Vi är Ok ändå...

Tack Klara.

För ditt sommarprat.



Klara Zimmergren i Sommar i P1 - 2012



Dessutom det dåliga samvetet

Så uppenbart vilket gungfly det är just nu. Hur allting verkligen går i vågor. Hur det ena dagen är helt Ok att se barn, höra om barn och prata med barn. Till att det nästa dag sitter en klump i halsen och en önskan om att dra ner rullgardinen och bara få vara ifred från världen.

Inte nog med att man tampas med alla dessa känslor kring IVF:en, till på köpet kommer det dåliga samvetet.  Dåligt samvete för att ännu inte ha träffat gymnasiekompisen som fick barn för ett par månader sedan...och som hunnit flytta till nytt hus sedan vi sågs sist. Eller för att inte umgås med sin systerson så som man kanske borde och förväntas. Dåligt samvete för att känna sig obekväm, både för att det gått så lång tid och för att faktiskt träffas.

Det är jobbigt att vara nära andras "familjelycka" just nu. (Just idag i alla fall.) Och det är också jobbigt att det känns jobbigt (om ni hänger med).

Ibland går det bra och då tänker jag att jag faktiskt får bjuda till. Att det får vara ok att stänga av de tankarna och hänga på snacket och sällskapet. Att det ibland får göra lite ont helt enkelt. Sånt är livet, typ.

Men kan det ibland vara ok att säga nej? Även om vi inte har setts på tusen år? Hur ok är det att pausa en relation? Tiden kommer ju inte precis tillbaka och man riskerar ju att missa många saker. Dåligt samvete igen...

Just idag väntar jag på mensen för att kunna komma igång med nästa IVF. För att preliminära planeringen på kliniken ska fungera. Just idag är det extra jobbigt med att känna pressen över hålla kontakten. Oro över nässpray, kommande försök och framtiden i största allmänhet tar överhanden och tränger sig på och breder ut sig som ett ovädersmoln en tryckande sommardag. (Var är sängen och den där rullgardinen att dra ner, när man behöver den?)

Vissa dagar är värre än andra. Kanske är det ok att säga nej de dagarna. De perioderna. För ett par veckor sedan hade det känts helt ok att träffas. Och om några veckor är det säkert så igen. Så även om mitt dåliga samvete lett till att det är jag som kontaktat för att träffas, är det ok att ångra sig? Att vänta?

Att låta vågorna lugna sig något...utan att det dåliga samvetet tar över totalt...

Hur mellanlandar man?

Man tror det är Ok, att det är lugnt. En mellanperiod. Man tror man har vant sig. Att det inte påverkar vardagen mer än en förflugen tanke då och då.

Hur osant är inte det?

Det finns ju alltid där. Hemma i TV-soffan, mellan mötena på jobbet, under mötena på jobbet, i träningen, under natten...

Jag vet att jag har en annan identitet också. Jag är inte bara "den som försöker bli gravid, men ännu inte lyckats". Jag vet att jag måste se mig och mitt liv i ett större perspektiv. Jag vet att det enda livet egentligen garanterar är en förhoppningsvis stillsam död inom en hundraårsperiod.

Jag vet allt det. Samtidigt som jag också blir den jag är just nu genom de erfarenheter, sorger och uppgivna stunder jag går igenom just nu. Den här upplevelsen jag lever i för tillfället präglar mig. Inte bara till det sämre, men det kommer alltid vara en del av mig, oavsett resultatet av våra IVF-försök.

Utslaget på en livstid, så kanske inte IVF-perioden varar så länge egentligen. Ju äldre jag blir desto lägre andel av livstiden kommer dessutom att ha gått åt till hormonbehandlingar, äggplock och väntan på besked. Men just nu är det en stor del av livet. Just nu, när allt annat också ska ske samtidigt - nu när man verkligen ska stadga sig, få ordnad ekonomi och familj. Det blir så påtagligt då. Trots att vi är många som går igenom detta, så spelar vi ändå med laget med avvikare. Vi som inte når upp till normen om familjen med barn. Oavsett vi vill eller inte.

Nog tror jag att jag jag kommer att landa till slut. På ett eller annat sätt. Men hur mellanlandar man?

Dagens dikt

Ledsamhet

Vem torkar tårarna som hjärtat gråter?

Vem lägger om såren när själen slits itu?

Vem sårar vem - och vem förlåter?

Vem ser all saknad nu?

När vet man att det är på väg att rämna?

När är det värt att hålla kvar?

När är det lika bra att lämna?

När blir man trygg i det man har? 

Vad kan sägas, vad kan höras?

Vad kan säkert klaras ut?

Vad kan inte längre göras?

Vad är vad - när tar det slut?

http://zindy-zone.dk/

Det går bättre & bättre

Det är inte längre varje gång jag ser en barnvagn (med barn i) som hjärtat hoppar över ett slag, som jag käner vemodet komma över mig likt en våt, täckande filt. Det är inte varje gång en vän eller kollega berättar om sina ungar, som jag vill gå därifrån, gråta eller ibland skrika att jag inte vill veta.

