytet. Såhär tjugo utplockade ägg senare. Ett labb som gör sitt yttersta för att hitta fina spermier och få en bra befruktning.

Nu är det fyra timmar tills vi ska vara där igen. Snälla, ring inte....

Panikattack

Igår vid midnatt fick jag lite av ett hysteriskt utbrott kan man nog säga. Panikattack går också bra.

24:00 skulle jag ta min kära lilla mognadsspruta. Jippie! Redan vid tiosnåret börjar det krypa i benen på mig och jag studsar runt i soffan som en guttaperka. Jag är inte kvällsmänniska! Sista timmen försöker vi hålla oss vakna med hjälp av Galenskaparnas humorserie "Tornado - en tittarstorm". Jag sitter upp i soffan. Jag ligger på fotpallen. Jag vänder mig på ena sidan, vänder mig på andra sidan, försöker hålla mig vaken. Kan meddela att jag inte minns ett dugg av sista halvtimmen på TV:n. Minns bara tröttheten.

Och på detta ska vi då blanda till tiotusen enheter Pregnyl. med denna fantastiska engångsspruta som gud glömde. Som tur är så sköter Magnus blandandet. Han är den lugna av oss.

Men när klockan närmar sig midnatt börjar jag bli lite nervös. Vill ju inte bli för sen med sprutan, måtte vi hinna "i tid". Jag vill ju hinna andras in - andas ut- lite också innan jag sticker in nålen i magvalken. Det drar ut några minuter på tiden, så redan när jag får sprutan är jag uppe i varv.

Den här finingen kan du köpa
på Granngården. Min spruta var i typ
samma härad. Tyckte jag...

Och denna jäkla spruta sen! Menopurens engångsdito är en barnlek jämfört med denna! Det går ju inte att lugnt och försiktigt få upp vätskan och dubbelkolla efter den lilla droppen i detta åbäket! Antingen kommer jag att rycka upp kolven och spruta ut hela innehållet i en våldsam kaskad, eller så kommer det att dröja till nästa vecka innan jag lyckas. Sprut-jäkeln (ursäkta svordomen) rör sig inte som jag vill. Just nu rör den sig inte alls.

Panik, panik, panik, panik.... och däremellan en make som försöker behålla lugnet och slutligen får hjälpa mig att få ordning på sprutan så jag kan sticka in den där långa lite sneda nålen och börja spruta in vätskan. Det känns som om det står still, men sakta men säkert töms innehållet in i magen på mig. Jag (men framförallt maken) kan pusta ut.... Eller jag menar... först ännu en liten övertrött scen från mig om att vi blev sena, att vätskan kanske inte kom i osv osv. Som om det är detta jag ska lägga energin på...

Men nu är det gjort. Till slut somnar vi, unnar oss en senare buss till jobbet och intar position väntan. Måndag är vilodag. Inga sprutor, ingen spray. På tisdag vet vi om sprutan gjort det den ska. Då har jag förhoppningsvis lämnat panikattackerna bakom mig...

"Hur många barn får jag när...

...jag blir stor?"

Satt du också på trottoarkanten och letade upp lagom stora stenar i gruset, sa ramsan, kastade upp stenarna i luften och såg hur många av dem som du lyckades fånga kvar?

Fick du också en dockvagn i julklapp runt din treårsdag? Som du bäddade ner din lilla "Skrållan" i och sedan gick på promenad ute på gatan med?

Lekte du också "mamma, pappa, barn" med de andra ungarna i kvarteret?

Framförallt som tjej så matas du redan från spädbarnsåldern med bilden av dig själv som mamma i framtiden. Den omhändertagande. Du byter kläder på Skrållan, serverar saft i den lilla rosablommiga kaffeservisen och möblerar dockskåpet med furumöbler och plastiga dockor (en mamma, en pappa, en syster, en bror - tror dock att dagens ungar är lite mer vana vid andra slags plastfamiljer och familjekonstellationer och det är ju bra). Du vet inget annat än att så ska det vara. För dig också, när du blir ungefär lika stor som din egen mamma...

Visst finns det säkert något bra och lärande i denna lek. En förberedelse inför vuxenlivet. (Killar lär sig dunka varann i ryggen och stå upp för varandra, tjejer att ta hand om sina dockbarn - kom inte och säg att det där är biologiskt, för då kommer jag att ryta till!)

Kanske ska det vara lite oskuldsfullt när man är barn. Man ska inte behöva tänka (eller ännu mindre uppleva) krig, ensamhet, sorg. Men kanske kan det också vara ok att få veta att allt inte kan tas för givet. Inte senaste WII-spelet, inte årliga flygresor till Mallis, inte egna barn. Och även om man, om man vill, själv får möjligheten att bilda stor familj, så är man kanske lite mer ödmjuk inför den ynnesten. Och man funderar ett steg till innan man slänger ur sig att "Ska ni inte skaffa barn snart? För oss var det bara att skaka kalsongerna..." Eller ännu hellre: "Vad tråkigt att ni har svårt att få barn. För oss var det bara att skaka kalsongerna..."

Nåväl. Som tur var hade jag både lego och bilbana att leka med också. (Tack kära storebröder för att ni gav mig fler valmöjligheter!) Så det där med dockleken blev liksom inte hela min identitet. Kompisarna och jag övergick från "mamma, pappa, barn" till att arrangera shower för föräldrarna, bilda spionklubb och leka dunkgömme i trädgården.

Samtidigt kan jag ändå inte låta bli att ibland fundera på det där. Ja, ni vet. Hur många barn får jag när jag blir stor?

PS: På tal om Skrållan och barndomsminnen, så tipsar jag om Malin Billers blogginlägg i det ämnet. Min Skrållan var också "tantpermanentad".

