Babyboom bland vänner

Trodde det fanns en skyddad plats, en skyddad tidpunkt. Ett tillfälle där jag för en stund kunde glömma min barnlängtan och umgås med vänner utan att påminnas om sorg, hopp och längtan. Men jag borde vetat bättre.

Idag ringde kompisarna vi ska fira nyår med. Vi ska förbereda olika delar av middagen och de ville kolla lite om tider och skålar att använda. Helt apropå kollade Magnus om de fortfarande ville sova över. Men nej, det behövdes inte. De väntar barn i maj, så de kan ta bilen hem. Grattis...

Det är så otroligt jobbigt att inte bara kunna vara glad för deras skull. Nu är jag glad, men samtidigt påminns jag om min egen sorg. Jag är så otroligt trött på att inte kunna se en film, en barnvagn på tåget, leksaker i butiken, eller ett par kompisars bebislycka, utan att själv få en klump i hjärtetrakten. Sånt som så många andra inte ägnar en enda tanke åt...

Ibland har det varit skönt (och på något sätt nödvändigt) att träffa vänner som inte heller har barn. Att få pusta ut lite. Inte riskera att hamna i samtal om vaknätter och blöjbyten. Eller att så uppenbart bli påmind om det man inte själv har, men önskar uppleva. Nyår var nog tänkt att bli en sådan kväll. Nu blir det inte så. Och efter att ha brutit ihop en liten stund så vet jag ju att jag klarar det. Att vi kommer ha kul. Att jag kan gratulera och vara glad. För det är jag ju också. Och jag hoppas ju fortfarande att vi om några månader kan berätta för dem att vi kommer att vara föräldralediga ihop.

Men jag tycker det är jobbigt också.

All I want for Christmas...

Så fick jag min december-mens (trodde väl aldrig jag skulle blogga om sådant här). Men det här är speciellt. Speciellt nervöst.

Tanken är nämligen att starta insemination nästa mens  Det känns som om det varit ett långt uppehåll, mest fyllt av irritation över prover som aldrig skickas hem (har ringt tre gånger och ännu inte sett några prover). Även om väntan är lång så var det nog klokt att avvakta julen och inte riskera ännu en julafton med ovälkommen julklapp och ryggvärk.

En dag kvar på jobbet, sedan välbehövligt jullov. Och trots trevligt umgänge med släkten, så längtar, längtar, längtar jag efter en jul i det egna huset, allra helst med en liten på armen.

All i want for christmas... ...is you!

Slut på vanligt hyfs hos kliniken?

För fyra månader sedan sa läkaren på IVF-kliniken att vi skulle få tillbaka pengar i och med att vi avbröt behandlingen. (Hade köpt tre-pack, men efter första försöket och samtal med läkarna kom vi tillsammans fram till att det nog inte skulle gå så bra framöver heller.) Fyra månader med mailande och telefonsamtal, för att få veta hur mycket och hur vi får pengar tillbaka, där alla bara hänvisar vidare till varandra. Ingen kreditfaktura i sikte.

Då är vi ändå fortfarande "kunder" eftersom vi ska betala 6500kr för att få hjälp med prover och recept. Men att ge tillbaka pengar är visst inte lika viktigt som att begära in dem.

Varför ska det vara så svårt att få ett klart besked? Fyra månader!?!

För fyra veckor sedan var jag där och tog blodprov. Jag skulle ringa efter två veckor för att få besked och då även kunna be om att få provsvaren hemskickade (vet inte riktigt varför de inte bara kan skicka hem dom när de kommit...) Nåväl. Jag gav dem tre och en halv vecka, men när jag ringde kunde de ändå inte ge besked om alla provsvaren. Skulle kolla och återkomma.

Skulle något prov saknas eller behöva tas om, måste jag göra det nästa vecka, eftersom mensen närmar sig och vissa prover skulle tas i samband med den.
Hade ju varit v ä l d i g t trevligt att få de där provsvaren!

