Höstsol

 Jaa, jag vet att jag lovade att gå den där långpromenaden i skogen idag...hrm... 


Nästa sommar så...



Men jag hamnade i trädgården i stället och det var skönt det också. Bara gå och plocka. Lite ogräs här, några pinnar där. Och plantera två stackars astilbe som jag köpt på rea. Men jag tror de klarar sig, jag bor ju inte för inte i den sköna "zon ett".  

Det är något speciellt med att påta i trädgården. Tiden finns liksom inte och ett lugn kommer över mig. Ibland pratar jag lite för mig själv (eller med rödhaken som håller sig i närheten med förhoppningen om nygrävd mask) men mest får trädgårdens ljud ta plats och tankarna flyga lite som de vill.

I blåställ och fleecejacka, med solen värmande i ansiktet och den friska oktobervinden ystert flygande i mitt hår - då känns det ok igen. Och jag kan säga som Gandalf: "This too shall pass". På något sätt gör det ju det. Och det är väl en himla tur!

PS: I morgon blir det unisex svensexa för kompisen som gifter sig på lördag. Han har ingen bestman och ingen har haft en tanke på att vara den som drar igång ett firande. Men en dags planering är allt som krävs ibland. Så i morrn blir det antingen gokart eller biljard...och vi blir minst tre i alla fall som firar honom =)

Hösttankar

Hösten är egentligen en fantastisk årstid. I alla fall de där klara, friska dagarna, då löven skiftar i rött och gult, solen kikar ner, samtidigt som det anas en kyla i luften. Dagar jag helst vill spendera i skogen, under träden. Andas in dofterna av jord och vila. Samla tankarna. Samla kraft. Men jag stannar inne. I soffan. Framför TV:n. Tar en pliktskyldig runda i trädgården, men drar inte på mig trädgårdsbyxorna och fleecejackan. Även fast jag vet att det skulle göra gott.

Jag är fast i ett vakuum. Ibland känns det som om jag inte riktigt vet vem jag verkligen är. Vad jag vill. Vad jag känner och behöver. Och spelar det någon roll?  Livet rullar ju på ändå.

Pappa börjar piggna till på sjukhuset. Operationen gick bra, men det tar ett tag att komma igen och få alla värden och hjärtslag under kontroll. Idag gick besöket bra. Förra gången var det jobbigare. Då mådde han sämre och blandade ihop mardrömmar med verklighet. Han var misstänksam och trodde på konspirationer. Så var det inte idag. Skönt. Det har varit en tuff vecka med många och betungande känslor.

Har börjat träffa min psykolog igen. Att bara få bli speglad och lyssnad på hjälper just nu. Ett andrum. En välbehövlig stunds vila från andras krav, förväntningar och misstolkningar. Och från mina egna också för den delen.

Jag är så trött. Och spänd. Riktigt känner hur axlarna har parkerat sig ända uppe vid öronen. Tänker att den enda jag kan lita på är mig själv. Men orkar jag? Orkar jag bry mig, ta mig samman? Ta mig vidare?

Mellan försöken är det alltid så märkligt. Som om det man varit med om inte riktigt finns där längre. Ett vakuum. En vilja och ett behov av att få styr på vardagen, men en trötthet som gör det svårt att dra lasset på egen hand. Magnus har nämligen gått in i sig själv och jag vet inte när han kommer ut. Så det blir till att kämpa på helt enkelt. Se till att komma ut på den där höstpromenaden. För min egen skull. I morgon gör jag det, oavsett väder. Jag lovar.

Konsten att vara stark

Jag ser mig nog som ganska stark. Visst, jag gråter mycket och bryter ihop lite då och då - över både banala och världsliga ting. Men på något konstigt sätt tar jag mig igenom det. Biter ihop. Försöker fokusera på en känsla av att jag klarar det. Att hur det än blir, så får jag göra det bästa av den situation som blir. Jag ordnar och donar som den "duktiga flicka" samhället har gjort mig till. Hittar sätt att gå vidare. (Men pyser på det sätt som kvinnorollen tillåter - med anklagelser, beroende av andras tyckande och dålig självtillit. Vilket inte gör relationen bättre precis, jag inser det.)

Den här helgen började jag dock tvivla på min styrka. Fortfarande i sorgearbetet efter senaste IVF-försöket ringer mamma och berättar att pappa ligger på sjukhus - nersövd med respirator. Ett brock på kroppspulsådern har brustit och han opererades natten till lördagen. En pappa på sjukhus, en mamma i olag och ett eget brustet hjärta sedan tidigare. Och en känsla av att min styrka rinner ur mig som ett läckande rör...

