Glad påsk

Idag firar jag blogginlägg nr 100, med att berätta om dagens viktigaste händelse. Inseminationen.

Halv åtta sitter vi på bussen. Tänk vad det är lätt att gå upp tidigt när det är något sådant här på gång! Min nervositet har lagt sig något, men det känns allt lite ändå att starta resan. Allra helst att komma upp vid Norreport och promenera längs gågatan i Byen, som håller på att vakna. Alla är på väg till sitt,men vi är på väg till något alldeles speciellt.

"-Det är som att vara på ett Spa", säger Magnus när vi sitter i väntrummet på Stork. "Fields of Gold" ljuder lugnande från högtalarna. Allt är lugnt.


Såhär ser sängarna ut som används vid ultraljud och insemination

När klockan visar strax efter halv tio kommer Maha, vår barnmorska för dagen. I handen har hon katetern med plastsprutan. Där är dom...hoppet om ett barn.
Hon visar in oss i ett av rummen och efter lite småprat (Magnus hänger med så gott han kan) är det dags för mig att lägga mig på britsen.

Det känns lite när hon ska få instrumenten på plats. Jag märker att jag är lite spänd. Men när Magnus sen får hjälpa till med sprutan känns allt bra. Magnus är koncentrerad. Det är ett stort ögonblick.

"- Lite overkligt" säger vi båda, när vi får ligga tillsammans på britsen efteråt. En halvtimmes vila med filt och musik. Och närhet. Det blir så konkret, men ändå lite svårt att greppa det här. Det här momentet går så snabbt, samtidigt som det är en sådan omvälvande händelse. Just nu är det kanske på gång att ske en befruktning. Mitt slem såg fint ut, ägglossningsfint, sa Maha när inseminationen var klar. Vi håller tummarna.

På väg hem är det fullt med människor på stan. Vi tar en fika uppe vid Norreport. Sätter oss i fönstret för att kunna titta ut på alla som går förbi. Tanter med färgglada halsdukar (de flesta andra i svart och mörkblått), coola killar och tjejer i gäng, mannen med leopardmönstrad jacka, damen med trollfrisyr... vi tröttnar aldrig på att kolla på folk.

Sedan tåg hem igen. Och väntan. Denna evinnerliga väntan. Den värsta tiden. Men påsken känns bra. Och jag hoppas att påskafton 2013 kommer ge något alldeles extra framöver. Det bästa påskägget av dem alla. Ett barn.

Nervös

Det här känns inte helt bra. Jag går omkring med en ständig klump i magen. Vet inte om det beror på att jag är orolig för vad som händer efter inseminationen, eller för att det är mycket annat som stressar runtomkring.

Hur gör man då?

Allt jag vill är att fokusera på goda tankar. Ta det lugnt. Det som är det är. Inget jag kan göra något åt nu ändå. Bara hålla tummarna. Och se framåt. Och leva med att jag just nu är lite nervös...

Äggjakt

Så passande att det dagarna innan påsk är lite av en äggjakt i mina äggstockar. Jag har nu varit på tre ultraljud och fått Menopuren reglerad. Började med bara 37,5 enheter. Kanske är det därför som tillväxten inte är så stor.

Jag vet att det inte får bli för många mogna folliklar vid insemination. Vill ju inte riskera att behöva avbryta. Men jag vill ju att det ska finnas åtminstone ett moget ägg när det väl är dags. Och det är precis vad det verkar finnas. En liten kämpe. Vi ger det två dagar till, sen är det dags för ägglossningsspruta och trettiosex timmars väntan. På lördag halv åtta sitter vi på bussen, som ska ta oss till tåget, som far över bron till Köpenhamn. Insemination halv tio på påskaftons förmiddag.

Påskafton... I år önskar jag mig inget i mitt påskägg - det är själva ägget jag önskar mig! Ett litet litet ägg, som tillsammans med en av simmarna i gänget ser till att växa till sig till ett alldeles underbart litet barn. Det är vad jag önskar av årets äggjakt.

Hoppet spirar än!

Äggbanken ser fin ut

Lite för trött för mitt eget bästa valde jag att åka tidigt över till Köpenhamn. Även om "Den stora snöstormen" verkade ha fastnat någonstans på Österlen, så ville jag vara säker på att det gick tåg så att jag skulle hinna fram i tid till ultraljudet. Det gick nästan för bra...

