" - Punkt 5: Lek med era barn"

- Tack för det tipset...(din okänsliga typ...)

Var på en fantastiskt rolig utbildning häromdagen. Om kreativitet och dess betydelse för individer, team och organisationer. Om att säga "ja, och" i stället för "nej, men". Om att alltid hitta tre lösningar på ett problem i stället för att sträva efter "det enda rätta svaret" och mycket mer. Jag kände mig, glad, inspirerad och nyfiken.

Tills den där listan på tips om hur du övar din kreativitet kom upp. Där sitter man i godan ro, ler lite för sig själv medan man antecknar vad utbildningsledaren tipsar om; "Sätt klockan på fel arm, välj en annan väg till jobbet, lek med dina barn..."

Så var jag där igen. Fast i min "ledsen-bubbla". Synen blir suddig i kanterna, jag blir frusen och får knottror på huden och ett svagt sus i öronen. "Lek med dina barn". Ja det hade jag gärna gjort "OM JAG HADE NÅGRA!!!" Det hjälpte inte att han sedan sa att man ju kunde leka med andas barn också, jag var redan där i känslan av ledsenhet, saknad och sorg. Det gick på två sekunder.

Ok, jag kanske inte kan vara hur känslig som helst. Livet går vidare. Barn och barnvagnar fortsätter att korsa min väg. Folk gnäller om sömnlösa nätter och skjutsande till träning runtomkring mig. Får ett, två och ibland tre barn sådär lätt och ledigt...och välplanerat. Har inte en tanke på att det inte är lika lätt för andra.

Och det är ju så den ser ut. Normen. Samhällets struktur. Att lätt kunna få barn är default (som Magnus skulle sagt). Och jag börjar bli så förbannat trött på det.

Det är därför jag väljer att prata om min situation, även om det känns obekvämt ibland (för mig och andra).
Det är därför jag inte längre använder  standardfrågan om barn och familj när jag träffar nya bekanskaper.
Det är därför som jag kommer att berätta om min känsla för utbildningsledaren när vi får utvärderingsformuläret från kursen.

Jag vet inte än om jag någonsin kommer att få barn eller inte. Men resan går vidare och kanske kommer jag sitta där och leka med mina barn i framtiden. Men jag ska aldrig ha det som exempel på en utbildning...

Nystart

Jag har länge gillat Winnerbäck. Den där vemodiga tonen, den något raspiga rösten, texten som fångar mina tankar och känslor. Det finns en Winnerbäck-låt för varje tillfälle.

Sen kan man undra om det är självplågeri att lyssna på Elegi ("För en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom" - ja ni fattar) och de andra låtarna om mörka höstar där löven singlar ner.  Det är ju inte de muntra låtarna jag väljer precis. Det ska plågas in i själen. Det ska kännas i hjärtat.

Nåväl, det är ju höst nu, så det passar bra med hans musik. Molnen tornar upp sig. Den kvalmiga sensommarvärmen har blåst bort och löven gulnar i trädgården.

Men jag gillar hösten. Det känns som en slags nystart. (Det har det gjort sedan jag gick i lågstadiet och fick packa skolväskan med nya pennor och nyinslagna böcker inför första skoldagen efter sommarlovet.) Och nu om någonsin är jag i behov av en nystart. Hitta ett sätt att leva med sorgen jag alltid kommer att bära med mig, samtidigt som jag behöver finna vägen för hur jag kan leva fortsättningen av mitt liv.

Jag har ju bara detta liv. Jag är 36 år. Det är dags att verkligen känna efter vad som är viktigt, vad som betyder något för mig. Och sedan bestämma mig för hur jag kan leva efter det. Jag kanske inte når hela vägen. Jag och alla i min situation vet detta alltför väl. Men jag ska i alla fall försöka. Och hösten är den perfekta tidpunkten för detta. För att bevara hoppet om det som inte blev och samtidigt hitta en väg framåt igen. Lita på att styrkan finns där. "Här under askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större", som Winnerbäck skulle ha sagt... Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Mina Winnerbäck-favoriter just nu:

- Brustna hjärtans höst

- Mareld

- Elegi

- Nånting större

- Ingen soldat

- Tidvis

- Faller

Jag vill bestämma själv

Häromdagen kom en kollega från en annan enhet in till mig för att stämma av en sak. Det var ganska snabbt gjort och jag tänkte väl inte mer på det. Satt vid datorn, med handen på musen. Då tar hon mig plötsligt på handen och säger:
- Jag beklagar. J-O berättade. Jag har varit igenom samma sak, så vill du prata så säg till.
- Tack, sa jag.

