Det perfekta sticket

Blodet droppar, blodet droppar... om man har tur. Jag är en av de där svårstuckna. Just snyggt att jag också är (eller i alla fall tidigare var) en av de där som INTE tyckte om att ta blodprov, sprutor och sånt. Nu har jag fått vänja mig.

Förutom när det gäller en sak. Nej, inte själva sticket. Inte heller tömningen eller när jag ska sitta och trycka med en liten vit lapp på armen. Inget av det är det.

Det som får mig att bli lite sådär klädsamt kallsvettig och ger mig tvångstankar om att plötsligt göra ett opassande och smått hysteriskt armryck är...själva letandet! När sköterskan drar fingret över armvecket, känner, söker. Det är då jag måste tvinga mig själv att tänka på andningen. Det är då jag känner att jag helst skulle vilja lägga mig ner på sängen med handflatan över pannan i en matt pose. Varför?

Idag hade jag tur. Sköterskan hittade rätt på första försöket. (Bara ett letande) Nu är mina prover på väg till labbet och vi är ett steg närmre nästa fas.

Och det får väl vara värt lite tvångstankar i sökandet efter det perfekta sticket...

Dagens skäms-dans

Oj, måste bara först berätta om dagens mest pinsamma händelse (skyller på fredagssprallighet). Jag och min man hade precis kommit hem från jobbet och han väntade på att en kille vi skulle köpa högtalare av skulle komma.

Jag fick ett ryck och började liksom sjunga och dansa i hallen. Inte snyggt och graciöst, utan mer en blandning av Riverdance-Loreen-mimare. (Jag gör sånt ibland.) Hittade på medan jag sjöng. precis när jag var mitt uppe i "kom in, kom in, så ska du få dina pengar" sa Magnus;
- Tänk om han kommer nu.

Det fick mig att titta mot dörren och visst. En tydlig skugga bakom glaset i dörren syntes (hur länge hade han stått där?) Jag fick skrattatack och rusade in i sovrummet där skämskudden kom väl till pass. Magnus, som ändå hade stått still där i hallen, fick öppna och fixa sina affärer på egen hand. Själv skrattgrät jag så tyst jag kunde. (Att komma ihåg: aldrig fjabbedansa i hallen när vi väntar besök) 

Nåväl...I övrigt känns det som om det kommer ordna sig. Öresundskliniken hjälper till med det praktiska. Visserligen kostar det, men vad gör man. Jag får köpa den där elcykeln till våren i stället helt enkelt. Skönt bara att veta att jag kommer att kunna göra mina prover och få mina recept utskrivna.

Så det kan ju vara värt en liten skäms-dans såhär på fredagskvällen.

Trevlig helg allesammans!

Vårdens logik

Ursäkta, men jag förstår mig inte alls på vårdens logik. När man som jag inte haft en "husgynekolog", eller läkare för den delen, så känns det som en ogenomtränglig djungel att hitta och förstå vilken vård och vilka prover som är ok att få och vilka som verkar omöjliga.

Det är ju inte så att vi väljer Danmark för att det är så jäkla roligt att ta tåget över bron. Eller för att den danska kronan är ovanligt låg just nu. Vi gör det för att det verkar vara bästa chansen att få hjälp med barnlösheten. Jag blir ju för tusan inte yngre och ännu en vårdgaranti-väntetid på RMC och sedan kanske ytterligare väntan på donatorsperma vet jag inte om vi klarar.

Att det sedan var otroligt svårt att se att den möjligheten ändå fanns, är ju också intressant i sig. Jag känner mig inte dum, är ganska bra på att ta in information, att söka själv. Men när vi gjort våra tre IVF-försök, så pekade allt på att dörren där var stängd. Att vi var hänvisade till privat vård, eller donations-IVF i utlandet. Så nu står vi här, med ett behov av vissa blodprover, som verkar omöjligt att få.

Lite dumt att inte den danska kliniken kan ordna detta kan jag också tycka. Hade ju underlättat ganska rejält om de hade kunnat ta de prover de behövde.