Redan klockan åtta knackade jag på den stora vita trädörren. Och efter ett välbehövligt toalettbesök (att vara på resande fot längre än en timme på morgonen är min blåsa inte gjord för) fick jag faktiskt komma in på mitt ultraljud redan då.Två supertrevliga läkare/sköterskor tog hand om mig och allt såg fint. ut. "- Du responderer fint på behandlingen" sa den ljushåriga och jag blev varm inombords. Varje litet positivt tecken eller peppande kommentar skapar hopp om att nu...den här gången går det!

Tre äggblåsor verkar vara i fin storlek. "- Vi ska ta det lite lugnare med Menopuren den här gången", sa den mörkhåriga och allt känns väl. Jag behöver ju inte tjugo halvmogna ägg, jag behöver bara ett som är redo. Nu ska jag ta lägsta dosen Menopur några dagar och sedan in för ännu ett ultraljud på lördag. Visst det är lite meckigare att ta sig över bron varje gång, men det är det värt. Det känns så tryggt att vara på Stork och veta att de har full koll på mig, utan en massa mailande resultat fram och tillbaka.

Jag gillar deras gynstolar, som mer är som en brits, med en urgröpning vid fotändan. Inga ställningar för benen med andra ord. Men en liten handduk över magen för att känna sig mer bekväm. (Å andra sidan är det bara att torka av sig med papper och kliva in i sina hopsnurrade trosor precis bredvid sköterskorna. Inga draperier här inte ha ha.)

"- Din äggbank ser fin ut" sa den ljushåriga strax innan jag fick kliva ner från britsen. För en trettiosjuåring med panikrädsla för dåliga ägg var det som ljuv musik för mina öron. Tack snälla du! Nu håller jag tummarna för att resten av veckan går lika bra och att det ska funka den här gången. Jag vill ju så mycket så att det gör ont.

Snöstorm på väg

Jag som trodde att vintern skulle ge med sig och vårsolen värma frusna hjärtan och tidiga vårblommor. Men nejdå. Klass 2-varning utfärdad, tåg beräknas bli inställda och den hårda vinden kommer att skapa ett snöinferno som heter duga här i söder! Och jag som ska till Köpenhamn på onsdag!

Det kan ju hända att de stänger av bron. Eller att det blir alldeles utomordentligt kaos i tågtrafiken. Vad gör man?

Först funderade jag på att åka över redan på tisdagen, ta in på hotell om inte annat. Men snöyran ska ju börja redan i natt, så det gör nog ingen skillnad egentligen. Jag har i alla fall mailat för att se om det finns en back-up-plan (som inte innefattar att behöva gå till IVF-kliniken i Malmö). Det borde ju funka att påbörja Menopuren på onsdagen, men ta ultraljud en dag senare. Jag ska ta så liten dos den här gången ändå.

Men först och främst håller jag tummarna för att snökaoset klaras av i morgon och att jag kommer helskinnad till Köpenhamn och tillbaks på onsdag. Även om säsongens största snöstorm är på väg just ikväll...

Vardagsflykt

Det finns inget bättre sätt att fly vardagen än att gräva ner sig i en bra bok. Karaktärerna tar över. Deras liv blir ditt liv. Den miljö de befinner sig i blir också din. Och du kan för en stund glömma din egen situation.

Jag har lätt för att leva mig in i andras världar. Egentligen en bra egenskap, skapar ju förutsättningar för empati och det skulle världen behöva lite mer av. Men det tar också på krafterna. Det är nog jobbigt som det är just nu, att vara jag med en barnlängtan. Det blir inte lättare av att bli så påverkad av det runtomkring. En mamma som får kämpa, fast hon i sin ålder och med sina vedermödor borde få ha ett lugnt och tillbakalutat liv. En brorson som har det tufft på dagis. Allt blandas till en sorg i vardagen, en sorg som gör att jag t.o.m. känner tårarna svämma över bara för att kvinnan på Statoilmacken är långsam när jag ska lämna tillbaka hyrbilen och jag kanske missar bussen. När tårarna bara vill vara där. Då är det skönt att glömma bort sig i en bok.

Idag blev det Denise Rudberg "Två gånger är en vana". Lättläst, medelspännande och med  överklassmiljö som är lätt att förlora sig i. En bok att påbörja och läsa ut en söndag när man är i behov av vardagsflykt. Och det var jag idag...

Hopp och solsken

Nej nej nej, inte sjuk nu! Alla på jobbet har haft förkylningar och influensa och lagom till min cykeldag ett började jag känna något i halsen. Det här får inte stoppa mig!!!

