Snälla, ring inte....

Detta är de värsta dygnen under hela vår IVF! Och det beror inte på att det spänner i magen och jag får gå som en krokig gammal gumma när jag ska ta mig från soffan till toan, till soffan igen.

Själva äggplocket är väl inte heller en helt angenäm upplevelse. Förutom fantastiska sköterskan Karina, som håller handen och påminner en om att ta djupa lugna andetag, när man ligger där på britsen och känner sticket från äggutplockaren.

Men det kan jag stå ut med. Det som gör mest ont är väntan mellan äggplocket och vår inbokade tid för återinförande. Rädslan för att telefonen ska ringa. För att man ska ringa och säga, att "Nej tyvärr, det blev ingen befruktning den här gången...heller"

Vi har haft fler återinföranden än obefruktade tillfällen, jag vet. Men det senaste minnet är som skarpast på något sätt. Denna antiklimax som sker när man inte ens får chansen.

Vi ska vara positiva och inte ta ut något i förskott, det vet jag också. Men vad hjärnan och förnuftet försöker intala, sätter sig ibland de där känslorna emot. Jag vill att det ska gå bra så mycket att det värker i hjärtat. Vill tro på att vi har flyt den här gången. Ser varje litet positivt tecken som en signal på det där flytet. Såhär tjugo utplockade ägg senare. Ett labb som gör sitt yttersta för att hitta fina spermier och få en bra befruktning.

Nu är det fyra timmar tills vi ska vara där igen. Snälla, ring inte....