Att två människor ska behöva gå igenom det här! Den tunna linan av hopp, som du balanserar på, ovanför ett brådjup. Risken att falla är överhängande men du försöker koncentrerat fokusera blicken långt framme, vid linans slut. Där väntar fast underlag och en ljus framtid, utan nya prover, hormonstimuleringar eller äggplock.
Men så börjar linan slakna och har du en gång börjat vaja är det svårt att hitta tillbaka. Plötsligt faller du, men händerna får tag på linan och du hänger kvar, dinglande, med allt vitare knogar. Blicken desperat fäst framåt. Du hoppas att det ändå går att ta sig över. Alltid denna sista strimma av hopp, intill dödagar...
Du räknar dagarna till ditt gravtest. Når du bara dit utan bekymmer, tror du att du kommer nå hela vägen. Denna första milstolpe är just nu den största och viktigaste av alla milstolpar. All din energi är fokuserad på att nå dit. Men vad hjälper det när kroppen berättar att det kanske blir något annat än det du hoppats på. Då är det svårt att hålla blicken klar och hoppet närvarande.
Jag vet inte var vi står just nu. Det jag känner är att det nog inte ser så ljust ut för min vingliga lindans mot fastare mark. Det gör ont. I kroppen och i själen.
Vi har ett par dagar kvar innan vi får svart på vitt hur det ligger till. Detta är Hellweek och den är inte över än...
Hej! Jag känner igen mig i det du skriver om väntan. Jag gjorde insemination 2 dagar efter dig och har testdag på torsdag. Spännande och en olidlig väntan som är en balansakt för att bara hoppas lagom mycket så att jag inte blir för besviken om det inte blir något...När är din testdag? Nu på måndag? Håller tummarna för dig...och för mig :) Kram
SvaraRaderaTack! Håller tummarna för dig också. För oss var det negativt den här gången. Och tomhet som vanligt. Men insemination, om det fortfarande finns en chans med det, känns enklare, så vi ger inte upp än.
SvaraRaderaKram