Något att skylla på

Jag kan nog inte är jag rädd. Även om det är nog så behändigt. Att skylla vikten på hormonerna, alltså. (Humöret och känsloyttringarna, däremot, det är ett fenomen som som hormonerna absolut har påverkan på)

Förra året, när vi gjorde 4 IVF:er, "smög det på" ca tio kilo mellan varven. Hur roligt är det på en (våg)skala? Precis som om jag inte har nog med sprutor, känslostormar, hopp och förtvivlan!?!

Visst, hormonerna påverkar, det gör de. Men sen finns ju den där beprövade metoden för att döva smärtan ständigt närvarande. Att trösta med mat. Eller rentav ett slags mellanting mellan tröst och straff... Ja ni läste rätt, en egenbestraffning på något konstigt sätt.

Jag har t.ex. haft de där tankarna att "Det spelar ändå ingen roll", eller "Ja, då kan jag ju alltid skylla på vikten".

Varför jag nu vill göra det. Tycker jag inte själv att jag är värd att få ett barn? Jo, det gör jag ju.

Vad är det då? (Alla ni därute med examen i psykologi får gärna ge en vink om processerna som är i görningen). Själv funderar jag såhär:

Det som jag upplever som det djupaste mörkret just nu, som jag är så otroligt rädd ska inträffa är att det inte blir något barn. Jag pendlar mellan att förtränga det hela på ett plan, men det poppar alltid upp på något sätt. Då kommer beteendet och tankarna fram. Som att hellre vilja skylla på vikten än att inse livets orättvisa brutalitet, till exempel. Som att "straffa" mina "orimliga" förhoppningar.

Samtidigt, parallellt med alla dessa tankar och känslor, finns också något annat inom mig. Känslan av att jag kommer att förlika mig med tanken om det blir så. Även om det antagligen  innebär något slags livslångt sorgearbete. Det får bli en del av mig helt enkelt. Och inom mig känns även det ganska okej. Svårt, men okej.

Och jag har ju någonstans bestämt mig att jag inte ska kunna "skylla" på vikten ifall det går åt pipsvängen. Det är ju därför jag sitter här med mina soppor och dreglar över kokböcker och kak-recept! (Nåväl, så farligt är det inte). Jag kör ett XtraVaganza-race till helt enkelt, klar lagom innan midsommar. och på ett sätt är det riktigt skönt att komma ifrån maten ett tag. rensa ut. Börja om.
Aldrig smakar väl ägg & keso så gott som första tuggan efter kuren! Och kroppen blir piggare när sockerberoendet försvinner.

Kroppen mår bättre. Jag mår bättre i själen. Samma läge som tidigare dock - ännu inga barn. Och skulle det inte heller bli några, så får jag ta det då. Och inte ska jag skylla på vikten. Även om det alltid är skönt att ha något att skylla på. Eller hur?

Aha! Rabatt!

Var på Hemköp idag. Det var kundkortsdag med specialpriser på lite allt möjligt. Vi köpte t.ex. 3 paket bacon för 15 kronor (inte illa). Och köttbullar för tio kronor (billigare än IKEA t.o.m.)

Jag hade anat att vi skulle komma att trängas med pensionärerna. Inget illa ment - jag är ju själv redan en av dem! (när det kommer till att dra nytta av extrapriser vill säga....och till fondsparande, tyckte min förra personliga bankman). Men jag kunde för allt i världen inte förstå vad alla barnvagnar med tillhörande föräldrar gjorde där vid den här tiden.

Tills jag upptäckte att alla bar på blöjpaket.

- Aha! Även det var det ju rabatt på - något som gått mig helt förbi i reklambladet. Inte så konstigt kanske. Jag är ju inte precis målgruppen. Har inte tentaklerna för sådant ute. Och medvetet och omedvetet väljer jag bort Libero för billig mozzarella just nu.

Jag som hade sett en ganska lugn stund i matbutiken framför mig. men vi klarade oss med nöd och näppe därifrån. Maken, köttbullarna, mozzarellan och jag.

26 maj - de ofrivilligt barnlösas dag

Förra året togs det initiativ till en speciell dag för att uppmärksamma ofrivillig barnlöshet, berättar föreningen Barnlängtan. Det är samma dag i år. Dagen före Mors dag.

Symboliskt. Bra. Och behövligt.

Min arbetsgivare gatukontoret har nu skickat brev och förfrågan till arbetsgivarpolitiska utskottet om att kunna erbjuda bruttolöneavdrag för behandling. Det gör man nämligen inte inom Malmö stad för tillfället. En av Skånes största arbetsgivare...

Men min förvaltning har nu valt att stötta, även om man för tillfället inte har makt att avgöra saken själv och även om stöttningen just nu inte betyder ekonomiskt stöd, utan moraliskt. Det är nog viktigare egentligen.

Själva betalade vi fakturan för min privata behandling igår. Halva summan, eftersom makens privata företag ordnar avdraget på bruttolönen. Så kanske kommer inte jag få möjlighet att ta del av ev. nya regler. Men mina kollegor i samma situation kanske får. Och det är en seger i sig.

Ibland får man stå upp för andra och inte bara sig själv. För det är ju så att jag inte är ensam. Verkligen inte. Och allra minst en dag som denna. Som jag alltid kommer att ha med mig - även om jag också får chans att fira Mors dag. Någon gång där framme.

PS: Bra inslag i TV4:s nyhetsmorgon: http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyhetsmorgon?title=snart_ar_det_de_ofrivilliga_barnlosas_dag&videoid=2195240

Bara teori och ingen praktik

Har varit till Stockholm tur & retur. Jag är med i ett nätverk för kvinnor och jämställdhet inom transportsektorn och det var årsmöte med tillhörande seminarium. Inspirerande och intressant.

