Vi har något att berätta...

- Jo, det var en sak vi skulle vilja berätta....

Känner ni igen det? Orden som får det att knyta sig i bröstet, som gör att man håller andan lite längre än vanligt. När tusen tankar hinner fara genom huvudet, samtidigt som man vet, MAN VET, vad det kommer att handla om.

När någon nära vill berätta om sin glädje, om att de väntar barn. När ens egna känslor är en enda röra. Man är ju glad för deras skull. Så klart. Håller tummarna för att allt ska gå bra för dem. Men samtidigt kommer den egna sorgen närmre. Gör det svårt att hålla uppe mungiporna i det där leendet som förväntas av en.

Den här gången var det en närstående, under en gemensam semester. Inte precis att man kan stänga om sig och låta det smälta in i lugn och ro. Nog hade jag och M pratat om att detta kunde ske och på något var det en slags förberedelse. Vi hade gått igenom scenarion för hur vi skulle kunna tänkas reagera. Och nu när det skedde kunde vi vara öppna med att det kändes svårt för egen del. Utan att det ska förta deras glädje. Ni hänger med, eller hur.

Jag trodde att jag tog det bra. Satt tålmodigt och lyssnade på hur det hade gått till, fick veta de flesta detaljer faktiskt. Och jag sa till mig själv: - Linda, såhär är det. Såhär blir det. Man kommer att bubbla och vilja berätta allt. Skärp till dig nu. Håll ihop.

Det gick väl sådär...hrm. Jag har ju börjat med nässpray nu och då är jag inte riktigt härskarinna över mina egna reaktioner och känslor. Jag sa till M att det var bra, men inombords växte det stora svarta hålet till sig. Såpass mycket att jag flydde ut på Borås gator (ja, vi var i Borås just då) för att smälta det hela. Men det ska tydligen bli värre innan det blir bättre. Jag lyckades spoliera en överraskning övriga hade till mig eftersom jag gått min väg och SEN sagt till att jag gått ut. Skuldkänslor på skuldkänslor, vissa kändes lite väl förstorade i sammanhanget, men de blandades i en sådan där salig röra som är så svår att ta sig ur. Men det gick till slut.

Än en gång tog jag det där svårbemästrade förnuftet till fånga och mötte övriga på stan för en middag. Jag försökte förklara hur det var - att jag är glad för händelsen, men att min sorg kom lite för nära. Och att jag dessutom känt att jag förstört den goda stämningen. Det blev ok. Jag blev ok. Och vi kunde säga hej då till varandra och önska varandra lycka till - från hjärtat - när den gemensamma semestern närmade sig sitt slut.

Men jag misstänker att jag inte kommer undan. Varje gång någon inleder med ett - Jo, vi skulle vilja berätta en sak, så kommer det att vara lite, lite jobbigt mitt i all den glädje som den där meningen förebådar...

Semester i Vilda västern

Ibland kan man ju undra varför man utsätter sig för vissa saker. Som att åka till High Chaparall i värsta semestertiden - som kryllar av barnfamiljer med knallpulverpistoler, minihölster och cowboyhattar...

Jag och M har nu varit på några dagars "road trip" med föräldrarnas lilla husbil. Ja, jag menar verkligen lilla - tänk Kalle Anka på julafton, så är vi nära. 

 Det skulle i alla fall bli skönt att bara dra iväg, utan några större planer, se vart vi hamnade helt enkelt.

Vi hade väl High Chaparall i åtanke. Emelie, som hjälper oss att sjunga in låtar, har en pojkvän som jobbar som stuntman där. Så varför inte åka och kolla in stället? Senast jag var där var jag tio och vaskade guld och åkte slänggungorna. Det är vad jag minns.

Väder och vind gjorde att vi först hamnade i Varberg. Älsklingen hade fått en fix idé om att besöka Bockstensmannen (som tydligen ligger i Varbergs fästning) så det gjorde vi. I lördags var det dags för High Chaparall.

Det började bra. Emelie mötte upp oss och vi fick följa med in bakvägen. Vi träffade hennes stuntman och hans bröder och sedan visade hon oss till huvudgatan och vi bestämde oss för att mötas upp igen till vilda västern-showen klockan ett. Tills dess skulle jag och M utforska stället på egen hand.

Då, plötsligt, blev det bara så jobbigt.