För idag skiner solen. Cykeldag tre. Jag tog tåget över till Köpenhamn för ultraljud inför nästa insemination. Sköterskan jag träffade var supetrevlig (som vanligt). Hon undrade hur jag mådde. Bra, sa jag och skämdes lite för att jag mörkade att jag allt är lite hängig och kan ha ngt på gång. (Men blir det värre så mailar jag och kollar om vi behöver vänta en månad...)

Hon sa i alla fall att mina hormonnivåer såg fina ut. Yes! Första gången jag känt positiva vibbar efter samtal om provsvar. Alla andra vi träffat har varit vaga när det gällt mina hormonnivåer, men nu verkade det vara finfint. Det håller jag tummarna på!

Den här gången blir det minimalt med Menopur i alla fall. Ja, jag har tydligen inga problem med att få äggen att växa i äggstockarna precis, snarare behöver de lugnas ner för att inte gå bärsärk. Om de bara kunde ta emot lite sädesceller och fastna i livmodern också...

Detta är bästa tiden. Vi är igång igen och allting ligger framför oss. Allt är åter möjligt! Inte ens min viktångest ska få förstöra den här känslan. Eller mitt just nu blytunga huvud. Dessutom är det fredag, solsken och varmt på altanen. Och snart kommer Magnus hem - första veckan på nya jobbet och han verkar redan trivas!

I min eufori ville jag fånga dagen på bild. Men jag kom inte på det förrän jag lämnat Köpenhamns mysiga gränder bakom mig, så det fick bli den här. Hyllie vattentorn...  Nåväl, den bilden kan ju faktiskt symbolisera hopp och solsken en dag som denna. Hopp och solsken i mitt hjärta just nu...

God morgon...det var ett tag sen

God morgon!
Det var ett tag sen, jag vet. En mellantid. Ett tillfälle att fokusera på jobbet. Passa på att boka in alla de där mötena i kalendern, utan att vara "rädd" för att hastigt behöva boka av dem om det blir dags för ultraljud. En stund att försöka lämna mitt IVF-jag, det liv som är så intimt förknippat med mig sedan flera år. Hur var det egentligen innan?

Ibland behöver jag ett andrum. Att ständigt längta barn i själen och dessutom ständigt gå in i nya fysiska behandlingar, det sliter. Det är som att hålla andan, att inte kunna andas ut förrän det där lyckade försöket kommer. Då är ett litet vakuum välkommet. Så länge det varar.

Men nu sitter jag här igen, i väntan på mensen. Den här gången kommer jag bara vara på Stork, inte på någon svensk klinik, även om det kan verka lite onödigt att åka över bron för fem minuters ultraljud. Men det har varit splittrat och lite si och så med servicen i Sverige på senaste tiden (vi har efter sex månader ännu inte fått tillbaka den kredit kliniken meddelat att vi har innestående t.ex.).

I veckan hade vi en mäklare på besök. Nej, inte för att vi planerar att sälja, utan vi ville veta hur vi kan göra med ev. renoveringar och huslånet - vad är värdehöjande osv. Efter att han gått igenom hela huset med oss, varit i alla rummen, så kommer ändå frågan: "Har ni barn?" Ser du något barnrum? Fler sängar än vår dubbelsäng? Ibland undrar jag om det är en standardfras som bara ska sägas för att det bara är så det ska vara. Ett par i yngre medelåldern måste ju ha barn. Är de redan utflugna kanske? Vi kanske fick barn när vi själva var i tonåren.

Och när Magnus var på after work igår med "unga gubbar". Alla kände inte varandra och man gick laget runt för att berätta vem man var. När en började presentera sig och i den presentationen lägga till antal barn, så spred det sig som en löpeld i gruppen. "Jag heter Ola och jag har en flicka på fyra och en kille på två"... "Jag heter Peter och har en sexåring i samma skola som Erik"... Jättekul.

Men i alla fall, god morgon på er! Idag ska jag ta med Magnus in till lund och bjuda på en smarrig fika. Vi kan sitta där i lugn och ro, utan att hasta hem till en barnvakt eller ständigt bli avbrutna av småttingar vid bordet (även om det skulle vara välkommet). Vi ska njuta av fördelarna med att inte ha barn. Försöka njuta av det liv vi har nu. Vi kan ju inte hålla andan hur länge som helst...