Äggledarkontroll

Klockan nio i morse hade jag tid hos gynekologen i Lund. Hade aldrig varit där förr. Har aldrig haft en personlig gynekolog över huvud taget. (Cellproverna tas där Region Skåne har minst kö för tillfället och jag är lite för gammal för ungdomsmottagningen som skrev ut p-piller en gång i tiden.) Det gör det hela lite svårare. Vem fixar remiss dit man behöver? Vem ordnar med de prover som ska tas? Vem kan ställa upp och hjälpa till med det där lilla extra, som man så gärna vill ha hjälp med när man av olika skäl behöver leta sig utanför landets gränser för att få hjälp med sin barnlöshet?

Nåväl. På något sätt hade jag, utan remiss eller annat, lyckats få en tid hos denna gynekolog för att göra en äggledarundersökning. För att se om det överhuvud taget kan vara aktuellt med insemination. Som sagt var det första gången jag var där.

Inledningen gick bra. I receptionen fick jag visa leg och frikort och sedan sitta ner i ett litet väntrum. Där fick jag också (ännu en) blankett att fylla i. Röker du? Nej. tar du mediciner? Nej. Har du tidigare varit gravid? Nej Vad är det för fel på dig? ...(suck)

Jag gick på toa, som man ju gör inför ett gynbesök. När jag kom ut stod en sköterska där
- "Har du varit på toaletten? Jag skulle ju vilja ha ett urinprov. Prova och drick lite mer". (Hej och välkommen hit på dig själv...) Precis då kom gynekologen och jag fick följa med henne in på det pampiga kontoret. Där skulle jag försöka berätta om varför jag var här, hur jag kommit hit och vad jag gjort tidigare. (försök att förklara för en som sitter och skriver samtidigt att du haft tre IVF-försök, som var fyra egentligen och som sedan blev ett till, fast egentligen två, men det ena räknades inte...)

När denna lilla fars var färdig, visades jag hur äggledarundersökningen skulle gå till. Och den var riktigt pedagogisk, där jag på en bild av livmoder och äggledare fick veta att en kateter med ballong skulle upp i livmodern. Sedan skulle koksaltlösning sprutas upp. Om vätskan därefter syntes i buken, så var det en indikator på att äggledarna var fria. Det var bara att hoppa upp i gynstolen och sätta igång proceduren.

Manicken med ultraljud var ok, man börjar bli van vid den. Sedan något slags verktyg som spänner upp (inte lika kul, men får la gå). Katetern ok, men ballongen ville inte riktigt lägga sig på plats, så de fick skjuta in den ytterligare. D e t  g j o r d e  o n t. Hela jag skvatt till där i den där högtekonologiska gynstolen. Egentligen ville jag börja lipa och tycka jättesynd om mig själv, men det var liksom inte läge. Som tur var så kändes själva insprutet av koksaltlösning inte så mycket. Och det gick lätt. Och det samlades vätska i buken. Båda delar tyder på fri passage! (bara det är ju värt en liten glädjetår!)

Så även om jag kanske inte längtar tillbaka till just den här gynstolen, så kändes det bra att kunna kryssa för ännu en sak på "att-göra-inför nästa insemination/IVF-försök". Och extra bra att det visade fri passage. Då finns ju faktiskt möjligheten att en insemination ska kunna gå vägen. Så även om det var med lite framåtlutad gång jag promenerade till bussen, så var det ju steg på rätt väg. Bara det känns fint i denna annars grå, trista novembervecka...

I väntan på...vadå?

Den är märklig den här tiden. Mellanrummet mellan försök och svaren på försöken. Då är det då som gäller och det finns ett sen, ett kanske i alla fall. Nu är det liksom ingenting. Bara en lång väntan.

Nej, jag låter väl inte livet stå stilla bara för att jag hoppas och väntar. Det är ju till och med så att jag passar på lite extra nu. Att jobba, boka in saker etc. Nu är det ju ok att göra det. Nu är det inga sprutor som ska tas, eller undersökningar som ska bokas in med kort varsel. Men det är ändå ett tomrum på något sätt. Det finns ju något annat där framme. Något som kräver fokus. Något som jag vill så otroligt mycket och som får en sådan påverkan på det liv vi lever nu.

Alla dessa människor jag träffar, som har byggt upp sitt liv runt sina barn. Det blir ju så. Fullt fokus på familjen. Alla dessa exempel från vardagen, oavsett om det är runt fikabordet på jobbet, eller under den utbildning jag deltog i förra veckan. Jag lyssnar och nickar, men har egentligen ingen aning om vad det innebär egentligen. Jag är ju inte där själv. Det är ett stort jävla mellanrum mellan mig och den vardagen. Ett mellanrum jag inte själv har särskilt mycket rådighet över och det gör det extra svårt att hantera.

