Äggbanken ser fin ut

Lite för trött för mitt eget bästa valde jag att åka tidigt över till Köpenhamn. Även om "Den stora snöstormen" verkade ha fastnat någonstans på Österlen, så ville jag vara säker på att det gick tåg så att jag skulle hinna fram i tid till ultraljudet. Det gick nästan för bra...

Redan klockan åtta knackade jag på den stora vita trädörren. Och efter ett välbehövligt toalettbesök (att vara på resande fot längre än en timme på morgonen är min blåsa inte gjord för) fick jag faktiskt komma in på mitt ultraljud redan då.Två supertrevliga läkare/sköterskor tog hand om mig och allt såg fint. ut. "- Du responderer fint på behandlingen" sa den ljushåriga och jag blev varm inombords. Varje litet positivt tecken eller peppande kommentar skapar hopp om att nu...den här gången går det!

Tre äggblåsor verkar vara i fin storlek. "- Vi ska ta det lite lugnare med Menopuren den här gången", sa den mörkhåriga och allt känns väl. Jag behöver ju inte tjugo halvmogna ägg, jag behöver bara ett som är redo. Nu ska jag ta lägsta dosen Menopur några dagar och sedan in för ännu ett ultraljud på lördag. Visst det är lite meckigare att ta sig över bron varje gång, men det är det värt. Det känns så tryggt att vara på Stork och veta att de har full koll på mig, utan en massa mailande resultat fram och tillbaka.

Jag gillar deras gynstolar, som mer är som en brits, med en urgröpning vid fotändan. Inga ställningar för benen med andra ord. Men en liten handduk över magen för att känna sig mer bekväm. (Å andra sidan är det bara att torka av sig med papper och kliva in i sina hopsnurrade trosor precis bredvid sköterskorna. Inga draperier här inte ha ha.)

"- Din äggbank ser fin ut" sa den ljushåriga strax innan jag fick kliva ner från britsen. För en trettiosjuåring med panikrädsla för dåliga ägg var det som ljuv musik för mina öron. Tack snälla du! Nu håller jag tummarna för att resten av veckan går lika bra och att det ska funka den här gången. Jag vill ju så mycket så att det gör ont.

Snöstorm på väg

Jag som trodde att vintern skulle ge med sig och vårsolen värma frusna hjärtan och tidiga vårblommor. Men nejdå. Klass 2-varning utfärdad, tåg beräknas bli inställda och den hårda vinden kommer att skapa ett snöinferno som heter duga här i söder! Och jag som ska till Köpenhamn på onsdag!

Det kan ju hända att de stänger av bron. Eller att det blir alldeles utomordentligt kaos i tågtrafiken. Vad gör man?

Först funderade jag på att åka över redan på tisdagen, ta in på hotell om inte annat. Men snöyran ska ju börja redan i natt, så det gör nog ingen skillnad egentligen. Jag har i alla fall mailat för att se om det finns en back-up-plan (som inte innefattar att behöva gå till IVF-kliniken i Malmö). Det borde ju funka att påbörja Menopuren på onsdagen, men ta ultraljud en dag senare. Jag ska ta så liten dos den här gången ändå.

Men först och främst håller jag tummarna för att snökaoset klaras av i morgon och att jag kommer helskinnad till Köpenhamn och tillbaks på onsdag. Även om säsongens största snöstorm är på väg just ikväll...

Vardagsflykt

Det finns inget bättre sätt att fly vardagen än att gräva ner sig i en bra bok. Karaktärerna tar över. Deras liv blir ditt liv. Den miljö de befinner sig i blir också din. Och du kan för en stund glömma din egen situation.

Jag har lätt för att leva mig in i andras världar. Egentligen en bra egenskap, skapar ju förutsättningar för empati och det skulle världen behöva lite mer av. Men det tar också på krafterna. Det är nog jobbigt som det är just nu, att vara jag med en barnlängtan. Det blir inte lättare av att bli så påverkad av det runtomkring. En mamma som får kämpa, fast hon i sin ålder och med sina vedermödor borde få ha ett lugnt och tillbakalutat liv. En brorson som har det tufft på dagis. Allt blandas till en sorg i vardagen, en sorg som gör att jag t.o.m. känner tårarna svämma över bara för att kvinnan på Statoilmacken är långsam när jag ska lämna tillbaka hyrbilen och jag kanske missar bussen. När tårarna bara vill vara där. Då är det skönt att glömma bort sig i en bok.