Jag vet att jag kan bli gnällig om jag inte ätit på länge och blodsockerhalten sjunkit för lågt. Jag vet att jag lätt blir ledsen när jag är inne i en period med nässpray. Men det var inget av det. Jag bara kände mig helt missanpassad, som en utböling. Antingen ska man ju vara ett begeistrat vilda western-fan, med egna kläder och boots, eller så ska man vara en sådan där barnfamilj som köper puffra och hatt till barnen och verkligen njuter av sitt familjeliv och av alla barnaktiviteterna. Vad gör två ensamma vuxna människor utan vare sig barn eller cowboy-attributs här?

Och varför bryr jag mig? I vanliga fall tänker jag väl inte så, utan jag och M kan ha skoj i princip var som helst. Som tur var gick den värsta ledsenheten över och jag kunde njuta av vår lediga tid och stunt-showen vi fick se. Men något slags vemod stannade ändå kvar en liten stund extra.

Sedan hände det en grej som faktiskt fick mig på ett annat slags humör igen. Det var när vi skulle åka tåget - den där turen där det ingår ett tågrån med banditer längs vägen. På bänken mitt emot oss satte sig en yngre och lite äldre kille, båda utrustade med pistoler och gevär. Jag sa till den ena killen att eftersom vi inte hade vapen, så fick de skydda oss. "-Ja det ska vi göra", sa han allvarligt. Det var bara så gulligt. Och när vi sedan klev av i mexicobyn, tackade jag för sällskapet och den äldre killen sa "trevligt att träffas". Inga stora ord kanske. Ingen världsomvälvande händelse precis. Men en go känsla. Som får mig att känna att det finns något utanför familjen, som kan skapa ett värde. (Detta får jag återkomma i ett senare inlägg, känner jag.) Att även kontakten med andra kan ge energi och glädje.

Så till slut blev denna road trip ändå ett bra sätt att lämna vardagen och stundande IVF för en stund. Och om jag nu bara blir av med den här förkylningen som drabbade mig i samma stund vi kom hem, så ska väl även jag kunna möte höstens äventyr med ett glatt humör. Och semestern är ju inte heller slut än...

En tanke om tingens vardande

I morse fick jag bara en filosoferande tanke, sådär i förbigående, men som jag inte kunde låta bli att dra på munnen åt.

Det började som så ofta i dessa tider med att jag läste runt på facebook - detta skyltfönster man visar upp mot omvärlden för att berätta om sitt liv. Där kan man ta del av stort och smått, högt och lågt från sina vänner, ofta är det mycket roande. Ibland kanske det inte är tänkt att vara roande, men blir det ändå.

Ofta finns det kommentarer från barnföräldrar om deras små guldklimpar, som hittar på än det ena och än det andra. Gulligt (...sa hon med sammanbiten röst och en grimas som nog skulle likna ett leende, men som mer blev till ett fladdrande i ena mungipan... nädå, så farligt är det inte). Den här gången hade två småttingar (en kille och en tjej) lekt ihop och gullat och delat ut kramar till varandra till föräldrarnas förtjusning. Inte nog med det, tydligen hade dessa små liv, som ännu inte kan prata ordentligt, tänkt på varandra hela kvällen (hur man nu vet det).

Tänk om en av dem, eller varför inte båda, är gay? Det är visserligen helt ok att krama det motsatta könet även då, men frågan är om föräldrarna hade skrivit på samma sätt om det varit två barn av samma kön som lekt och kramats ihop?  Normen för hur saker och ting (och människor) ska vara finns med redan från första andetaget i ens liv. Kille gillar tjej, tjej gillar kille. Rosa och blått. Busa och leka fint. Ta för sig och vänta och längta.

Nej, nej,nej, jag klankar inte ner på att pojkar och flickor kramas, eller att föräldrar tycker det är gulligt. Jag kunde bara inte låta bli att peka på att den där lilla normen som petar in oss i ett fack finns överallt och alltid runt omkring oss.  

Det går inte alltid att värja sig och man kanske inte heller ska bli obstinat. Men ibland är det faktiskt riktigt uppfriskande att bara filosofera lite över tingens vardande.

Över andras barn då, eftersom jag inte har några egna. Jag vet...

PS: Hittade förresten en artikel i Barometern om det där med könsroller:  http://www.barometern.se/bonus/konsrollerna-startar-tidigt(1064907).gm

Att låna någon annans tanke

För någon vecka sedan hade vi vänner över på lite mat. De har också påbörjat en IVF-resa, men är ännu i startfasen. Det blev i alla fall så att vi pratade lite om våra tankar och erfarenheter - det kan vara skönt att göra det med någon som faktiskt vet hur det kan kännas. Även om varje situation och känsla är unik på sitt sätt.