Det är bara att vänta...vänta och se.

Det perfekta sticket

Blodet droppar, blodet droppar... om man har tur. Jag är en av de där svårstuckna. Just snyggt att jag också är (eller i alla fall tidigare var) en av de där som INTE tyckte om att ta blodprov, sprutor och sånt. Nu har jag fått vänja mig.

Förutom när det gäller en sak. Nej, inte själva sticket. Inte heller tömningen eller när jag ska sitta och trycka med en liten vit lapp på armen. Inget av det är det.

Det som får mig att bli lite sådär klädsamt kallsvettig och ger mig tvångstankar om att plötsligt göra ett opassande och smått hysteriskt armryck är...själva letandet! När sköterskan drar fingret över armvecket, känner, söker. Det är då jag måste tvinga mig själv att tänka på andningen. Det är då jag känner att jag helst skulle vilja lägga mig ner på sängen med handflatan över pannan i en matt pose. Varför?

Idag hade jag tur. Sköterskan hittade rätt på första försöket. (Bara ett letande) Nu är mina prover på väg till labbet och vi är ett steg närmre nästa fas.

Och det får väl vara värt lite tvångstankar i sökandet efter det perfekta sticket...

Dagens skäms-dans

Oj, måste bara först berätta om dagens mest pinsamma händelse (skyller på fredagssprallighet). Jag och min man hade precis kommit hem från jobbet och han väntade på att en kille vi skulle köpa högtalare av skulle komma.

Jag fick ett ryck och började liksom sjunga och dansa i hallen. Inte snyggt och graciöst, utan mer en blandning av Riverdance-Loreen-mimare. (Jag gör sånt ibland.) Hittade på medan jag sjöng. precis när jag var mitt uppe i "kom in, kom in, så ska du få dina pengar" sa Magnus;
- Tänk om han kommer nu.

Det fick mig att titta mot dörren och visst. En tydlig skugga bakom glaset i dörren syntes (hur länge hade han stått där?) Jag fick skrattatack och rusade in i sovrummet där skämskudden kom väl till pass. Magnus, som ändå hade stått still där i hallen, fick öppna och fixa sina affärer på egen hand. Själv skrattgrät jag så tyst jag kunde. (Att komma ihåg: aldrig fjabbedansa i hallen när vi väntar besök) 

Nåväl...I övrigt känns det som om det kommer ordna sig. Öresundskliniken hjälper till med det praktiska. Visserligen kostar det, men vad gör man. Jag får köpa den där elcykeln till våren i stället helt enkelt. Skönt bara att veta att jag kommer att kunna göra mina prover och få mina recept utskrivna.

Så det kan ju vara värt en liten skäms-dans såhär på fredagskvällen.

Trevlig helg allesammans!

Vårdens logik

Ursäkta, men jag förstår mig inte alls på vårdens logik. När man som jag inte haft en "husgynekolog", eller läkare för den delen, så känns det som en ogenomtränglig djungel att hitta och förstå vilken vård och vilka prover som är ok att få och vilka som verkar omöjliga.

Det är ju inte så att vi väljer Danmark för att det är så jäkla roligt att ta tåget över bron. Eller för att den danska kronan är ovanligt låg just nu. Vi gör det för att det verkar vara bästa chansen att få hjälp med barnlösheten. Jag blir ju för tusan inte yngre och ännu en vårdgaranti-väntetid på RMC och sedan kanske ytterligare väntan på donatorsperma vet jag inte om vi klarar.

Att det sedan var otroligt svårt att se att den möjligheten ändå fanns, är ju också intressant i sig. Jag känner mig inte dum, är ganska bra på att ta in information, att söka själv. Men när vi gjort våra tre IVF-försök, så pekade allt på att dörren där var stängd. Att vi var hänvisade till privat vård, eller donations-IVF i utlandet. Så nu står vi här, med ett behov av vissa blodprover, som verkar omöjligt att få.

Lite dumt att inte den danska kliniken kan ordna detta kan jag också tycka. Hade ju underlättat ganska rejält om de hade kunnat ta de prover de behövde.