Vad skulle jag säga? Gesten var god och jag uppskattar att hon ville dela med sig av sin situation. Men jag har inte berättat för henne om min.

Visst inser jag att sådant här sprider sig. Det är ju inte så att jag är hemlig, men någonstans vill jag själv bestämma när, hur och till för vem jag berättar. Här hade tydligen min kollega, hennes chef, sagt ngt om mig. Det kändes obekvämt på något sätt.

Dagen gick och det var inte förrän på kvällen när jag kom hem, som jag kände att nej, detta är inte OK. Inte att mina chefskollegor sprider ut det till sina medarbetare. Så vad gör en ung kvinna till hennes 60-årige manlige kollega? Jo, morgonen därpå gick jag in till honom och sa hur jag kände. Han ursäktade sig faktiskt. Insåg varför jag tyckte så och höll väl med. Sen fattade jag aldrig om det verkligen var han eller en annan av hans medarbetare (en som sedan tidigare visste att jag skulle göra IVF) som hade sagt vad det handlat om. Jag hade varit ledsen den dagen, så jag förstår att folk som såg det blir nyfikna. Men ändå. De kan väl fråga mig i så fall. (Det vågar man antagligen inte - men att sladdra om det med andra går bra.)

Det är inte lätt att sära på arbete och privatliv. Och just barn och familj är tydligen sådant man får klampa in i helt utan eftertanke. Därför kan det kanske vara bra att visa en annan sida. Den som inte är så självklar idag. Som de som har sina barnbarns foto på kaffemuggen när vi fikar. Men någonstans vill jag ändå bestämma själv när det är ok att prata om det. Och när jag hellre låter bli...

Tomheten och jag

Tomheten och jag går hand i hand. Vi känner varandra ganska väl just nu. Tomheten är han som kommer efter allt. Som en något ovälkommen gäst en vardagskväll. Efter hormon-humör-svängningar, efter all magpirr av hopp och alla tårar av sorg.

Det är veckan då allt återgår till det "normala". Då jag beter mig som jag brukar göra på jobbet (inga oväntade gråtattacker). Möten och mailande avlöser varandra. Det är som om inget har hänt.

Nästan...

Tomheten är som den där elefanten i rummet ingen pratar om. Som sliter upp ett stort svart hål i ditt hjärta och som lägger sig som en bubbla mellan dig och resten av världen. Som å ena sidan skyddar dig från att bryta ihop totalt, men som å andra sidan får dig att sluta dig inom ditt skal, rädd för att förlora ännu mer än du redan gjort.

Det är veckan då tvåsamheten går en kamp mot ilska, sorg, förlåtelse, saknad, missförstånd och besvikelse. Den svåra balansgången i att hitta ett eget sätt att hantera situationen och samtidigt finnas där, stötta och förstå den andre. En tändsticka bryter man lätt av på mitten. Ett gäng tändstickor är svårare. Det är bara så förbannat svårt att inse det, när tomheten är här och hälsar på.

Tomheten och jag går hand i hand. Min högsta önskan är att han ska välja en annan väg. Snart.

Det gör inte längre ont, men det är hellre nåt jag har

Vad gör man när tårarna rullar som små vattenklot nerför kinderna? Jo, skriver en sångtext som Magnus sen ska få tonsätta. Hjärta och smärta är poetens levebröd...eller nåt.

Jag har kanske inte rätt att klaga

Jag har det ändå ganska bra

Jag har min egen framgångssaga

Lever fritt, som någon sa

Men vad är frihet när det värker

När det man hoppas inte finns

Vad är livet när man märker

Att det är saknaden man minns

Det gör inte längre ont

Men du finns inte heller kvar

Jag har inte längre ont

Men det är hellre nåt jag har

Du är inte längre där

Och det mörka tränger på

Det som alla andra bär

Är nåt jag aldrig kommer få

Jag trodde nog att det var givet

Att allting blir just som man vill

Att jag kunde välja livet

Lägga till det när jag vill

Men nu när timmarna blir långa

Och nu när sanningen är här

När mina känslor blir för trånga

Är det saknaden jag bär

För allt jag ville, som skulle ske

För allt jag önskade du kunde se

För hoppet om att ha dig här

För all den saknad som nu är

 

Det blå streckets helvete

Hur går man vidare när världen rasar samman inför ens ögon? Hur hittar man sin styrka när hjärtat har slitits ut från sitt fäste? Hur håller man sig samman när hoppet är en dåres hopp?