Hon sa något som jag tänkt på såhär i efterhand. Att de väljer att flytta närmre släkten och syskonbarnen för att  - om det inte går vägen för dem - ändå vara nära barn och unga människor. Detta eftersom de tillför något extra till ens eget liv.

Och det är ju sant. Oavsett om det är mitt eget barn eller någon annans, så kan jag lära mig nya saker och framförallt se världen ur ett nytt perspektiv. Det är nyttigt och utvecklande, absolut. (Kontakten med andra människor är väl det som också egentligen är en grundförutsättning för utveckling kan jag unna mig att filosofera över såhär en söndagsförmiddag.)

Jag önskar att jag själv oftare hade kunnat se så nyktert på saken. För jag håller ju med. Men det blir ändå inte riktigt samma sak. Och det är jobbigt att inse att det är så - att det ändå inte är samma sak. Det är också något annat jag längtar efter också. Tror jag i alla fall. 

Oavsett, så var det ändå en liten tröst att få ta del av hennes funderingar. Allra helst när ens egna tankar för tillfället flyger runt som yra höns i en alldeles för trång hönsgård.

Då är det skönt att låna någon annans tanke för en stund.

Sorgattack

Det värsta är att man inte vet när hjärtat kommer slitas ur bröstet på en. Vad som kan bli den utlösande faktorn för denna avgrundsdjupa sorg att välla fram likt skoningslös lava. Som får mig att vilja krypa ihop på golvet som en hård rund boll och stänga ute allt. All andras lycka, all fågelsång, all känsla av liv och förgivet tagande.

När gråten inte längre är gråt, utan ett jämrande läte, som omöjligt kan komma från min strupe. Men det är därifrån det kommer. När ögon och näsa muras igen av tårar och snor. När huvudet sprängs inifrån av en blixtrande värk. När all längtan, alla drömmar, allt hopp snurrar och snurrar som en centrifug tills det svartnar för ögonen. Som en stjärna som imploderar. Inte ett ljud, totalt vindstilla – sedan bara en stor smäll som blåser omkull allt i sin väg. Som suddar ut allt runt omkring.  Och där, mitt i stormens öga står du. Ensam. Med bara ett stort svart hål där ditt hjärta en gång satt. När andras barnsnack blir till ilskna bålgetingar som attackerar din redan ärrade kropp. När varje kommentar, varje händelse, varje tillfälle du kommer nära dem, blir ännu ett stick som aldrig kommer att läka. När din sorg och ditt dåliga samvete över att du borde skärpa till dig blir för tungt att bära. När du ramlar ihop fullständigt.

För mig var det första semesterdagen. Det visste jag inte igår. Det anade jag inte för en timme sen. Nu vet jag. Nu är jag där.

Efter ett oskyldigt slötittande på Allsång på Skansen, när kameran plötsligt sveper ut över publikhavet. Då man ser en liten knatte på en av sina föräldrars axlar. Med de obligatoriska neonfärgade hörselskydden, klappandes med i Loreens Euphoria. Då kom smällen för mig. Den stora sorgen, ilskan, vanmakten. Insikten att det finns inget du kan göra egentligen. Det kommer inte hjälpa att dricka mindre kaffe, eller gå ner två kilo till i vikt. Det är inte där slaget kommer att avgöras. Jag kan inte heller säga var, men det är inte där.

Jag slits mellan att behålla hoppet uppe och att kapitulera för hjärnans försök att ställa sig in på ett liv utan barn. Såklart vill jag vara hoppfull. Såklart tror jag på försöket som stundar. Men jag kan inte styra attackerna som kommer. Den svarta filt som kastas över mig när jag är som minst beredd. Som är så svår att hantera på annat sätt än att bryta ihop och låta tårarna forsa.

Och klockan är inte ens nio på morgonen…

"Ni bara måste barnanpassa menyn"

Idag när satt jag på Café Element och jobbade, kunde jag inte undgå att höra en viss konversation mellan ett par gäster och personalen.