Väntan

Nu känns det ska ni veta. Två centimeter stora äggblåsor - ett gäng av dem i varje äggstock - kanske inte är så tungt, men det känns. (Undra om äggstockarna är sura på mig för att jag hetsar dem så?)

Nu är det slut med Menopur för den här gången. Ett par dagar med spray och vid midnatt på söndag den kära mognadssprutan - den som känns som ett ärtrör att karva in i magen. Nåväl, minnet kanske överdriver lite då...

Men midnatt sen! Kul för den som är kvällsmänniska, men vad är jag? Jo en sådan som gärna lägger mig halv tio om det inte är ngt bra på TV. Nu ska man både hålla sig vaken och sedan lyckas att låta bli att strula till det med sprutan i sitt zombieliknande tillstånd mitt i natten. Magnus är nöjd dock - detta betyder ju att vi kan titta på film längre än vi vanligtvis gör när det är "jobbedag" dagen efter.

På tisdag är det dags. Och en viss spänning börjar byggas upp. Jag är inte orolig för det som händer på tisdag. För mig har det varit ok att ta ut äggen. Även om man är lite groggy efteråt och jag på nya stället saknar det extra syret som jag fick på RMC. Nej, det är dagarna emellan som är värst. Väntan på beskedet om det lyckats. Dels att hitta fina spermier, dels att mina ägg ska gilla spermierna såpass mycket att de tycker det är värt att börja dela på sig tillsammans. Oron för ett nytt antiklimax. 

Men då är då och nu är nu. Nu är det bara att vänta. Att låta äggen mogna därinne. Så att de är redo när de ska säga hej till personalen på labbet. Jag är lite nervös, men lite nervositet är bra sägs det. Då fokuserar man. Det tror jag på. Ibland kan det dessutom vara skönt att vara i händerna på denna väntan. Det finns liksom inte så mycket att göra nu, när det är tre dagar kvar tills vi ska dit.

Skulle väl då vara den där filmen som Magnus gärna vill se nu. Han väntar bara på mig...

Det är bara att hoppa upp

Ah, dessa kontroller av äggblåsorna! Denna härliga position där man känner sig som mest till sin fördel! Detta tillfälle då vaginan bara är just en vagina, som är en bra väg in om man vill få ett snyggt ultraljud. Inget sexigt någonstans.

Jag försöker tänka på att hitta ett par strumpor som inte är alltför slitna när vi ska dit. (Som om det inte är penibelt nog att ligga där utsträckt som ett spretig par blomstjälkar - att ha skav på strumpan skulle bara bli för piiinsamt tänker jag... jag har inte sagt att det man tänker hos gynekologen alltid är logiskt.) Sen är det ju bra med ett par skor som inte är för bekvämt ingångna, dvs doftande. Man måste ju tänka på läkarn-stackarn, som har fötterna mina i lagom ansiktshöjd. (nej, jag har inte skorna kvar på mig när jag ligger där, men de doftar ju av sig...)


"Jag tror jag tar min blå gyndräkt idag..."

Det där med lång tröja för att behålla någon slags grace när man seglar fram bakom skynket och upp på stolen, den tiden är förbi. Nu är det "bara att snabbt kila fram och hoppa upp" som gäller. Något sånär graciöst, gärna sjunka ner lite extra. För tillgänglighetens skull.

Idag var det dags att kolla om sprutorna gett resultat. Efter vår traditionella promenad från Södervärn till kliniken, anmälde vi oss i receptionen och satte oss ner för att vänta. Ett par tre andra gjorde samma sak. Då, alltid där och då, blir jag toanödig. (Hrm...kommer det bli bättre eller sämre av att gå på toa och försöka klämma ut lite? Hinner jag innan det är vår tur? Varför låter det alltid så konstigt när man spolat i toaletten på det här stället?) Många tankar far genom huvudet, men jag bestämmer mig för att leva lite farligt och vänta med toalettbesöket. Snart är det väl ändå vår tur att komma in.

"Linda & Magnus, varsågoda." Hej hej säger vi och när vi satt oss tillrätta runt bordet i undersökningsrummet vet vi att det egentligen bara är formaliteter att samlas runt det där bordet. Att det egentligen bara är för mig att göra mig redo att hoppa upp. Jag går bakom skynket, viker snällt ihop byxor och trosor...och så snabbt upp på britsen. Sådärja, titta lite upp i taket medan ultraljudsmanniken kommer på plats, sedan kika på skärmen. Magnus får stå lite på sidan, nästan bakom skynket, och kika på skärmen han med. Nu ska det letas, räknas och mätas. Det verkar vara ok, för snart är läkarn nöjd och jag får hoppa ner igen.

Nu känns det som att det är viktigt att få på sig kläderna fort. Det blir som en liten tävling mellan mig och läkarn; Ska han hinna tvätta och sprita händerna innan jag fått ordning på gylf och bälte? Jaaa, jag vann! Jag tar med mig skorna bort till bordet och knyter dem där. Ändå ganska nöjd med hur det hela gick idag. (Inte förrän när jag är tillbaka på jobbet och ska gå och "pudra näsan" upptäcker jag att jag visst vänt trosorna ut och in. Räknas det som fusk om vi hade tävlat på riktigt i påklädar/tvätta händerna-OS?) 

Nåväl, jag är ju också nöjd med det vi fick se på skärmen. Det verkar läkarn också. Vi stämmer av lite kring läkemedel och processen. Vi börjar kunna det här, men det är alltid bra att kolla lite extra. Ifall ifall.

Om fyra dagar ska vi dit igen (same procedure as last time). Men den här gången hoppas jag kunna hålla trosorna rättvända när de ska på igen...