Vi letar lite på forum och så och kommer säkert hitta en lösning. Jag betalar gärna, bara det blir möjligt att fixa. En äggledarundersökning har jag lyckats boka in i alla fall, det ingick tydligen i vården. Men det är ju inte sådana här bestyr man vill lägga sin tid och energi på precis. Skulle vara mycket trevligare att känna att det här tar den svenska vården hand om. Jag kan lugnt koncentrera mig på att hitta energi och kraft inför själva behandlingen. Att oavsett var jag behövt vända mig för behandlingen, så stöttar staten och regionen åtminstone med det praktiska runtomkring. Inte nog med att man får bekosta behandlingen själv efter tre försök (skulle vilja se någon annan sjukdom behandlas så), man får kämpa i ständig motvind dessutom.

Vårdens logik är inte helt logisk helt enkelt.

Lördagsmys

Idag ska jag försöka glömma bort allt vad IVF heter. Trots att tunga regnmoln hänger över den skånska himlen, så ska det bli härligt att ta bussen ner till Skanör och lite lördagsmys på Gässlingen. Scones, spa, massage, en god middag och övernattning med frukost. Förhoppningsvis inte så många barn, utan mest par som vill koppla av.

Jag vet att det inte går att fly hur länge som helst från gynekologbesök, oro för hur det ska gå att ta prover och inläsning av riktlinjer för insemination. Men jag hoppas jag lyckas koppla bort det under ett dygn i alla fall. Att spänningarna i axlarna försvinner, så att det blir lättare att möta det som sen kommer. Att vi får ny energi. Lugn. Hopp.

Jag hoppas att den vedeldade tunnan finns på plats...

Hur gör man med recepten?

Så har vi tagit bron över till Köpenhamn. I onsdags var det dags för första besöket på Stork-kliniken. Ett nytt kapitel i denna resa.

Vi var framme med tåget nästan en timme för tidigt, men skulle ju leta oss från stationen och till rätt gata. Gärna också hinna ta en fika innan. Någonstans hade vi väl sagt att vi skulle hitta ett fik i närheten, men jag började blli nervös och efter att ha passerat ett café utan att välja det så flippade jag väl ut lite. Svart eller vitt. Allt eller inget. Bara att trava på och lägga sin nervositet på frustrationen över att inte få en latte innan läkarbesöket. Men ibland är det gott med de stora kedjorna. Danska motsvarigheten till Espresso House dök upp, bara hundra meter från kliniken och en redan speedad Linda tog en "lugnande" kopp kaffe. (nåväl, men varm mjölk är ju bra när man ska sova, så det blev väl inte helt fel ändå).

Sådär en tio minuter innan utsatt tid var vi framme och blev mottagna av världens trevligaste receptionist och ett väntrum som mer kändes som någons vardagsrum. En bra start. Och det var ju bra, för vi fick sitta och vänta ett tag. En av gynstolarna hade gått sönder så det blev lite kötid eller vad man ska säga.

När vi till slut fick träffa vår läkare med praktikant så kändes det bra. Lite svårt att hänga med i danskan ibland och att få en blick över vilka prover som vi behövde göra och vilka vi redan tagit. Jag lyckades t.o.m. med konststycket att låta som om jag var i ett avlägset u-land genom att säga att "I Sverige så blir vi vaccinerade mot röda hund". Läkarnas utbyte av blickar sa väl allt och jag skrattade generat och mumlade ngt om att "Ja, förlåt, det vet ni ju, jag vet inte hur jag tänkte där". Så är det när man försöker vara tydlig...

I alla fall, nu står vi plötsligt här med två alternativ; insemination eller IVF. Jag kan väl känna att det skulle vara spännande att se om insemination kan funka, men det jag oroar mig mest för just nu är inte processen i sig...utan proverna och recepten. Det praktiska helt enkelt.

Plötsligt står man där med frågorna: Vem kan ta proverna i Sverige till mig? Hur kommer det gå att få ut recepten? Och kan någon hjälpa till med att skriva ut dem i Sverige så att vi kan använda högkostnadsskyddet? Har jag uppfattat rätt vilka prover jag behöver göra och när?Jag har ingen egen gynläkare idag. Hur gör man?

Det där med att ta hormoner, att gå igenom insemination eller äggplock, det kan jag i princip göra i sömnen. Men att behöva lägga tid och energi på praktikaliteterna är sådant som får mig att börja storgråta. Och bli nervös och orolig. 

Nu har vi ett par månader på  oss och som tur är så är det vid sådana här tillfällen som Magnus blir klippan. Ser till att vi tar en sak i taget. Att jag inte ska ta ut för mycket oro i förskott osv. Nu har vi mailat till mina vårdkontakter och ska dubbelkolla med Köpenhamn. Och hoppas att det ordnar sig. Vill ju inte att barnlängtan ska försvinna för att det inte funkar med prover och recept!