Vi letar lite på forum och så och kommer säkert hitta en lösning. Jag betalar gärna, bara det blir möjligt att fixa. En äggledarundersökning har jag lyckats boka in i alla fall, det ingick tydligen i vården. Men det är ju inte sådana här bestyr man vill lägga sin tid och energi på precis. Skulle vara mycket trevligare att känna att det här tar den svenska vården hand om. Jag kan lugnt koncentrera mig på att hitta energi och kraft inför själva behandlingen. Att oavsett var jag behövt vända mig för behandlingen, så stöttar staten och regionen åtminstone med det praktiska runtomkring. Inte nog med att man får bekosta behandlingen själv efter tre försök (skulle vilja se någon annan sjukdom behandlas så), man får kämpa i ständig motvind dessutom.

Vårdens logik är inte helt logisk helt enkelt.

Lördagsmys

Idag ska jag försöka glömma bort allt vad IVF heter. Trots att tunga regnmoln hänger över den skånska himlen, så ska det bli härligt att ta bussen ner till Skanör och lite lördagsmys på Gässlingen. Scones, spa, massage, en god middag och övernattning med frukost. Förhoppningsvis inte så många barn, utan mest par som vill koppla av.

Jag vet att det inte går att fly hur länge som helst från gynekologbesök, oro för hur det ska gå att ta prover och inläsning av riktlinjer för insemination. Men jag hoppas jag lyckas koppla bort det under ett dygn i alla fall. Att spänningarna i axlarna försvinner, så att det blir lättare att möta det som sen kommer. Att vi får ny energi. Lugn. Hopp.

Jag hoppas att den vedeldade tunnan finns på plats...

Hur gör man med recepten?

Så har vi tagit bron över till Köpenhamn. I onsdags var det dags för första besöket på Stork-kliniken. Ett nytt kapitel i denna resa.

Vi var framme med tåget nästan en timme för tidigt, men skulle ju leta oss från stationen och till rätt gata. Gärna också hinna ta en fika innan. Någonstans hade vi väl sagt att vi skulle hitta ett fik i närheten, men jag började blli nervös och efter att ha passerat ett café utan att välja det så flippade jag väl ut lite. Svart eller vitt. Allt eller inget. Bara att trava på och lägga sin nervositet på frustrationen över att inte få en latte innan läkarbesöket. Men ibland är det gott med de stora kedjorna. Danska motsvarigheten till Espresso House dök upp, bara hundra meter från kliniken och en redan speedad Linda tog en "lugnande" kopp kaffe. (nåväl, men varm mjölk är ju bra när man ska sova, så det blev väl inte helt fel ändå).

Sådär en tio minuter innan utsatt tid var vi framme och blev mottagna av världens trevligaste receptionist och ett väntrum som mer kändes som någons vardagsrum. En bra start. Och det var ju bra, för vi fick sitta och vänta ett tag. En av gynstolarna hade gått sönder så det blev lite kötid eller vad man ska säga.

När vi till slut fick träffa vår läkare med praktikant så kändes det bra. Lite svårt att hänga med i danskan ibland och att få en blick över vilka prover som vi behövde göra och vilka vi redan tagit. Jag lyckades t.o.m. med konststycket att låta som om jag var i ett avlägset u-land genom att säga att "I Sverige så blir vi vaccinerade mot röda hund". Läkarnas utbyte av blickar sa väl allt och jag skrattade generat och mumlade ngt om att "Ja, förlåt, det vet ni ju, jag vet inte hur jag tänkte där". Så är det när man försöker vara tydlig...

I alla fall, nu står vi plötsligt här med två alternativ; insemination eller IVF. Jag kan väl känna att det skulle vara spännande att se om insemination kan funka, men det jag oroar mig mest för just nu är inte processen i sig...utan proverna och recepten. Det praktiska helt enkelt.

Plötsligt står man där med frågorna: Vem kan ta proverna i Sverige till mig? Hur kommer det gå att få ut recepten? Och kan någon hjälpa till med att skriva ut dem i Sverige så att vi kan använda högkostnadsskyddet? Har jag uppfattat rätt vilka prover jag behöver göra och när?Jag har ingen egen gynläkare idag. Hur gör man?

Det där med att ta hormoner, att gå igenom insemination eller äggplock, det kan jag i princip göra i sömnen. Men att behöva lägga tid och energi på praktikaliteterna är sådant som får mig att börja storgråta. Och bli nervös och orolig. 

Nu har vi ett par månader på  oss och som tur är så är det vid sådana här tillfällen som Magnus blir klippan. Ser till att vi tar en sak i taget. Att jag inte ska ta ut för mycket oro i förskott osv. Nu har vi mailat till mina vårdkontakter och ska dubbelkolla med Köpenhamn. Och hoppas att det ordnar sig. Vill ju inte att barnlängtan ska försvinna för att det inte funkar med prover och recept!