Ja, jag vet att det är PMS-dagar, men det är kanske det som behövs för att ryta till ordentligt. Det är ju egentligen riktigt sorgligt att plötsligt inte vara intressant att ha en bra kontakt med, eftersom vi inte kommer generera mer pengar till företaget. Men vanligt hyfs kanske hade varit på sin plats i alla fall. När jag hittills ringt har jag varit trevlig, vänlig, ställt frågor, men inte alls påstridig. Kanske dags att byta taktik...

Första advent

Första advent...snö på backen, men med en rejäl förkylning, som startade för två veckor sedan känns det som. En förkylning som kommit och gått som en dålig repris på TV.

Nåväl, lussebullarna (med vit choklad, mums!) bakade jag redan för två veckor sedan ljusslingan sattes upp i förberedande syfte förra helgen. Nu var det bara att tända den.

Nu är det också legitimt att erkänna att jag lyssnar på julsånger. Till och med vädergudarna är på min sida, när de nu serverat ett tunt fint pudertäcke med snö i trädgården.

På ytan är allt mys och fint och trevligt. Men så skört. Varför måste det vara så? Jag både hör och känner mina skulderblad krampa ihop sig mer och mer. Trycket mellan axlarna blir tyngre. En halvtimmes thaimassage räckte inte långt. Jag borde nog skaffa något slags klippkort för att få hjälp att lossa knutarna. För jag tror inte jag klarar det på egen hand. Så känner ni någon bra massör i Lund-Malmö-trakten, tipsa gärna!

Men idag är det första advent. Brasan är tänd. Jag ska ge mig på att baka "lýxiga nötfudge" och sedan bär det av en tur ner till byns lokala lilla julmarknad. Och jag ska försöka att inte tänka för mycket på hur mysigt det hade varit att dela denna förväntan över decembermyset med fler. Kanske nästa år. Med tända ljus och snö på backen...men utan förkylningen då tack.

Äggledarkontroll

Klockan nio i morse hade jag tid hos gynekologen i Lund. Hade aldrig varit där förr. Har aldrig haft en personlig gynekolog över huvud taget. (Cellproverna tas där Region Skåne har minst kö för tillfället och jag är lite för gammal för ungdomsmottagningen som skrev ut p-piller en gång i tiden.) Det gör det hela lite svårare. Vem fixar remiss dit man behöver? Vem ordnar med de prover som ska tas? Vem kan ställa upp och hjälpa till med det där lilla extra, som man så gärna vill ha hjälp med när man av olika skäl behöver leta sig utanför landets gränser för att få hjälp med sin barnlöshet?

Nåväl. På något sätt hade jag, utan remiss eller annat, lyckats få en tid hos denna gynekolog för att göra en äggledarundersökning. För att se om det överhuvud taget kan vara aktuellt med insemination. Som sagt var det första gången jag var där.

Inledningen gick bra. I receptionen fick jag visa leg och frikort och sedan sitta ner i ett litet väntrum. Där fick jag också (ännu en) blankett att fylla i. Röker du? Nej. tar du mediciner? Nej. Har du tidigare varit gravid? Nej Vad är det för fel på dig? ...(suck)

Jag gick på toa, som man ju gör inför ett gynbesök. När jag kom ut stod en sköterska där
- "Har du varit på toaletten? Jag skulle ju vilja ha ett urinprov. Prova och drick lite mer". (Hej och välkommen hit på dig själv...) Precis då kom gynekologen och jag fick följa med henne in på det pampiga kontoret. Där skulle jag försöka berätta om varför jag var här, hur jag kommit hit och vad jag gjort tidigare. (försök att förklara för en som sitter och skriver samtidigt att du haft tre IVF-försök, som var fyra egentligen och som sedan blev ett till, fast egentligen två, men det ena räknades inte...)