Vi har väl inte världens bästa relation, pappa och jag (han var en frånvarande pappa som de flesta fäder födda på 30- och 40-talet), men det känns ändå jobbigt att veta att han ligger där på sjukhuset, med en tuff operation bakom sig. Jag, Magnus och min syster åkte upp i lördags för att hålla mamma sällskap och idag var vi inne och hälsade på pappa på intensiven. På något sätt hjälpte det att se honom, även om han inte var vaken. Han såg ok ut och blev väl omhändertagen.

Men på detta ett eget liv i gungning. Visserligen ett hopp om en fortsättning på IVF-resan, men med så mycket feltolkningar och sårade känslor längs vägen. Så mycket längtan efter tröst och förståelse, men alltid med ocean av stolthet och rädsla emellan. Hur klarar man av att hålla en fin relation i detta virrvarr av ledsenhet? Hur hittar man sätt att stötta när man själv behöver stöttning? Hur ger man andrum när man själv har behov av den andres andetag? Och hur hanterar man dessa nya, oväntade familjesorger som slår ner i ens liv? Samtidigt som vardagen och jobbet ska flyta på precis som vanligt?

Konsten att vara stark när det gäller är inte alltid så lätt. Jag tror jag kan, men det är en gropig väg och jag snubblar många gånger. Så om det finns en lathund i konsten av att vara stark så skulle jag tacksamt ta emot den. Det känns som om jag behöver det nu.

" - Punkt 5: Lek med era barn"

- Tack för det tipset...(din okänsliga typ...)

Var på en fantastiskt rolig utbildning häromdagen. Om kreativitet och dess betydelse för individer, team och organisationer. Om att säga "ja, och" i stället för "nej, men". Om att alltid hitta tre lösningar på ett problem i stället för att sträva efter "det enda rätta svaret" och mycket mer. Jag kände mig, glad, inspirerad och nyfiken.

Tills den där listan på tips om hur du övar din kreativitet kom upp. Där sitter man i godan ro, ler lite för sig själv medan man antecknar vad utbildningsledaren tipsar om; "Sätt klockan på fel arm, välj en annan väg till jobbet, lek med dina barn..."

Så var jag där igen. Fast i min "ledsen-bubbla". Synen blir suddig i kanterna, jag blir frusen och får knottror på huden och ett svagt sus i öronen. "Lek med dina barn". Ja det hade jag gärna gjort "OM JAG HADE NÅGRA!!!" Det hjälpte inte att han sedan sa att man ju kunde leka med andas barn också, jag var redan där i känslan av ledsenhet, saknad och sorg. Det gick på två sekunder.

Ok, jag kanske inte kan vara hur känslig som helst. Livet går vidare. Barn och barnvagnar fortsätter att korsa min väg. Folk gnäller om sömnlösa nätter och skjutsande till träning runtomkring mig. Får ett, två och ibland tre barn sådär lätt och ledigt...och välplanerat. Har inte en tanke på att det inte är lika lätt för andra.

Och det är ju så den ser ut. Normen. Samhällets struktur. Att lätt kunna få barn är default (som Magnus skulle sagt). Och jag börjar bli så förbannat trött på det.

Det är därför jag väljer att prata om min situation, även om det känns obekvämt ibland (för mig och andra).
Det är därför jag inte längre använder  standardfrågan om barn och familj när jag träffar nya bekanskaper.
Det är därför som jag kommer att berätta om min känsla för utbildningsledaren när vi får utvärderingsformuläret från kursen.

Jag vet inte än om jag någonsin kommer att få barn eller inte. Men resan går vidare och kanske kommer jag sitta där och leka med mina barn i framtiden. Men jag ska aldrig ha det som exempel på en utbildning...

Nystart

Jag har länge gillat Winnerbäck. Den där vemodiga tonen, den något raspiga rösten, texten som fångar mina tankar och känslor. Det finns en Winnerbäck-låt för varje tillfälle.

Sen kan man undra om det är självplågeri att lyssna på Elegi ("För en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom" - ja ni fattar) och de andra låtarna om mörka höstar där löven singlar ner.  Det är ju inte de muntra låtarna jag väljer precis. Det ska plågas in i själen. Det ska kännas i hjärtat.

Nåväl, det är ju höst nu, så det passar bra med hans musik. Molnen tornar upp sig. Den kvalmiga sensommarvärmen har blåst bort och löven gulnar i trädgården.