Nervös

Usch, jag är nervös. På onsdag ska vi till Köpenhamn för ett första besök på Stork-IVF-kliniken. Det har blivit dags att testa med spermiedonation...

Plötsligt är man där igen. Nya blanketter som ska fyllas i. Längd, vikt, tagna prover, tidigare sjukdomar, antal koppar kaffe om dagen... Ny plats, nya sköterskor och läkare, nytt land med nya regler. Bara det att ta ett tåg i bra tid (inte för tidigt och inte för sent) och att sedan hitta rätt, får mina fjärilar i magen att börja röra på sig. Sedan ska vi gå igenom samtalet, se vad som är möjligt och inte möjligt, hur det funkar här, om de verkar trevliga och så vidare.

Hemma har jag försökt hitta tidigare journaler (de är hittade). Krångla med att kolla vilka recept jag redan har och fylla i formuläret inför mötet. Allt detta gör att nervositeten hälsar på igen. Det känns som om jag inte riktigt har kontrollen och som om allt bara händer medan jag står och ser på. Jag behöver bekräfta att nu är vi igång igen. Prata om det kanske uppenbara. Och göra det i lugn och ro. Inte bara fastna i "måstena" (som att kolla tågtabeller och fundera över hur mycket frukt jag äter varje dag). Jag försökte förklara det för Magnus, men det verkade som om vi pratade förbi varandra. Så nu sitter jag här själv i soffan och försöker hålla mig ovan ytan.

Det här med att jag vill prata betyder inte att jag vet precis exakt om vad, innan vi börjar prata om det. Det kommer ju med stämningen, med närhet, att bara dela tankarna som kommer. Snacka om det uppenbara som sagt. Som att man är nervös för det nya. För oron att jag inte kommer leva upp till ideal-IVF-kvinnan. Och på ännu en ny plats jag inte känner till.

Ja, jag är nervös. Tror det kommer att gå över till förväntansfullt nervös, men just nu är det bara vanlig, jobbig, ledsam, tröttande nervositet. Hoppas det lugnar sig till på onsdag...

Avlastning och höstpromenader

Oj, det var ett tag sedan. Även om skrivandet har lugnande verkan så är det ibland t.o.m. för kaotiskt för att ens sätta sig vid datorn och blogga om det. Ni känner säkert igen er. Men nu kan det vara på väg igen.
Jag fick nämligen lite oväntad avlastning förra veckan. Då kom svärföräldrarna på besök. Inte oväntad i den meningen att de inte tidigare brytt sig om och menat väl. Men oväntat för att jag annars, av naturliga skäl, har lite närmre till min egen mamma i vissa sammanhang. Men här behövde jag annat stöd och det fick jag. Och det känns bra. Att dela oron med någon annan gör det lite lättare att bära själv helt enkelt.

Vi åkte bl.a. till Skäralid för en stärkande promenad i naturens höstskrud. Det var den helgen det plötsligt var tjugo grader varmt igen. Och vi kunde sitta ute på altanen till sent på kvällen. (Nu är ordningen återställd, med förfrusna Dahlior att plocka upp ur rabatten).

Som om det inte var nog med att kämpa på med sina tankar och känslor kring barnlösheten, med oron om den man lever med, så finns även oron för mina föräldrar där. Men pappa är på bättringsvägen, så det är ingen fara för livet längre på det sättet. Men så mycket som ändå förändras. Praktiska saker. Där både mamma och pappa behöver stöd, var och en på sitt sätt. För mig gäller det att hitta en balans i allt detta. Att känna att jag är där, men också att jag får ta timeout för att ta hand om mig själv. Då är höstpromenader oslagbart.

Samtidigt som det stärker, så känns det också vemodigt att gå där i skogen. Jag vill ju inget hellre än att gå där med ett eget barn. Att låta det känna den friska doften, upptäcka alla spännande lekar och gömmor, lära sig om skog och djur, känna frihet...

På onsdag går vi in i en ny fas. Jag hoppas jag är redo. Jag hoppas Magnus är redo. Och att det kan bli en nystart och ge bättre odds för chansen att få ett barn. Längtar ju så mycket...