Idag blev det Denise Rudberg "Två gånger är en vana". Lättläst, medelspännande och med  överklassmiljö som är lätt att förlora sig i. En bok att påbörja och läsa ut en söndag när man är i behov av vardagsflykt. Och det var jag idag...

Hopp och solsken

Nej nej nej, inte sjuk nu! Alla på jobbet har haft förkylningar och influensa och lagom till min cykeldag ett började jag känna något i halsen. Det här får inte stoppa mig!!!

För idag skiner solen. Cykeldag tre. Jag tog tåget över till Köpenhamn för ultraljud inför nästa insemination. Sköterskan jag träffade var supetrevlig (som vanligt). Hon undrade hur jag mådde. Bra, sa jag och skämdes lite för att jag mörkade att jag allt är lite hängig och kan ha ngt på gång. (Men blir det värre så mailar jag och kollar om vi behöver vänta en månad...)

Hon sa i alla fall att mina hormonnivåer såg fina ut. Yes! Första gången jag känt positiva vibbar efter samtal om provsvar. Alla andra vi träffat har varit vaga när det gällt mina hormonnivåer, men nu verkade det vara finfint. Det håller jag tummarna på!

Den här gången blir det minimalt med Menopur i alla fall. Ja, jag har tydligen inga problem med att få äggen att växa i äggstockarna precis, snarare behöver de lugnas ner för att inte gå bärsärk. Om de bara kunde ta emot lite sädesceller och fastna i livmodern också...

Detta är bästa tiden. Vi är igång igen och allting ligger framför oss. Allt är åter möjligt! Inte ens min viktångest ska få förstöra den här känslan. Eller mitt just nu blytunga huvud. Dessutom är det fredag, solsken och varmt på altanen. Och snart kommer Magnus hem - första veckan på nya jobbet och han verkar redan trivas!

I min eufori ville jag fånga dagen på bild. Men jag kom inte på det förrän jag lämnat Köpenhamns mysiga gränder bakom mig, så det fick bli den här. Hyllie vattentorn...  Nåväl, den bilden kan ju faktiskt symbolisera hopp och solsken en dag som denna. Hopp och solsken i mitt hjärta just nu...

God morgon...det var ett tag sen

God morgon!
Det var ett tag sen, jag vet. En mellantid. Ett tillfälle att fokusera på jobbet. Passa på att boka in alla de där mötena i kalendern, utan att vara "rädd" för att hastigt behöva boka av dem om det blir dags för ultraljud. En stund att försöka lämna mitt IVF-jag, det liv som är så intimt förknippat med mig sedan flera år. Hur var det egentligen innan?

Ibland behöver jag ett andrum. Att ständigt längta barn i själen och dessutom ständigt gå in i nya fysiska behandlingar, det sliter. Det är som att hålla andan, att inte kunna andas ut förrän det där lyckade försöket kommer. Då är ett litet vakuum välkommet. Så länge det varar.

Men nu sitter jag här igen, i väntan på mensen. Den här gången kommer jag bara vara på Stork, inte på någon svensk klinik, även om det kan verka lite onödigt att åka över bron för fem minuters ultraljud. Men det har varit splittrat och lite si och så med servicen i Sverige på senaste tiden (vi har efter sex månader ännu inte fått tillbaka den kredit kliniken meddelat att vi har innestående t.ex.).

I veckan hade vi en mäklare på besök. Nej, inte för att vi planerar att sälja, utan vi ville veta hur vi kan göra med ev. renoveringar och huslånet - vad är värdehöjande osv. Efter att han gått igenom hela huset med oss, varit i alla rummen, så kommer ändå frågan: "Har ni barn?" Ser du något barnrum? Fler sängar än vår dubbelsäng? Ibland undrar jag om det är en standardfras som bara ska sägas för att det bara är så det ska vara. Ett par i yngre medelåldern måste ju ha barn. Är de redan utflugna kanske? Vi kanske fick barn när vi själva var i tonåren.