På middagen som följde, kretsade samtalet naturligt nog kring kvinnors och mäns olika möjligheter att delta i och påverka samhället. För att förtydliga - det handlar inte om att man ska behöva bli så lika som möjligt. Tänk i stället: "ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två",  Och att tankar och erfarenheter ska värderas lika.

Kvinnorna vid mitt bord hade - förutom sin teoretiska kompetens - personliga erfarenheter. De hade ju både ett, två och fem barn att relatera till! Jag, jag har bara teorierna. Ingen praktik.

Mer än mina egna erfarenheter och upplevelser förstås. 

Jag kan tänka mig, att om jag får barn, kommer jag säkert att trilla i fallgropar på vägen för jämställdhet. Men jag kommer också försöka skapa något mer. Fler alternativ både för en kille och en tjej. Det känns lite surt att ännu inte ens få chansen.

Det blir ju lätt lite ihåligt att diskutera sådana här frågor när det är som det är just nu. "Det är ju lätt för dig att säga, som inte själv har barn." Jo, men jag vill ju ha egna barn! Jag vill anta utmaningen att låta en flicka utveckla äventyrslusta och en pojke att gråta - om det är det de vill.

Men tills vidare får jag nöja mig med att diskutera. Och inspireras av andra.

Och vänta...

Konsten att lägga tak

Den här helgen försvann fort. Det var nämligen dags att byta tak på huset.

Den bästa investeringen (förutom arbetskraften i form av kunnig svåger och bröder som kunde hugga i) var helt klart byggställningarna. Då kunde till och med jag våga mig upp på taket! =)

Bakom gammal läkt och takpapp väntade ett gäng elaka, murkna brädor, så på ena sidan fick vi byta all råspont (tänk vad man kan slänga sig med byggaruttryck efter bara fyra dar).

Det var slitigt, men roligare än vad jag hade trott. Ni vet, känslan när man kommer in i ett flow, där alla gör någon del för helheten. Slänga skräp, spika läkt, böja stuprör, fixa fika...

På fyra dagar hade vi fixat till ett tak, som förhoppningsvis inte ska bytas fler gånger av oss i alla fall. Så nästa nyår kanske jag slipper vakna av att det regnar in i hallen...

Och tro det eller ej, jag tänkte nog inte på IVF en enda gång.

Oväntat möte

Det är när man börjar prata om det som man märker hur vanligt det är. Det finns överallt...

Idag var jag på MIL-institutets workshop på temat ledarskap och livsberättelsen - som innebar reflektion över händelser/personer/vägval som gjort mig till den jag är idag och som på så sätt påverkar mig i mitt ledarskap. Enkla, men ack så effektiva metoder för samtal, reflektion och feedback gjorde att tiden gick fort och min törst efter lärande blev stillad. Skönt med inspiration!

Det som slog mig dock, var hur öppenhet skapar förtroende och på så vis öppnar upp för nya insikter.

Jag valde till exempel att berätta om min IVF - och dess påverkan på min arbetssituation - som en del i min livsberättelse. Det i sin tur ledde till att en annan person delade med sig av sina två adoptioner. Inte så att vi satt och pratade barnlängtan i stället, utan mer ett konstaterande att "Jag har också varit där, jag kan förstå vad du går igenom". Mer behövs inte. En skön känsla... Och lite oväntad på en plats och i en situation med nya, okända människor.

Vi fick ett oväntat möte i mötet kan man säga. Oväntat, men inte ovälkommet. Och jag gick tillbaks till jobbet lite lättare i både stegen och i sinnet. Redo för en lång skön helg.

Efter sommaren

Jaha, så har vi träffat Leif, vår läkare. Svårt att veta om han egentligen tycker att det är lönt att fortsätta. Vi har ju lite problem med det där som kallas tillgång och efterfrågan.



Nåväl, efterfrågan är ju stor. Från oss båda. Det är snarare tillgången som saknas. På pigga spermier och mogna ägg. Det kommer med andra ord inte vara vi som ser till att den goda statistiken upprätthålls på kliniken. Den lyckan får vi gratulera andra till.

Leif tyckte i alla fall att vi skulle vänta med nästa försök till efter semestern. Men kontakta dem redan vid nästa mens för att lägga upp ett schema. Min äggmognad hoppades de kunna ordna med ett annat protokoll (hello nässpray och deppighet igen!).

Ska man börja fundera på alternativ redan nu? Jag har inte förstått att det är svårt med spermiedonation nu när vi redan "använt" våra tre offentliga försök.

Borde jag läst på bättre? Borde informationen vara lite enklare? Borde reglerna vara mer tillåtande?

Det är ju till och med så att jag rent av blir förbannad på denna snårskog av regler, alternativ och konstiga föreställningar om barnlöshet som råder. Klart att vi vill försöka med våra egna ägg och spermier, men för den sakens skull vill vi väl inte förkasta möjligheten att prova också andra alternativ!

Skit är vad det är!

- - -

Väntan på att kliniken ska öppna efter semestern kan kännas lång. Men så kom vi på att vi kanske kan vända på allt. Låta denna mellantid faktiskt bli en tid med annat för ögonen. Njuta av sommaren. Ordentligt. Och än en gång hoppas att "det kanske är sista sommaren ni kan göra som ni själva vill" som en av läkarna på RMC uttryckte det.

Det enda vi önskar är tillgång till en pigg och glad spermie som kan knyta an till ett moget och förnuftigt ägg - för att få det där miraklet vi hoppas på.

Efter sommaren. Kanske är det vår tur då.