Gästerna - mamma, pappa, två små barn -  skulle äta en typ av lunch såhär vid 11-snåret och undrade vad det fanns för barn-anpassad mat på menyn. Personalen berättade att det som fanns var det på tavlan (smörgåsar, pajer, pasta, pannkakor, sallader - typisk café-mat helt enkelt)  - men att de t.e.x kunde göra smörgåsar som föll barnen mer i smaken. Först var det något om saltad mat som diskuterades, sedan sa mannen att "Ni kan väl mosa cannelonin så att det passar bättre" och kvinnan i familjen sa med eftertryck, (inte en, inte två, utan tre gånger) att "Ni bara måste barnanpassa menyn".

Ursäkta? Varför det? För att ni inte orkar mosa maten själva till ungarna? Måste alla fik och restauranger vara anpassade för barn? Vet ni inte att Malmö faktiskt mest består av singelhushåll, kanske ska det kunna få vara normen för en gångs skull! På nåt café i den här stan!

Jag vet inte varför jag blev så provocerad. För att de stod där med två barn, jovisst, det kan ha något med saken att göra. Men framförallt för att de tog det som så självklart att allt skulle vara anpassat för deras guldklimpar.

Visst är det trevligt att kunna ta med barnen ut och det kanske jag själv skulle vilja i framtiden. Och det är klart, om man inte efterfrågar något, så kan det inte bli förändring. Idag tar vi för givet att det finns glutenfria alternativ eller något för den som är vegan. Kanske inte mer än rätt att även barnanpassa fullt ut...

Jaha, så var det med den irritationen. Jag kan ha överreagerat lite. Läste in egna fördomar i händelsen. Men... förresten. Jag tycker ju faktiskt att barnfamiljer får för stor plats i vissa sammanhang. Framförallt med tanke på att de inte är i majoritet egentligen. Och det handlar ju inte ens om alla barnfamiljer, utan de med tillräcklig makt att kunna ställa krav. De som har råd och livsstil att sätta sig på café en måndag. (Jag vet, det har jag ju också, fast utan det där med barn då...) Jag tycker att det är irriterande när jag får känslan av att mammorna och papporna tar saker (typ barnafödande) för givet och att allting kretsar kring just deras egna ungar. Det har jag tyckt även innan jag visste att jag skulle bli ofrivilligt barnlös.

  

Själv tycker jag det är ganska skönt att kunna ta en latte i lugn och ro. Jag tycker att det är helt ok att mosa min egen mat. Jag kommer inte heller förvänta mig full service överallt. Beställer inte kött på en vegetarisk restaurang, inser att ett café mest kan erbjuda paj, mackor och sallader. Det är ju liksom deras koncept. Jag hoppas dessutom att jag, om jag hamnar i en liknande situation, föreslår och inte kräver.

Det blir så mycket bättre stämning då...

Så verkar det vara dags igen

Det där med att planera är ju bara att ge upp. Ja, att planera barn har jag för länge sedan insett inte är så lätt som att bara sluta med kondom och p-piller. Inte för alla i alla fall. Men det är inte alltid helt lätt att planera IVF heller.

Mensen kommer inte alltid när den ska. Det ska passa med öppettiderna på kliniken (semesterstängt och juluppehåll är något vi lyckas pricka in av ngn anledning). Man ska känna sig i form. Redo. Och så vidare.

Men nu verkar det vara dags igen. Även om det får bli att jag får gå med nässpray ngn vecka extra för att det är semestertider (hello again, gråtattacker och sorgsenhet). Jag hinner själv ha några semesterveckor innan sprayandet drar igång i alla fall. I stället kommer IVF:en lagom till att verksamhetsplaneringen på jobbet ska sätta fart för fullt i augusti. Jobb och IFV går inte alltid hand i hand...

Jag gillar mitt jobb och ibland vet jag inte hur jag ska göra när aktiviteter och processer planeras. Alltså, jag vet att jag vill prioritera IVF:en, men medan den är nyckfull och datum sätts med kort varsel, så är mitt jobb tvärtom. Jobbkalendern fylls nämligen på månader i förväg ibland. 

Ibland har jag verkligen försökt hålla luckor i kalendern, eftersom jag vet att någonstans här, kanske det är dags för kontroll, ultraljud, äggplock... Men ibland så har jag bara fått boka av saker helt enkelt. Skjuta upp. Jobbet är ju trots allt inte allt.

Den molande värken i ryggslutet börjar ge sig till känna. Lika bra att svälja en värktablett redan nu, kväva molandet i sin linda. Värken är dock välkommen. Den är ju startskottet på ett nytt försök. En ny möjlighet.

Än är det värt att känna hopp. Nu, när det verkar vara dags igen.