Och när Magnus var på after work igår med "unga gubbar". Alla kände inte varandra och man gick laget runt för att berätta vem man var. När en började presentera sig och i den presentationen lägga till antal barn, så spred det sig som en löpeld i gruppen. "Jag heter Ola och jag har en flicka på fyra och en kille på två"... "Jag heter Peter och har en sexåring i samma skola som Erik"... Jättekul.

Men i alla fall, god morgon på er! Idag ska jag ta med Magnus in till lund och bjuda på en smarrig fika. Vi kan sitta där i lugn och ro, utan att hasta hem till en barnvakt eller ständigt bli avbrutna av småttingar vid bordet (även om det skulle vara välkommet). Vi ska njuta av fördelarna med att inte ha barn. Försöka njuta av det liv vi har nu. Vi kan ju inte hålla andan hur länge som helst...

Längtan

Nu känns den igen. Mensen alltså. Det var märkliga dagar förra veckan. En segdragen start kan man säga, med konstig magont som jag inte brukar ha. mensvärk x2 på något sätt.

Men nu är det "som vanligt" igen. Blöder som vanligt, värken tonar bort som vanligt, livet rullar på som vanligt igen. Nästan.

Nu ska man bara ta tag i det där livet igen. Hitta orken och kraften att möta verkligheten. Jobbet, släkten... Även om det hade varit så skönt att bara få kura ihop sig och stänga ute allt ett par tre veckor sådär. Fast jag vet ju att det inte funkar så.

Vi har i alla fall fått taget de saknade blodproverna. Jag har bestämt mig att mensdag ett var på lördagen och även om jag eventuellt borde räkna fredagen som dag ett, så var det enligt Stork ok att ta proverna nu. Så att vi är redo om en månad då ett nytt försök ska göras. Yes. Det är vi. Ger inte upp än. Ger inte tappt (ett ord som används alltför sällan). Och tills dess går vi vidare. Läser om andras graviditeter, om erbjudanden på barnavdelningar, följer syrrans resa, som i april kommer resultera i ännu en bebis...

Jag vill bara att det också ska vara jag...

Hellweek Part Two - final part

Negativt. Det lilla hopp som fanns kvar fick en sista knock och kunde inte resa sig på nio. Teststickan visade bara ett enda litet rosa streck. Inte två.

Tomhet. Jag grät ut min sorg redan i fredags när blodet började synas lite för väl. Nu var det mer ett konstaterande.

Besvikelse. Vi som sett fram emot att äntligen få planera ett annorlunda år. Känna att det är ok att ta hem sina gamla leksaker och barnkläder nu när föräldrarna rensar för flytt från mitt tidigare föräldrahem. Vågar vi det nu?

Trötthet. För att åter behöva berätta för nära och kära att det inte riktigt gick den här gången heller. Snälla inga fler försök till käcka tillrop att "Det ordnar sig nästa gång" eller "Det är bara att ta nya tag". Jag vet att ni menar väl, men det hjälper inte. Räcker med ett "Vi är ledsna för er skull". Att vi känner att ni finns där. Det behöver jag just nu, inget annat.

Ilska. Varför i helvete vill det sig inte?!? Hur många sorger ska vi behöva ta? Varför kan vissa vid första försöket? Varför kan de som aldrig borde få skaffa barn - de som misshandlar, våldtar och kränker?

Djävlaranamma. Nej vi ger inte upp än. Det kändes bra den här gången. Det kan fortfarande gå. Vi vill ju det här så mycket.

Oro. Att börja planera för provtagning, ultraljud och recept mellan Danmark och Sverige. Att behöva agera mellanhand och själva ha koll på att rätt provtagningar görs i rätt tid osv. Kan inte hjälpas, det känns osmidigt och lägger lite trist känsla på hela processen. Varför får man inte ta ut danska recept i Sverige eller använda sitt högkostnadskort till det?

Lugn. Vi hoppar inte på det direkt. Den här blödningen var konstig. Vi planerar nya försöket på nästa mens, i mars i stället. Det är ok att vänta.

Sorg. Vi ville ju så gärna. Vi trodde så mycket på det. Sorgen kommer efter tomheten. Smygande. Den finns där.

Hopp. Det såg bra ut nu. Och ungefär hälften av alla "normala" befruktningar leder också till missfall. Det kan fortfarande gå.

Hellweek är över. Men vår resa är det inte...