Jag skulle så gärna vilja berätta att de två veckorna fram till gravtest har varit en fantastisk resa och att den resan nu skulle fortsätta tack vare två blå streck på pinnen. 

Så blev det inte.

Första kramperna som kom kändes väl ändå OK. Kan ju kännas så när det fäster. När det ett par dagar senare blev rött i stället för vitt i trosskyddet hoppas man väl att det bara är en sådan där blödning som kan hända. Utan att det är någon fara.

När det börjar bli en ordentlig blödning och smärtan i mage och rygg kommer tillbaka vet jag inte om jag kan lura mig själv längre. Men någonstans lever hoppet om att det bara är ett av våra två små embryon som tappat fotfästet. Att det andra ska klara sig. 

Tyvärr hjälper inte det hoppet mot att bryta ihop som en våt fläck. Det kommer över en när man minst anar det. På bussen, på väg hem från jobbet. I soffan när jag lyssnar på en låt på Spotify. I duschen. Jag blev ständigt påmind genom den molande värken i ryggslutet och i det visuella varje gång jag gick på toa.

Jag kunde inte vara på jobbet. Jag ville inte vara själv. Magnus var på kurs i Stockholm hela veckan. Mamma kom ner och vi fixade lite i trädgården tillsammans. Jag lyckades hålla tankarna och känslorna i schack ett par timmar. Nästan fungera normalt.

I fredags tänkte jag vara redo att gå till jobbet. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren var att börja storgråta. Tur man har fina kollegor som stöttar. Skönt man har en chef som omsluter en i sin bamsefamn och bara finns där. Som förstår och säger att det är ok att jag går hem, men som också stöttar och säger att det är bra jag försöker. Det gav mig styrka att vara kvar på jobbet den dagen. Och på kvällen kom Magnus hem. Tror aldrig jag har blivit så glad av att se honom. (inte ens under vår nykära period).

Idag tog vi testet tillsammans. Fram tills dess fanns det lilla glödande hoppet. Efteråt fanns bara tomhet. Endast ett blått streck på stickan...och så var det definitivt...

Hur går man vidare? Hur klarar man av att träffa kompisar och släkten med sina barnvagnar? Hur blir man oberörd över TV-program där man skojar om fertilitet eller snackar barn? Hur hittar man de goda bitarna i livet igen?

Jag klänger mig fast vid en klippvägg mot ett stup. Jag försöker hitta fästen att hålla i. Försöker hitta en väg att klättra upp. Har blicken vänd uppåt, mot ljuset. Det har jag. Men det är långt dit upp och klipporna är svarta och hala. Jag vet att någonstans finns min styrka. men kommer den att räcka till?

Visst har jag hoppet kvar. Men just nu är jag fast i det blå streckets helvete...

Jag tror ju inte på skrock

Jag brukar inte vara särskilt skrockfull av mig. Men plötsligt säger jag inte högt det jag kanske tänker på. Jag väger mina ord, både för mig själv och andra. Ska inte ta ut något i förskott, som kan komma och bita mig i svansen efteråt. Trots att läkaren sa att nu finns det inget mer att göra, mer än att vänta och se.

Det är inte lätt att vara skrockfull med en familj som vet vad vi går igenom just nu. Som såklart undrar hur vi mår och hur det går. "Jag vet inte" är mitt standardsvar just nu. Och det är ju för all del sant. Jag mår allt på en och samma gång och det går upp och ner och rakt fram samtidigt.

Kanske kan jag låtsas att jag bara är sådär vackert hemlighetsfull som Greta Garbo, eller lagom vag som en genomsnittlig politiker. Kanske ingen som märker. Mer än jag och min man, som känner lite samma sak. Vi låter dagarna gå, håller oss upptagna med vardagslivet, samtidigt som vi stämmer av läget lite försiktigt då och då. Men inte för mycket. Bara tillräckligt för att förstå varandra, hitta samma våglängd och ladda styrka och energi av varandra.

Vi säger till varandra att vi inte tror på skrock. Men det är ändå vissa saker vi undviker att nämna just nu...