När denna lilla fars var färdig, visades jag hur äggledarundersökningen skulle gå till. Och den var riktigt pedagogisk, där jag på en bild av livmoder och äggledare fick veta att en kateter med ballong skulle upp i livmodern. Sedan skulle koksaltlösning sprutas upp. Om vätskan därefter syntes i buken, så var det en indikator på att äggledarna var fria. Det var bara att hoppa upp i gynstolen och sätta igång proceduren.

Manicken med ultraljud var ok, man börjar bli van vid den. Sedan något slags verktyg som spänner upp (inte lika kul, men får la gå). Katetern ok, men ballongen ville inte riktigt lägga sig på plats, så de fick skjuta in den ytterligare. D e t  g j o r d e  o n t. Hela jag skvatt till där i den där högtekonologiska gynstolen. Egentligen ville jag börja lipa och tycka jättesynd om mig själv, men det var liksom inte läge. Som tur var så kändes själva insprutet av koksaltlösning inte så mycket. Och det gick lätt. Och det samlades vätska i buken. Båda delar tyder på fri passage! (bara det är ju värt en liten glädjetår!)

Så även om jag kanske inte längtar tillbaka till just den här gynstolen, så kändes det bra att kunna kryssa för ännu en sak på "att-göra-inför nästa insemination/IVF-försök". Och extra bra att det visade fri passage. Då finns ju faktiskt möjligheten att en insemination ska kunna gå vägen. Så även om det var med lite framåtlutad gång jag promenerade till bussen, så var det ju steg på rätt väg. Bara det känns fint i denna annars grå, trista novembervecka...

I väntan på...vadå?

Den är märklig den här tiden. Mellanrummet mellan försök och svaren på försöken. Då är det då som gäller och det finns ett sen, ett kanske i alla fall. Nu är det liksom ingenting. Bara en lång väntan.

Nej, jag låter väl inte livet stå stilla bara för att jag hoppas och väntar. Det är ju till och med så att jag passar på lite extra nu. Att jobba, boka in saker etc. Nu är det ju ok att göra det. Nu är det inga sprutor som ska tas, eller undersökningar som ska bokas in med kort varsel. Men det är ändå ett tomrum på något sätt. Det finns ju något annat där framme. Något som kräver fokus. Något som jag vill så otroligt mycket och som får en sådan påverkan på det liv vi lever nu.

Alla dessa människor jag träffar, som har byggt upp sitt liv runt sina barn. Det blir ju så. Fullt fokus på familjen. Alla dessa exempel från vardagen, oavsett om det är runt fikabordet på jobbet, eller under den utbildning jag deltog i förra veckan. Jag lyssnar och nickar, men har egentligen ingen aning om vad det innebär egentligen. Jag är ju inte där själv. Det är ett stort jävla mellanrum mellan mig och den vardagen. Ett mellanrum jag inte själv har särskilt mycket rådighet över och det gör det extra svårt att hantera.

Det är bara att vänta...vänta och se.

Det perfekta sticket

Blodet droppar, blodet droppar... om man har tur. Jag är en av de där svårstuckna. Just snyggt att jag också är (eller i alla fall tidigare var) en av de där som INTE tyckte om att ta blodprov, sprutor och sånt. Nu har jag fått vänja mig.

Förutom när det gäller en sak. Nej, inte själva sticket. Inte heller tömningen eller när jag ska sitta och trycka med en liten vit lapp på armen. Inget av det är det.

Det som får mig att bli lite sådär klädsamt kallsvettig och ger mig tvångstankar om att plötsligt göra ett opassande och smått hysteriskt armryck är...själva letandet! När sköterskan drar fingret över armvecket, känner, söker. Det är då jag måste tvinga mig själv att tänka på andningen. Det är då jag känner att jag helst skulle vilja lägga mig ner på sängen med handflatan över pannan i en matt pose. Varför?

Idag hade jag tur. Sköterskan hittade rätt på första försöket. (Bara ett letande) Nu är mina prover på väg till labbet och vi är ett steg närmre nästa fas.

Och det får väl vara värt lite tvångstankar i sökandet efter det perfekta sticket...