Nu känns den igen. Mensen alltså. Det var märkliga dagar förra veckan. En segdragen start kan man säga, med konstig magont som jag inte brukar ha. mensvärk x2 på något sätt.
Men nu är det "som vanligt" igen. Blöder som vanligt, värken tonar bort som vanligt, livet rullar på som vanligt igen. Nästan.
Nu ska man bara ta tag i det där livet igen. Hitta orken och kraften att möta verkligheten. Jobbet, släkten... Även om det hade varit så skönt att bara få kura ihop sig och stänga ute allt ett par tre veckor sådär. Fast jag vet ju att det inte funkar så.
Vi har i alla fall fått taget de saknade blodproverna. Jag har bestämt mig att mensdag ett var på lördagen och även om jag eventuellt borde räkna fredagen som dag ett, så var det enligt Stork ok att ta proverna nu. Så att vi är redo om en månad då ett nytt försök ska göras. Yes. Det är vi. Ger inte upp än. Ger inte tappt (ett ord som används alltför sällan). Och tills dess går vi vidare. Läser om andras graviditeter, om erbjudanden på barnavdelningar, följer syrrans resa, som i april kommer resultera i ännu en bebis...
Jag vill bara att det också ska vara jag...
Jag är ledsen för er skull att det inte blev något denna gång. Samma hände just för oss. Är för jäkligt. När den värsta besvikelsen och sorgen lagt sig reser man sig sakta och hoppas och lever för nästa försök. Önskar er lycka till med nästa runda! Nog sjuttsingen ska det lyckas snart!!!
SvaraRadera