Mörkö Hölö - the bottom is nådd

Jo de finns, både Mörkö och Hölö. Söder om Södertälje, mot Gnesta till. Magnus har berättat att de sett vägskyltar med dessa när de var ute och körde. Och de fick symbolisera världens ände, typ "mörka hålet", fast på degerforska.

Just så har det varit ett par dagar. Djupt ner i mörka hålet. Kommer när man minst anar det. Inte alltid när man vill. Men ibland slår det till och då slår det hårt. Vissheten. Sorgen. Vanmakten. Den där jävla orättvisan.

När man dyker ner i det mörka hålet ser man bara svart. Blicken riktad neråt, försöker urskilja botten, men det är svårt att veta vad som är vad i detta kompakta mörker. Men när man väl har landat där, då är det faktiskt möjligt att vända blicken. Kolla hur långt man fallit, hur långt upp det är till den där ljusstrimman ovanför huvudet. Och börjar man kisa dit, så finns hoppet där. Det är ändå skönt.

Vi jobbar oss nu sakta uppåt. Tillsammans. Vi tar hjälp av Region Skånes kuratorer - man behöver verkligen en utomstående med bra samtalsteknik för det här. Tänk, fyra och ett halvt år har vi levt i denna barnlängtan. Inte konstigt att det brister till slut. Panikångest-attacker. Trötthet. Sorg.

Men nu en känsla av att vara på väg uppåt igen. Ett nytt försök på ett litet nytt sätt (berättar snart mer om det). Men också nu en ny oro för min vikt. Jag har ju gått upp igen och kan inte bara skylla på hormonbehandlingarna. Nej, det ligger mycket tröstätande runt min midja för tillfället och ironiskt nog skapar det ännu mer stress inför nya försöket. Jag vill ju vara stark och ge de bästa förutsättningar. Men det är svårt att ha karaktär och fokus i Mörkö Hölö. Så är det bara. Tur då att vi klättrar uppåt igen. Att vi lovat att stötta varandra. Att ett nytt kapitel är på väg att skrivas och även om jag inte vet slutet på det, så finns möjligheten där. Att den inte slutar här igen. I Mörkö Hölö. Oavsett om det är världens ände, eller en liten ort utanför Gnesta.