Det går ganska bra att gratulera en kollega till nytillskottet i familjen, att leka med kompisens barn eller att se Latte-mammorna promenera flockvis på stan.

Men ganska bra är inte "bra alltid" och inte heller jättebra. Det är väl mer OK och OK får kanske vara good enough just nu. Det finns ju fortfarande en chans även för oss.

Men det är fortfarande varje gång någon försöker sig på välmenande råd, som jag bara vill kräkas. (Nu gör jag inte det för jag har ju lärt mig att det kan anses lite ofint, helst om man kräks på en annan människa.) Strategin är att stänga av. Att nicka och le, men i tanken vara tusen mil bort. Någon annanstans. Så kan de stå där och berätta hur bra vi har det som är fria att göra vad vi vill, eller att det löser sig nog, bara vi slappnar av.

I stället umgås jag med dem som inte alltid tjatar om vad deras barn sagt eller gjort. Med dem som inte försöker hitta lösningar som inte finns, utan i stället bara finns där, frågar hur jag mår, vad jag tänker och känner. Som ger kraft och energi.

Som hjälper mitt hjärta att hålla sig lugnt när ännu en barnvagn närmar sig på trottoaren...

Midsommartid

En midsommar med många kalas, men för en gångs skull utan fokus på barn. Inte alltid helt lätt att få till.

Vi har några vänner som inte har barn, och med ett par av dem blev det i år midsommarfirande med sill, femkamp, jordgubbar, sällskapsspel och grillat (som blev tillagat i ugn, eftersom vi, som alltid, misslyckades totalt med att få fjutt på själva grillen).

Just midsommar känns annars som en familjehögtid - inte en dag man kan be vännerna lämna bort barnen till mor- eller farföräldrar för en stunds vuxenumgänge. Och även om jag visst tycker det är trevligt med barn omkring mig ibland, kan det vara minst lika skönt när samtalen inte störs av någon unge som gråter, eller någon vuxen som tappar koncentrationen för att kolla vad deras guldklimp hittar på.

När vi kan umgås, snacka... som vuxna individer. Utan att behöva snacka barn. Lyxigt.

Ibland är det emellertid ok att fråga vännerna med barn om vi kan umgås utan barn. De nära vännerna förstår oftast, även om det ibland kan vara svårt att ställa frågan även till dem. Det bästa är ju när de blir glada, när det ser det som ett break från vardagen och inte som ett uttryck för att vi inte tycker om deras småttingar.

Precis som jag ska kunna umgås på egen hand utan maken. När jag går på after work. När han har PS3-kvällar med sina kompisar utan mig (och där gråter jag verkligen inte för att jag inte deltar. De envisas ju med att spela FIFA och inte Lego-spelen som jag gillar).


För två år sedan firade vi midsommar med vänner som har barn och då ingick dans kring stången och hela baletten. För ett år sedan firade vi själva, med vår egen lilla femkamp. Och i år tillsammans med bara vuxna i goda vänners lag. Inget är egentligen sämre eller bättre än något annat. Bara det finns plats för både ock. Men ibland är det riktigt skönt med det sista alternativet - att umgås utan att behöva tänka, andas och prata om barn.

GLAD MIDSOMMAR!

Om vägen och målet

Denna väntan. Denna mördande mellantid med stiltje. Hur mycket hopp ska man bygga upp inför nästa försök? Hur mycket ska man bara försöka koppla ifrån och njuta av stiltjen, med risk för att också koppla ifrån sig själv för mycket?

Hur håller man fokus? Måste man hålla fokus hela tiden? Vad gör jag när jag känner att jag håller på att gå mitt itu på grund av alla dessa olika tankar och känslor som ömsom rusar ömsom alldeles för sakta glider genom mina vener?

"Daggdroppe" av Karin Boye

Jag tror jag har lärt mig att se framåt i alla fall. Även om den där gnagande oron över att det inte ens ska bli befruktning alltid finns där. Det känns ju inte som om vi fått en riktig chans då. Men annars är det en dag i taget, ett försök i taget och en tro på att detta försöket är det som ska ge resultat. Något som gör resan värd.

Det gäller kanske att se det som Karin Boye: "Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd"

Även om jag inte riktigt kan tro på det fullt ut varje dag, så kanske det är en tanke som kan hjälpa till att hålla en flytande, att inte tappa fotfästet om livet. Livet är ju hela vägen, alla krokar och böjar och raksträckor. Alla gupp och gropar, alla avstickare. Och visst gäller det att inte missa resan på grund av för stort fokus på regnbågens slut (som vi alla vet är lite svår, om inte omöjlig, att nå fram till).

Ja, även om vi lyckas nästa gång, om vi får chansen att skapa ett liv, som blir ett barn - vad är målet? Att föda? Att se barnet ta studenten? Att någon får ärva mina saker när jag dör? Då om någonsin blir ju resan i sig själva målet. Tiden vi får tillsammans.

"... Bryt upp, brytt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."

Länk: I rörelse, av Karin Boye