Tärande väntan

Hjälp, vilken pärs det var i torsdags. Jag vågade inte riktigt tro på att det hade gått bra - att det hade blivit befruktning. Jag väntade med oro på att telefonen skulle ringa, eller att de skulle kalla in oss i ett vanligt undersökningsrum och meddela att tyvärr...

Min man tycker att det är jobbigt att jag tänker såhär. Han vill att vi bara ska vara positiva och se att det kommer att gå. Det vill väl jag också. Och det gör jag ju! Hoppet finns väl alltid med mig. Jag är t.o.m. mer rädd att jag ska springa framåt lite för snabbt (och att min positiva fåfänga i stället ska bita mig i svansen). Tankar om hur det är att föda på våren, förhoppningar om att det inte blir en för svettig sommar när man har en nyfödd. Hoppet om tvillingar, nu när två embryon fått chansen. Sådana tankar har jag hela tiden.

Oron över att någon (vem vet jag inte, tror ju inte på gud) ska straffa mina förhoppningar, gör att jag samtidigt försöker se på alternativ. Lyckas vi inte nu, gör vi det nästa gång. På ett annat sätt. Det är en slags ventil för mig, som inte förtar förhoppningen för detta försöket, utan som finns där för att jag inte ska bli helt galen om det inte skulle gå. Ett sätt att inte känna för mycket press nu. Press som kan skada lugnet som behövs för att ge goda förutsättningar för det här försöket. Press som kan göra att jag ger upp och att det inte blir någon nästa gång. Det är ju detta jag försöker hålla stången. Och dessutom ska jag känna skuldkänslor över att jag känner så här. Hur mycket orkar man bära?

Den här gången gick det bra. Vi fick komma in i vilorummet, jag fick sätta på mig den tjusiga särken och vi fick lyssna på läkaren, som berättade att av fyra befruktade embryon hade de valt ut två fina exemplar. Två små fjabbar som ska få en chans. Tårar kom. Såklart. Bara det här känns som en seger. Skit i att en himla massa väntan återstår och att jag går som en gammal pensionär pga fortfarande aktiva äggstockar och smärtan från tisdagens äggplock. Strunt samma att det inte gått förut, det här är en färsk ny chans. Och oavsett vad vissa i min närhet säger, så tror och hoppas jag på det här. Av hela mitt hjärta.

Därför är jag faktiskt tacksam för denna väntan är en tärande väntan. Hade den inte varit det, så hade jag inte brytt mig tillräckligt om det. Hade jag bara skojat och flamsat, så hade jag inte tagit det på tillräckligt stort allvar. Och likgiltighet är det sista jag känner just nu...