Vårt barn är här!

På julafton, av alla dagar, kom vårt älskade barn till världen!. 3290 g och 51 cm lång.

Så fantastiskt, men overkligt allt fortfarande är. Det går inte att ta in att det är samma person som legat där i magen i nio månader. Men nu är han här!

Vattnet gick vid midnatt natten till julafton. Jag hade inte haft några egentliga värkar, så det kändes ganska lugnt. Vi fick åka in till Lund för observation. Sköterskan lämnade en lapp med datum för igångsättning, den 25 dec. Bara att vända hem igen.

På julaftons förmiddag ringde jag min bror och sa att det nog visst skulle gå att fira julen tillsammans. Men för säkerhets skull skulle vi höras igen innan de åkte hemifrån. Magnus satte igång att städa lite inför besöket och jag tog upp maten ur frysen. Någon värk då och då fick mig att ändå landa i soffan efter ett tag. Så blev värkarna mer intensiva och kom oftare, men det var som om vi ändå inte fattade att det var på gång. Fortsättningen blev lite som en komedi man ser på film. Jag satt i soffan med TENS-apparat uppkopplad (sådan som ger elektriska impulser och på så sätt ska lindra smärta). Magnus fortsatte envist med att städa toaletten, samtidigt som han var tredje minut fick rusa in till mig och stötta genom värkarna och ta tid.

Första gången vi ringde förlossningen trodde de jag kunde vara hemma typ två timmar till. En halvtimme senare ville jag nästan börja krysta, så det var bara att ringa taxi. Där satt jag sedan och flåsade mig igenom taxiresan, med en taxichaufför som höll koll på tiden mellan värkarna.

Strax efter 14 var vi inne och kl. 17:19 föddes vårt barn. Allt godis och förtäring vi bullat upp med (då vi läst att det kan bli seg väntan och bra att ha med sig proviant) var orört. Det var bara dryck som hade gällt. Det var så att Magnus inte ens hann äta pepparkakorna som han bjöds på då det ständigt var dags för nytt värkarbete eller servering av vatten och saft till  mig. En riktig klippa var han! Och jag inser att jag hade en riktigt bra förlossning, med lustgas som räddare, ett snabbt förlopp och inga större bristningar.

Nu har veckorna gått till att förstå att denna lilla varelse nu är med oss, att ta sig igenom såriga bröstvårtor, blöjbyten och sömnlösa nätter. Just sömnlösheten är värst. Har jag tur får jag tre timmars sammahängande sömn. Och annars är det mest soffan och en och annan promenad som gäller. Men de mysiga stunderna överväger som tur är. Och de säger ju att sömnen blir mer regelbunden (hoppet är väl det sista som överger människan...)

Men allt detta är en annan historia  En resa slutar här, den som handlade om barnlöshet och barnlängtan. Vi har haft tur att med hjälp av donator och insemination få ett barn på vårt åttonde försök. Men jag kommer alltid bära med mig alla känslor som funnits, alla tidigare försök. Ingenting kan tas för givet, inte ens med en bebis i famnen. Det gör mig otroligt ödmjuk inför mitt liv och andras kämpande. Att vara ofrivilligt barnlös och leva med barnlängtan kommer alltid vara en del utav mig. Även om jag nu med stor glädje kan fokusera på att hjälpa vår son till ett bra liv.

Tack ni som delat min resa! och jag hoppas det jag skrivit gett lite tröst, skratt och hopp på vägen.

KRAM!