Men jag gillar hösten. Det känns som en slags nystart. (Det har det gjort sedan jag gick i lågstadiet och fick packa skolväskan med nya pennor och nyinslagna böcker inför första skoldagen efter sommarlovet.) Och nu om någonsin är jag i behov av en nystart. Hitta ett sätt att leva med sorgen jag alltid kommer att bära med mig, samtidigt som jag behöver finna vägen för hur jag kan leva fortsättningen av mitt liv.

Jag har ju bara detta liv. Jag är 36 år. Det är dags att verkligen känna efter vad som är viktigt, vad som betyder något för mig. Och sedan bestämma mig för hur jag kan leva efter det. Jag kanske inte når hela vägen. Jag och alla i min situation vet detta alltför väl. Men jag ska i alla fall försöka. Och hösten är den perfekta tidpunkten för detta. För att bevara hoppet om det som inte blev och samtidigt hitta en väg framåt igen. Lita på att styrkan finns där. "Här under askan utav sönderbrända drömmar ska vi bygga nånting större", som Winnerbäck skulle ha sagt... Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Mina Winnerbäck-favoriter just nu:

- Brustna hjärtans höst

- Mareld

- Elegi

- Nånting större

- Ingen soldat

- Tidvis

- Faller

Jag vill bestämma själv

Häromdagen kom en kollega från en annan enhet in till mig för att stämma av en sak. Det var ganska snabbt gjort och jag tänkte väl inte mer på det. Satt vid datorn, med handen på musen. Då tar hon mig plötsligt på handen och säger:
- Jag beklagar. J-O berättade. Jag har varit igenom samma sak, så vill du prata så säg till.
- Tack, sa jag.

Vad skulle jag säga? Gesten var god och jag uppskattar att hon ville dela med sig av sin situation. Men jag har inte berättat för henne om min.

Visst inser jag att sådant här sprider sig. Det är ju inte så att jag är hemlig, men någonstans vill jag själv bestämma när, hur och till för vem jag berättar. Här hade tydligen min kollega, hennes chef, sagt ngt om mig. Det kändes obekvämt på något sätt.

Dagen gick och det var inte förrän på kvällen när jag kom hem, som jag kände att nej, detta är inte OK. Inte att mina chefskollegor sprider ut det till sina medarbetare. Så vad gör en ung kvinna till hennes 60-årige manlige kollega? Jo, morgonen därpå gick jag in till honom och sa hur jag kände. Han ursäktade sig faktiskt. Insåg varför jag tyckte så och höll väl med. Sen fattade jag aldrig om det verkligen var han eller en annan av hans medarbetare (en som sedan tidigare visste att jag skulle göra IVF) som hade sagt vad det handlat om. Jag hade varit ledsen den dagen, så jag förstår att folk som såg det blir nyfikna. Men ändå. De kan väl fråga mig i så fall. (Det vågar man antagligen inte - men att sladdra om det med andra går bra.)

Det är inte lätt att sära på arbete och privatliv. Och just barn och familj är tydligen sådant man får klampa in i helt utan eftertanke. Därför kan det kanske vara bra att visa en annan sida. Den som inte är så självklar idag. Som de som har sina barnbarns foto på kaffemuggen när vi fikar. Men någonstans vill jag ändå bestämma själv när det är ok att prata om det. Och när jag hellre låter bli...

Tomheten och jag

Tomheten och jag går hand i hand. Vi känner varandra ganska väl just nu. Tomheten är han som kommer efter allt. Som en något ovälkommen gäst en vardagskväll. Efter hormon-humör-svängningar, efter all magpirr av hopp och alla tårar av sorg.

Det är veckan då allt återgår till det "normala". Då jag beter mig som jag brukar göra på jobbet (inga oväntade gråtattacker). Möten och mailande avlöser varandra. Det är som om inget har hänt.

Nästan...

Tomheten är som den där elefanten i rummet ingen pratar om. Som sliter upp ett stort svart hål i ditt hjärta och som lägger sig som en bubbla mellan dig och resten av världen. Som å ena sidan skyddar dig från att bryta ihop totalt, men som å andra sidan får dig att sluta dig inom ditt skal, rädd för att förlora ännu mer än du redan gjort.

Det är veckan då tvåsamheten går en kamp mot ilska, sorg, förlåtelse, saknad, missförstånd och besvikelse. Den svåra balansgången i att hitta ett eget sätt att hantera situationen och samtidigt finnas där, stötta och förstå den andre. En tändsticka bryter man lätt av på mitten. Ett gäng tändstickor är svårare. Det är bara så förbannat svårt att inse det, när tomheten är här och hälsar på.

Tomheten och jag går hand i hand. Min högsta önskan är att han ska välja en annan väg. Snart.